Så var det äntligen dags för årets första cookalong, den
roliga matlagningsövningen som jag leder på Restaurangakademien i Stockholm där
fokus ligger på att med helt fria händer designa maträtter till givna viner. Vi
är alltid omkring 15 personer, vi har alltid fem viner, vi har aldrig några
recept, men vi har alltid en ganska stor råvarubuffé. Efter några timmars
teoretisk och praktisk grundläggande övning i ämnet ”vin och mat i
kombination”, med genomgång om smaksinnet, känselsinnet och doftsinnet och med
de viktiga grunderna i vad i vinet som är viktigt att ta fasta på och vad i
maten som direkt kommer att påverka mötet med vinet, tar deltagarna på sig
förklädena och kastar sig in i köket för två timmar kreativt skapande av en
maträtt till det vin deras grupp tilldelas. Det hela är vansinnigt roligt och
det brukar leda fram till en kvintett riktigt bra maträtter, som lika väl de
fungerar här i utbildningen och passar väldigt bra till vinerna, mycket väl
skulle platsa in på riktigt bra restauranger … särskilt om man finslipade lite
grand på framför allt presentationen. En sak är dock säker, smakerna sitter
nästan alltid helt perfekt!
Det första vinet var 2012
Chablis Premier Cru Vaulignot från Domaine Louis Michel, en av de verkligt
bra firmorna som idag gör kristallklara och eleganta viner i Chablis. Deras
viner är alltid tydligt definierade av terroir och det här vinet är lätt till
medelfyllig, föredömligt rent, det har lite av den något rikare frukten man
finner i årgångens viner, men det är ett tydligt mineraliskt och stramt
kritaromatiskt vin med stor typicitet. Trots den lite fruktigare smaken är det
här ett syrafriskt vin med en helt torr eftersmak. Gruppen utgick från vinets
elegans och den fina mineraliska karaktären och hittade efter lite funderingar
en utmärkt idé att arbeta utifrån.
Här valde gruppen att arbeta med pilgrimsmussla som
huvudingrediens och ville bara hastigt halstra dem direkt på den heta hällen så
att de fick en lätt sotad yta men fortfarande behöll sin råa kärna (man hade
lika väl kunnat göra en carpaccio eller tartar av dem, helt utan någon
tillagning). För att spegla vinets mineraliska toner gjordes en sås av ostronfond
som kokades in med vitt vin och grädde och sedan mixades skummande och slät
innan den silades av. En försiktig smaksättning med salt och lite citronsaft
satte den sista smakbalansen, som blev helt perfekt till vinets smaker. Musslan
skars i skivor som lades på en bädd av smörkokt spetskål med ett till vinet
fint passande inslag av syra och sälta och det hela toppades med lite brunoise av knaperstekt sidfläsk som
inte bara matchade vinets syra, utan också gav en fin kryddighet i maträtten
och tillförde den enda krispiga konsistensen i rätten. Slutligen liten friterad
purjolök på toppen, mest för att det är så gott.
Kombinationen
var utsökt, allt blev elegant balanserat och ostronsåsen gifte sig perfekt med
vinets mineraliska kvaliteter. Man skulle kunna ha haft lite färskpressad
citronsaft över musslorna, det hade lyft kombinationen ytterligare.
Sémillon är en riktigt fin druvsort som tyvärr är både
lite bortglömd och underskattad. I de allra flesta fall blandas den med
Sauvignon Blanc till det man kallar bordeauxblend efter vinstilen som är typisk
just i Bordeaux, men i vinet 2013 Sémillon
från Tim
Adams i Clare Valley är den fina druvsorten helt ensam. Vinifieringen
är rätt ovanlig för att vara ett vin från Australien, där nästan alla viner av Sémillon
är ståltanksjästa. Efter att musten fått cirka elva timmas skalkontakt genom en
mycket långsam pressning vid låg temperatur, jästes den i helt nya stora
franska ekfat och fick därmed en delikat fatnyans som har gift sig fint med den
nästan citrusskalsaromatiskt feta fruktigheten. För övrigt var syran frisk och
smaken torr. Jag måste erkänna att jag är vansinnigt förtjust i det här vinet
och känner att jag borde slå ett extra slag för druvsorten Sémillon.
Fina ryggbitar av lax saltades och pepprades och
halstrades sotiga direkt på hällen så att kärnan fortfarande var rå, helt
perfekt i min mening. Till det hörde en krämig aïoli med ett sting av chile och
fräschören från lime, och just den feta texturen blev nyckeln som gjorde att
vinet inte alls reagerade negativt på all umami i laxen.
En av deltagarna
ville först göra en risotto med champinjoner till det feta vinet och den idén
släppte vi inte. Däremot gjordes risotton på ett annorlunda sätt än vanligt,
den kokades nämligen färdig direkt och fick kallna innan det rullades små kulor
av den som panerades i panko till små kroketter som friterades krispiga. Totalt
sett blev rätten en riktigt fin kombination till vinet, särskilt när vinet hade
nått något högre temperatur (14 grader) än vid servering och även fått mer luft
och därmed blommat ut. Lärdomen av den karaktärsmässigt utvecklingen är att
vinet borde ha dekanterats redan från början. Intressant att notera var att
vinets fatkaraktär till viss del gömdes bakom den krispiga friteringsytan i
kroketterna så att vinets fruktighet och blommighet istället växte fram. Syran
och den feta texturen i såsen tog hand om både laxen och den nästan oljiga
fetman i vinet. Det hela var riktigt lyckat!
Det tredje vinet var gjort av Cabernet Franc, en av mina
favoritdruvor som tråkigt nog också är lite väl och helt i onödan underskattad.
Vinet ifråga, 2006 Bourgueil Grand Mont
från Pierre
Jacques Druet i centrala Loire, kommer från omkring 60 år gamla stockar
och är försiktigt vinifierat i äldre stora ekfat som inte längre ger vinet
någon direkt ekfatskaraktär. Det här är ett klassiskt orienterat vin med en
knappt medelfyllig, torr och frisk smak med fortfarande unga tanniner, dock
fina, och med en läckert mörkt bärfruktigt vin med toner av ceder, grafit och
nyslaget gräs. Det kan mycket väl liknas vid en elegantare röd bordeaux och
trots att det idag har en ålder på drygt åtta år skulle jag gärna återkomma
till det här vinet igen om låt säga tio år. Vinerna av Cabernet Franc från
Loire har nämligen en riktigt fin lagringspotential.
Två fina entrecôter av kalv putsades helt rena från senor
och fett, de stektes runt om för att sedan lågtempereras i 100 graders ugn till
en vackert rosa och saftig kärna på 55 grader. En kräm av jordärtskocka, kokt i
vatten och sedan mixad till en slät puré med grädde och smör var ett av
tillbehören, smörstekt champinjon ett annat. För att aromspegla vinets svagt
gräsiga nyanser gjorde man också ett litet tillbehör av gurka som skalades och
kärnades ur och sedan smörsauterades tillsammans med persilja. En något syrlig
rödvinssås hörde också till.
Rätten som sådan
var utsökt, den låg helt klart i samma smakintensitet som vinet, och sett till
aromerna var rätten också riktigt fint balanserad. Det jag kanske skulle önska
mig, var att vinets strävhet hade integrerats ytterligare en aning genom
exempelvis en mandelpotatispuré. Krämen av jordärtskocka var nämligen en liten
aning för söt och kom till liten del att dämpa upplevelsen av vinets finstämda
fruktighet och därmed lyfta fram vinets förvisso fina strävhet en liten aning.
Jag stördes inte särskilt mycket av det, det var mest att jag noterade
förändringen.
Jag är väldigt förtjust i vinet 2012 Grenache Santa Barbara Highlands Vineyard från den lilla
firman A Tribute to Grace, en one
woman show som har specialiserat sig på viner av Grenache. Det här vinet
kommer från en väldigt högt belägen vingård uppe i bergen i Bakersfield den
södra delen av Central Valley i Kalifornien, ett rätt eländigt område som
märklig nog har en vingård, en riktigt bra sådan dessutom. Vinet har en yppig och
nästan sensuellt rödaromatisk frukt med typiskt inslag av kokta hallon och
jordgubbar, en god men inte frisk syra, fina på gränsen till silkiga tanniner
och med en druvtypisk och något värmande alkohol i slutet av den långa smaken.
Fina hjärtfiléer av skrei rimmades i saltlag under 20
minuter för smakens skull och för att få en lite fastare textur, de stektes sedan
till perfektion (cirka 44 graders kärna) och serveras på en bädd av fint skurna
polkabetor, gulrötter och morötter som hastigt hade kokats och sedan stekts
tillsammans med purjolök, allt det här precis lagom sötaktigt till vinets rika
frukt. Lite hårt stekt skinka i små kuber bidrog till att göra rätten mer rödvinsaktig,
precis såsom den mörka rödvinssåsen gjorde. Den hade kokts av kalvfond och rött
vin och sedan fick en försiktig smaksättning av syra och fruktighet med hjälp
av lite apelsinsaft.
Sötman i rätten
tonade ner lite av vinets fruktighet och gjorde att man lite tydligare noterade
den lilla alkoholvärmen (14.5 procent), och störde man sig på det hade man
kunnat lägga till lite grand av en fet textur i rätten för att fånga upp
hettan.
Ett vin jag aldrig blir besviken på är 2011 Crozes-Hermitage från E
Guigal i norra Rhône, ett druvrent vin av Syrah som är läckert
mörktfruktigt och kryddigt med en större strävhet än i de tidigare vinerna. Det
trevliga med den här appellationen, som till skillnad från de andra områden i
norra Rhône faktiskt mestadels ligger på flackmark och därmed har ett något
sämre anseende, är att de ger en god försmak av vad de ”större” vinerna
erbjuder, men till ett alltid ytterst vettigt pris. Det vinet har en mörk
bärfrukt med fina inslag av charkuterier och små finstilta nyanser av
örtkryddor och krossad sten. Kroppen är medelfyllig, syran god utan att vara
frisk och tanninerna tydliga men fint mogna och därmed i full balans.
Kycklingbrösten putsades fint, rullades in i ugnsfast
plastfilm så att de blev jämnt formade (för att få en vackrare form och jämnare
stekgrader) och ångades sedan hastigt i ugn (det går att sjuda dem i ett par
minuter i kastrull) innan det stektes gyllene i massor av smör med örtkryddor
och vitlök under ständig ösning till cirka 65 graders innertemperatur. Brösten
skivades upp och serverades med en mörk och smakrik ragu av hårt stekt kött
från den övre och saftiga delen av låret samt stekta champinjoner och
schalottenlök. Det var framför allt den här mörka och smakrika ragun som gjorde
att rätten fick en rödvinskänsla. Den svaga doften av timjan i ragun hade gärna
kunnat få bli lite tydligare, och gärna med ett inslag av salvia och lavendel
också för att ytterligare spegla vinets fint örtiga kryddighet.
Ett lyckat
inslag i rätten var den milda krämen av rotselleri som hade krokats i saltat vatten
och sedan mixats med smör och grädde. Själva aromen av sellerin aromspeglade
vinets lite jordiga komplexitet på ett fantastiskt sätt.
En av de roliga och mest lärorika komponenterna i den här
typen av kurs är att det inte finns något facit eller något rätt eller fel.
Hade jag utgått från noga uträknade recept för att smak- och doftbalansera
rätterna perfekt till vinerna, hade deltagarna inte lärt sig något alls.
Poängen med den här övningen är att man ska använda sig av smak-, känsel- och
doftsinnena snarare än sin förmåga att läsa ett recept innantill. Det är
nämligen först då man lär sig kombinera mat och vin. Och det är liksom hela poängen
med den här kursen.
Är du
intresserad av att hänga på, kontakta Restaurangakademien (www.restaurangakademien.se) och fråga när nästa
kurs i vin och mat med mig går. Vem vet, vi kanske ses där ... det vore kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar