torsdag 5 januari 2012

Middag den 4 januari


Oj, jag gillar när det spårar ur. När jag förstår att jag inte är knäppast i världen, utan inser att finns flera av samma sort, känns det ungefär som att bli stoppad av fartpolisen och samtidigt omkörd av en blådåre i en sjuhelvetes överhastighet. Då känns det mindre ensamt, liksom. Samma lika, liksom.
Ibland hjälper det inte att man säger att middagen börjar 18.00, ibland får särskilt sugna gäster för sig att de vill komma tidigare. Och just på så sätt är långväga Pete från USA alltid för tidigt välkommen.
Alltså blev det försmak ur en medhavd magnum och ett alldeles underbart snack från den näring den goda storflaskan gav. Den skulle vi komma tillbaka till…

Kvällen inleddes med NV Grande Cuvée Brut från Krug, en champagne jag själv tycker är fantastiskt god. Just den här flaskan köpte jag hösten 1997, vilket förmodligen gör vinet till cirka 20 år moget idag. Utseendet visade också på mognad med en honungs- och lätt äppelfruktig doft, men i smaken var den ung och frisk, på gränsen till stram i syran som personifierade vinet. Ung, sa någon, moget fruktig men ungdomlig stram, sa någon annan.

Alldeles oavsett drack vi det med största behållning till ankleverterrinen på det grillade surdegsbrödet, och den tunt skivade tryffelsalamin och det rökta ankbröstet.

Hur kul just detta än var, ville jag inte hålla gästerna på halster. Därför var jag snabb med att slå upp de två första vinerna i glasen. Snygga, eleganta, kraftfulla. Precis så som toppviner från Wachau i Österrike ska vara. I första glaset det något förvånande allra mest eleganta vinet, ungdomligt citrusfruktigt och stramt med viss knutenhet, mineralisk och sval. Och oerhört god. Vinet var 2006 Riesling Smaragd Loibner Oberhauser från Weingut FX Pichler. Det andra glaset innehöll ett djupare fruktigt vin, till och med något mer gyllengult till färgen, påtagligt fylligare och mer koncentrerat fruktigt, men med samma friska syra och utmejslade mineralton. Även en oinvigd i temat torde ha sett likheterna mellan de två vinerna, även om detta andra vin hade en djupare och mer fruktkoncentrerad kropp. Detta vin, som hölls som favorit av de flesta runt bordet, var 2006 Riesling Smaragd Singerriedel från en av regionens allra bästa firmor, Weingut Hirtzberger.

Så hade förvisso Millie och Hansa med sig ett vin, vars ursprung jag direkt tog till Mosel. Sedan gick jag bet, men jag missade inte storheten i dyrgripen 1993 Riesling Scharzhofberger Auslese från Weingut Egon Müller, denna mästerliga vinfirma som år efter år levererar viner i absoluta världsklass! Denna tappning var underbart fint mogen, dock mer fruktig med nyanser av söt citrus och gula stenfrukter än av typisk mognad och den komplexa ton av skiffermineral som markerar vinerna från Mosel och särskiljer dem från det mesta andra. Jag missade producenten, förlåt för det, men tog stilen och årgången.
Att gissa rätt är i och för sig ingen merit i sig, det känns mest amatörmässigt viktigt att visa sig på styva linan och "hitta rätt". Det är sällan så man provar vin i den yrkesmässiga delen av vinvärlden. Där (här) tar man mycket mer fasta på vinets karaktärer, och njuter ohämmat av vinerna just för deras smak.

Till dessa goda viner blev det en liten, perfekt anpassad förrätt avseende förhållandet fyllighet i vinerna mot rättens intensitet och något feta textur, syran i vinerna mot den friska syran från lime i rätten och fruktigheten i de två torrare vinerna mot rättens diskreta sötma från musslor och kräftfond. Det jag hade gjort var en ragu av hastigt sauterade pilgrimsmusslor med lite purjolök, sockerärter och vattenkastanjer i en soppa av havskräftfond, kokosmjölk, limeblad, citrongräs, ingefära och ett stänk av vitlök.

I avdelningen mogna viner blev det fantastiskt roligt. Pete hade tagit med en otroligt god 1987 Pinot Noir Jensen Vineyard från Calera Wine Cellars, ur magnum dessutom. Innan gästerna kom tjuvade vi varsina små glas (nja, två var kanske) av det fullkomligt lysande, fortfarande rödfruktiga men samtidigt lätt mognadskomplexa vinet, vars smak var sammetslen men full av liv tack vare en fin syra och även en liten mineralton. När vi drack vinet senare på kvällen, hade det förlorat lite av sin pigga rödfrukt, men det var fortfarande förtjusande.

Millie och Hansa hade också en pinot med lite ålder, men denna från Bourgogne och den utmärkta producenten Domaine Sylvain Cathiard. Sådär värst moget var vinet inte, frukten var trots sina 15 år fortfarande djup och om inte primär så åtminstone absolut vital, och såväl syra som tanniner upplevdes snarast unga i denna 1996 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Murgers. Verkligt god, men jag skulle nog gärna ge den några års källarvila till.

Mitt eget mogna vin blev en uppföljare på gamlingen förra veckan, men nu liksom då var de första gissningarna helt andra än den 1966 California Mountain Cabernet Sauvignon Private Reserve från Louis M Martini som hade gett full poäng om vi tävlat. Det var väldigt intressant att höra diskussionen pendla från riktigt mogen barolo till annan ädelmogen italienare och runt om i 1970-talets Bordeaux innan de första igenkännandena från mogen kalifornisk cabernet sauvignon förde gissningarna till nästan exakt rätt håll. Med en differens på två år bara. Snyggt jobbat!

För att spegla de mogna tonerna i mitt vin (de andra blev ju överraskningar för mig) hade jag lagat en rätt med diskret sötaktiga och jordigt mogna nyanser. Det blev en variant på coleslaw som jag kallade cool slaw eftersom den är mycket häftigare än originalet. Hastigt blancherade julienne av morot, kålrot, rotselleri, palsternacka och spetskål blandades i en smakrik majonnäs med en god portion riven tryffel. Till det en otroligt välsmakande och saftig kalv- och ankleverkorv. Fullkomligt klockrent…

Gun och Lenny stod för det första pausvinet. Det var påtagligt yngre, tätare fruktigt och mycket mer strukturerat än de i den mogna flighten, och även om vinet var så ungt och tätt att det inte direkt skrek av tydlig terroir om det, fick jag ändå en säker känsla av Bourgogne och med tanke på strukturen troligen också Corton eller möjligen Pommard. Men med facit i hand att det var en nollfemma, 2005 Corton Clos du Roi från Domaine d'Ardhuy, kunde antalet tänkvärda appellationer i Bourgogne utökas markant. Alltjämnt är 2005 en tät och lite knuten årgång som ännu inte visar de tydliga skillnader i terroir som exempelvis 2006, 2007 och 2008 gör.

Nu hade kalvryggfilén gått klart på 90 graders ugnsvärme, och risotton kokt med ljus kalv- och svampfond och vitt vin, mot slutet med massor av smörstekt blandad svamp och en rejäl näve riven Comté (i stället för parmesan). Till detta bara en mörk kalvfond och några körsbärstomater stekta i olivolja med flingsalt på. Den här eleganta men ändå krämigt texturerade rätten skulle serveras till en kvartett ytterst sällsynta pinotviner.

Utan att gå in i detalj i varje vin, kan man lugnt konstatera att alla gäster blev överväldigade av vinerna, som är så sällsynta att man nästan aldrig provar ett ena av dem, än mindre alla fyra vingårdsbetecknade buteljeringar av Pinot Noir som lämnar egendomen varje år. Och egendomen ifråga var Marcassin med den legendariska vinmakerskan Helen Turley bakom etiketten.
Det första vinet var 2002 Pinot Noir Three Sisters Vineyard var det lite lättare och på så sätt något mer elegant än de andra, ändå var smaken intensiv och kvardröjande. I nästa glas stod 2002 Pinot Noir Bondi Home Ranch, som var djupare och något jordigare med en lite stadigare struktur, kanske till och med något mer knutet.
Vinerna från Marcassin behöver alltid många års flaskmognad, jag har vid flera tillfällen druckit dem då de bara varit cirka fem år gamla, för att upptäcka att de är tanninstinna, knutna och till och med lite snipiga i det läget. Nu, med nästan tio års ålder, glänste vinerna!
I det tredje glaset det mest yppiga, förföriskt fruktiga och silkigaste vinet, 2002 Pinot Noir Blue Slide Ridge. Tonen av vildhallon var särskilt uttalad i denna läckerbit, som av de fyra var det just nu allra mest tilltalande.

Men, blint provat, var det ändå 2002 Pinot Noir Marcassin Vineyard som tog hem flest röster som det största vinet i kvartetten. Utan att vara kraftigast, hade det här vinet den djupaste frukten, största strukturen (det upplevdes yngst av de fyra) och längsta eftersmaken. Det var också lite mer burgundiskt än de andra.
Jag kom på mig med att jämföra Blue Slide Ridge med La Tâche, som alltid är det mest uppenbara och tillgängliga vinet, och Marcassin Vineyard med Romanée-Conti, som behöver några extra års flasklagring för att visa upp sig allra bäst. Sedan ska man inte dra på några överväxlar på just den jämförelsen.

Millie och Hansa bjöd på ytterligare en överraskning, en ytterst läcker och perfekt mogen cabernet eller åtminstone bordeauxblandning, som att döma av rikedomen borde vara av kaliforniskt ursprung. Samtidigt befann det sig i en mognadsfas som är förvillande. Jag (och vi) bestämde att det måste komma från Napa Valley och början av 1990-talet, troligen 1991 eller 1992. Så långt allt rätt, men min gissning på först Dalla Valle och sedan på en eller ett par andra bergsproducenter, men mitt i allt det missade jag att det kunde vara 1992 Hillside Select Cabernet Sauvignon från Shafer Vineyards. Helt fantastiskt gott, både på egen hand och till den eleganta maten, just tack vare att vinet i sin mognad nu var så finstilt.

Mr Z och Platter blev nästa pausvärdar och kommenderade oss med två bourgogneglas var till loungen. I dessa serverades två svala pinotviner, båda från Kalifornien och från två producenter som har riktigt hög svansföring. Jag höll det andra vinet som det bästa, mörkt körsbärsfruktigt och elegant med en frisk syra, stramare struktur och större komplexitet, och det hade en liten krydda av nya ekfat. Det kom från den nyetablerade producenten Sandhi Wines, ägd av Charles Banks (som tidigare ägde Screaming Eagle) och stjärnsommelieren Rajat Parr, 2009 Pinot Noir Evening Land Tempest från Santa Rita Hills.
Det första vinet upplevdes mer sötfruktigt med tydliga toner av söta hallon och körsbär, men också med en lätt jordig nyans. Elegansen var uppenbar, texturen polerad och mjuk och syra god utan att vara stram. Här fanns det också en liten vaniljnyans. Jag blev dock lite förvånad över att det var 2009 Pinot Noir Hirsch Vineyard från Littorai, både vingården och firman som sådan brukar uppvisa lite större stramhet. Kanske var det bara en fas vinet befann sig i just nu. Alldeles oavsett är det ett läckert vin.

Jag har rätt ofta hört att mina plötsliga infall kan vara alldeles särskilt galna, men helt ärligt är det snarare kritikerna som är galna, inte jag. För att mitt när andan faller på få för sig att dekantera ett riktigt bra vin, låt vara ett vin som fått 100 poäng av gamla Robert Parker, är knappast att anses som galet. I mina ögon vore det mer galet att ha en sådan flaska och inte öppna upp den när ens bästa vänner sitter till bords. Alltså gick jag in i vinkällaren, drog ut en flaska, skar av kapsylen och drog varsamt ur korken ur flaskan.
Denna 2002 Just For The Love Of It är ett av de mest sensuella viner som har gjorts på Sine Qua Non. Allt sedan jag provade ett antal komponenter ur fat och alla gånger det har njutits ur flaska sedan dess, har jag varit såld på den perfekt balanserade, sammetslena och bländande eleganta syrah.

Ost orkades inte med, däremot den uppsättning av små läckra desserter jag i tidsnöd hade köpt från NK, som såklart var fantastiskt goda. Till dem blev det ett synnerligen gott, rikt och för att komma från Sauternes, ett ovanligt koncentrerat och sött vin, 1989 Crème de Tête från Château Suduiraut.

Summering: 8 gäster, 17 viner och 56 Riedelglas

12 kommentarer:

  1. Alla fyra Marcassin från samma år, i samma flight!!! - härligt SJUKT!

    SvaraRadera
  2. Någon måste ju göra det, och Café Rotsunda känns ju som ett helt rätt forum ...

    SvaraRadera
  3. Så där då har det börjat vattnas i munnen!
    Perfekt inför kvällen vinäventyr, tack!

    SvaraRadera
  4. Tack Jens,

    Skönt att jag kan fungera som en skönt förspel också.
    Hoppas du får en riktigt trevlig och god vinkväll.
    Jag ska snart göra mig redo för min. Det är alltid lika spännande!

    Michel

    SvaraRadera
  5. Fin inledning på nya året helt enkelt!

    Var inte helt överrumplad av jftloi enda gången jag druckit den tråkigt nog. Dock i en period i glaset var den helt magisk, men istället för att bälga i mig det då väntade jag lite till och då tappade den. Antagligen bara en lite trött flaska, men trist iallafall då man fick chansen att dricka den. Men magin fanns där, om än bara för ett litet tag! Så ska försöka få tag på en till flaska nån gång!

    SvaraRadera
  6. Keen,

    Jag har haft nöjet att både prova och dricka Just For The Love Of It ganska många gånger, bortskämd som jag är, och i min gom har den i stort sett levererat fulländat varje gång - även efter en halvtimmas till timmas dekantering.

    Den flaska jag hade vid fjolårets stora vertikalprovning, hade dock en lite kortare eftersmak och var på så sätt den "sämsta" flaskan jag har provat.
    Det vi drack nu var absolut perfekt. Den levde dock inte längre än 20 minuter från det korken var poppad.

    SvaraRadera
  7. Får flika in att den var riktigt bra, men att jag kanske hade lite väl högt ställda förväntningar!

    Samma kan sägas om de viner vi drack på Divines vertikalprovning förra hösten. Dock hade de vinerna (framförallt de fyra långliggarna) vunnit på att vistas i karaff lite längre än vad de hade fått.

    /Per

    SvaraRadera
  8. Per,

    Det kan mycket väl stämma.

    Det ligger ett problem i att till exempel läsa om viner som av vissa personer beskrivs som "magiska" eller "absolut fantastisk", viner som får "100 poäng".
    Förväntningarna blir ibland alldeles för uppskruvade, och när man själv sedan för första gången får prova ett sådant vin, är det mer troligt att man utifrån det blir lite besviken.

    Samma sak om man har provat vinet en gång och fått ett "aha moment", och utifrån den hoppas få uppleva samma sak.

    Att vinet sedan är urgott ändå, är en helt annan sak.

    En sak jag har lärt mig efter att ha provat vinerna från Sine Qua Non i en bit över 10 år, är att de ofta behöver en hel del luft. Det gäller särskilt de långlagrade vinerna.
    Jag missade just den provning du refererar till, men har provat Sine Qua Non så mycket att jag anser mig ha tillräckligt goda kunskaper om deras viner för att kunna avgöra att de:
    - dels mår bra av 5-10 års lagring
    - dels utvecklas väl med luftning

    Michel

    SvaraRadera
  9. Absolut! Förväntningar har en förmåga att ställa till det. På så sätt är ju blint absolut att föredra. Dock svårt när man går på en SQN-tillställning!

    Och angående luftning så har jag också märkt (och läst om) att de behöver dekanteras ett antal timmar innan. Jag höll dom i glaset så länge jag kunde hålla mig, men var tvungen att dricka upp då vi var tvungna att gå.


    Bord för övrigt spikat till Martin Picard på Vassa Eggen! Kan knappt bärga mig, au pied du cochon är min top 10, om inte top 5 över krogar jag vill besöka i världen. Ska du gå?

    /Per

    SvaraRadera
  10. Per,

    Tack för kloka och viktiga synpunkter!


    Jo, jag är inbjuden att gå just på det fantastiska gästspelet på Vassa Eggen, men jag är tyvärr bortrest den ktiella dagen och vet att jag missar något stort!

    Jag önskar dig av hela min gom och mage en riktigt trevlig kväll!!

    Michel

    SvaraRadera
  11. Mycket har jag ju givetvist läst och lärt mig härifrån, inte minst om SQN!

    Får akta mig för att trilla i samma för-höga-förväntningarfälla bara!
    synd att du inte ska gå, men det verkar inte gå någon nöd på dig i alla fall...
    Montreal står för övrigt högt på listan över matstäder jag vill besöka!

    SvaraRadera
  12. Keen,

    Just den där fällan, att lockas av sina vänners entusiastiska (och helt ärligt upplevda och berättade) upplevelser av ett vin, en maträtt, en restaurang, ja ... det är vår allas farligaste fälla.
    Den går egentligen inte att värja sig från ...

    Såklart färgas man av omvärldens hyllande, men är man klok nog, håller man sig lite på mattan och gör sitt bästa att försöka bedöma allt utifrån en egen, helt neutral känsla...så gott det går.

    Michel

    SvaraRadera