Spritfest i New York den 7 juni

Manhattan – miljoner med människor, tusentals restauranger, tusentals barer, tusentals möjligheter. Den här kvällen stal vi en av kvällstidningsjournalistikens roligaste orduppfinningar, ”spritfest”, och gjorde den till vår ledstjärna, vår galenskap, vår gemenskap. Att festa en hel kväll på sprit är dock inte det lättaste, precis som rock’n’rollvärlden kör med förband och slalomtävlingar har föråkare, valde vi att värma upp oss med ett gott vin.

Vi tog oss därför ner till Amelie Wine Bar på 22 W 8th Street nere i trevliga Greenwich Village, en vinbar och restaurang som vi hade hört talas om genom deras vinbar i San Francisco som vi ofta besöker när vi är i Kalifornien. Här i New York känns vinbaren mycket mer som en restaurang eftersom det är mycket mer bord och stolar än bardisk, dessutom känns vinlistan mycket mindre och faktiskt inte riktigt lika intressant som den i San Francisco. Vi hittade dock en flaska vitt som vi kände oss sugna på, 2014 Chardonnay från klassikern Chalk Hill Winery i appellationen Chalk Hill i den östra delen av Russian River Valley. Den 567 hektar stora vinfirman grundades 1974 då advokaten Fred Furth köpte den stora egendomen och under de följande åren lät plantera ett femtiotal små och stora vingårdslotter om totalt 141 hektar. Dess fina rykte växte framför allt från 1990, då den skickliga vinmakaren David Ramey tog över ansvaret för vinframställningen. Vid mina första besök på egendomen beskrev jag vinerna som eleganta och friska, men jag har inte varit där sedan Bill Foley köpte firman och dess vingårdar 2010 och har heller inte provat särskilt många viner från dem sedan dess. Därför var vi nyfikna. Typ 95 dollar. Såld!

   Det här vinet skulle jag gärna idag beskriva som typiskt amerikanskt tack vare en lätt nötig och rostad ekfatskaraktär som dessutom bjuder på en liten vaniljsötma, men också för den något smöriga rondören i den medelfylliga kroppen. Samtidigt var vinet påfallande friskt och med det helt torrt och elegant. Jag skulle inte beskriva det som ”burgundiskt” som jag gjorde för ungefär 15 år sedan, innan trenden med lättare och friskare chardonnayviner tog fart, däremot som ett vin som har kvar en amerikansk känsla men en mer modernt elegant fräschör.

Vi tog oss allra längst ner på Manhattan, till en liten och låg historisk tegelbyggnad på 30 Water Street som mer eller mindre ligger gömd i skuggorna av de resliga skyskraporna i det som tidigare var världens mäktigaste finansdistrikt (idag håller området på att bli mer bostads- än kontorsområde, men lägenheterna i skyskraporna kan kosta mellan tre och 30 miljoner dollar så det är inte vem som helst som har råd att bo här). Här ligger The Dead Rabbit, en cocktailbar och restaurang som öppnades våren 2013 av de välmeriterade irländska bartendrarna Jack McGarry och Sean Muldoon och idén var att skapa en bar med fokus på högklassiga cocktails som ger en annan bild av vad en irländsk pub normalt sett brukar vara. Det geografiska läget har också sin historia, irländarna var en stor grupp av immigranter som kom till New York i slutet av 1700-talet och det kommande seklet och det var just här på södra Manhattan de anlände.

 

Med fina meriter och utmärkelser bakom sig hade Jack och Sean alla möjligheter att positionera sig som en bar i världsklass och den lilla baren kunde 2016 titulera sig World’s Best Bar enligt ansedda Spirited Awards. Självklart var vi tvungna att åka hit och uppleva den redan legendariska baren och dess cocktails. Att vår goda och kära vän Madde Rapp jobbar här såg vi som en underbar bonus som lockade precis lika mycket!

Är man en sucker, så är man en sucker. Och sucker är jag för tequila. Därför beställde jag direkt in en Sucker Punsch av olagrad tequila med en släng av oude genever (den gamla, lite mer komplexa och oljiga stilen av genever) och rosa vermouth, dessutom lite hallon, citron, tomat och en touch av grapefruktsbitter. Den här goda, uppfriskande och ganska eleganta drinken kom i en gammaldags kaffekopp. Ett snyggt och kul sätt att servera en cocktail på.

Iron Man hette drinken vid sidan om, gjord av den irländska whiskeyn Blackbush från Bushmills med ett stänk av klosterlikören Chartreuse Jaune, lite mörk rom, en något söt cream sherry och torr äppelcider. Små stänk av elixir av äpple och dragon satte spets på doft och smak liksom en doft av kamomill.

Efter en inledande välkomstdrink av irländsk whiskey medan vi ögnade igenom drinklistan och menyn, fick vi in våra två första cocktails. Jag tog en Loan Shark, en ljusgyllene drink med frisk och fruktig smak gjord av Citadelle Gin från Frankrike, vit jamaikansk rom, ljus vermouth från Dolin (som gav en fin bittersötma), en dash av absinthe (som bidrog med en lakritsliknande ton som drog åt engelsk konfekt), samt lite lime, vanilj, juice av Granny Smith samt wasabi. Kul ingredienslista, och det var en underbart välbalanserad, blommig och fruktig drink med ett fint samspel mellan syra, sötma och bitterhet.

Rose beställde in en Goody Two Shoes, byggd av mezcal (som gav en fin rökighet) och den irländska whiskeyn Paddy’s Gold och med ett fint nötigt och kryddigt inslag av vermouth, Noilly Prat Ambré, dessutom en lätt bitter och lite söt ton av Averna, samt granatäpple och torkad och komplext sötkryddig chile av typen Ancho. Också den här drinken var riktigt fint balanserad och god!

Maten på The Dead Rabbit är på inget sätt ambitiös och märkvärdig, det ska den heller inte vara. Däremot är det den god och i stil precis det man önskar i den livliga och stämningsfulla atmosfären som är fylld av glada tillrop blandas med typiskt barmässigt bakgrundssorl och musik, som understundom är levande pianoklink som väcker minnen från svunnen tid.

   Som förrätter tog vi in två rätter från menyns avdelning Small Plates, och fick in en rätt rejäl tartar av nötkött med citron, gräslök och kapris, därtill lite rostade brödkrutonger och lite sallad. Fint kött och riktigt fin textur, men också en liten aning kryddhet (vilket vi inte hade väntat oss), men gott.

Short Rib Sliders såg trevligt ut, så en sådan portion beställdes också in. Det visade sig vara tre ganska stora sliders, de kunde mycket väl passera som fullgod varmrätt, med ett mjukt och gott bröd och generöst med saftigt, mjukt och välsmakande kött.

   Jag hör alldeles för ofta att ”amerikaner inte har någon måltidskultur, de dricker ju cocktails genom en hel måltid”, som att just det idiotförklarar dem och menar att de saknar smak och förmåga att kombinera mat och dryck. Som att det europeiska att dricka vin till maten är så mycket bättre och finare. Varför inte göra båda? Den barmat vi nu fick var helt fantastiskt god tillsammans med våra cocktails, även om jag vet att otaliga viner och goda öl också skulle vara det. Nej, det är dags för ”mat och dryck 3.0” nu, att vi alla öppnar upp ögon och gommar för en mer breddad mat- och dryckeskultur. Mer sprit och cocktails till maten med andra ord!

Vi tog oss vidare med en Shadowboxer, i grunden en fatlagrad amerikansk Brooklyn Gin (som har en djup och lite oljig men helt torr smak med längd) och fatlagrad cachaça med ett läckert nötigt inslag av vällagrad sherry av typen oloroso, därtill en fin färg- och smaksättning av morotsjuice (som gav en mild sötma och en lätt jordig komplexitet) samt en söt lag av paprika och en frisk och aromatisk touch av både citron och apelsin.

   Madde gjorde hela tiden två olika drinkar åt oss, min drink blev den ljusare och friskare Cage Fighter med ett fundament av rökig mezcal, vit El Dorado Rhum från Guyana och en ung och frisk Apple Brandy från Kentucky. Dessa tre spritsorter kompletterade varandra i rökighet, sötma, fruktighet och fräschör, men fick nödvändigt sällskap av en ljus sherry, lime (för friskhetens skull), lite björnbär (som jag inte direkt kände) och en dash av svartpeppar.

Dags för varmrätt. Är man på en irländsk bar och restaurang är Lamb Shepherd’s Pie ett måste. I en liten gjutjärnsgryta kom en rykande het och välsmakande lammgryta som var täckt med ett ännu mer rykande hett lager av potatispuré. Rustikt, värmande och otroligt mättande, men också gott!

Crispy Fish and Chips kändes också som ett måste, sprödfriterad fisk med frites och en god tartarsås. Lika enkelt som gott – och mättande.

Någonstans mitt i alltihop kom också den här drinken in, Tug of War, som var gjord med japansk whisky och vaniljfatsrökig bourbon som bas, men det fanns också ett lätt bittersött och kryddigt inslag av en aromatiskt örtbitter och grön Szechuanpeppar, söt ananas, päron och en släng med fin kanel också. Återigen en cocktail med många och karaktärsfulla komponenter som i slutändan skulle visa sig vara en väldigt fint balanserad cocktail.

Drinklistan i sig är en ren fröjd att läsa – drinkarna presenteras på ett par sidor i en liten serietidning med suggestiva bilder. Tolv sidor handling, fem sidor à sex cocktails vardera – och, vilket jag tycker är sympatiskt och lättbegripligt, alla cocktails kostar 16 dollar stycket. Verkligen okej med tanke på att vi satt och njöt av världens bästa cocktails på världens bästa cocktailbar.

   Det jag verkligen vill lyfta fram är att drinkarna här är otroligt välgjorda, de har en perfekt balans mellan sötma, syra och alkoholstyrka, de är sammansatta med stor precision och just när vi kommer till de små men ofta tydliga smak- och doftsättningarna (inte minst olika typer av bitterhet) arbetar man här med en sällsynt skicklig fingertoppskänsla.

   Vi fick sällskap av en gammal vän från förr som numera bor i New York och med det lades anteckningsbok åt sidan för lite mer vänskapligt umgänge. Men det blev fler goda små drinkar, det vill jag lova.

Mätta, lyckliga men fortfarande i full vigör lockades vi att besöka en annan bar av allra högsta klass, Mace, som ligger på 649 E 9th Street i East Village. Baren grundades av Greg Boehm och den franska bartendern Nicolas de Soto och är ett litet ställe som i allra högsta grad är en bar snarare än en restaurang. Man har gjort sig omtalade för sina säregna och innovativa drinkar och här togs vi omhand av chefsbartender Christian som visade oss prov på en imponerande yrkesskicklighet.

Återigen en väldigt bra drinklista som var väldigt egen och dessutom vackert utformad, dessutom med intressant information om drinkens ingredienser, vad drinken har för smakprofil, vilken metod man använder när man gör drinken och vilket ursprung den drivande kryddan (eller smaksättningen) har. Det kan vara frukter, grönsaker eller olika typer av kryddor. Utan att vara alltför djup och väl bevandrad i världens allra bästa cocktailbarer, tyckte jag att det här var ett lite annorlunda och dessutom väldigt spännande barkoncept. Det lockade i alla fall mig.

Trots att jag oftast tycker att shisokrasse har en för dominant doft och smak för många maträtter, valde jag just den cocktail som heter Shiso. Det är en skakad drink som görs av en shochu (en oftast klar sprit bränd av japansk sake med en alkoholhalt på maximalt 45 procent) som hade smaksatts med kombucha (ungefär ett slags jäst te) som blandas med en juice av granatäpple, rödbeta och just shisokrasse. Det hela toppas med lite sötsyrlig verjus (en ojäst druvjuice) och toppas med lite champagne. Krassen tog inte för sig så mycket som jag hade trott, men den bidrog till en riktigt fint blommig och kryddig nyans till den vackert klarröda, sötsyrligt fruktiga och väldigt fint balanserade drinken.

   Den härliga drinklistan lockade oss att prova ett par sorter till … trots den sena timman. Den här baren är i allra högsta grad värd att besöka och den kommer definitivt stå på ”måste-listen” nästa gång vi kommer till New York.

Med det stängde vi natten i New York … med fantastiska upplevelser och minnen. Och med en lång skön sovmorgon att se fram emot.