Bortamatch den 6 januari

Kalas!

Det är precis det som livet helst ska handla om, i alla fall om man frågar mig. Alltså är det med glädje jag tackar ja till kalas när en god vinvän fyller år.
Det luktade gott från köket när jag steg in i huset, dofter har en så magisk förmåga att lyfta fram känslor, stämning, glädje, och sug efter det goda som ska serveras.

Vi började med små kanapéer med ankleverterrin, toppat med fikonmarmelad och lite flingsalt. I glasen hade vi inte champagne, som är så brukligt - nu hör det till saken att det gamla födelsebarnet ifråga inte är särskilt förtjust i champagne - istället en vintyp som är ännu mer känd för att passa till feta terriner med söta smaker. Just det, ett vin med en släng sötma.

I glasen fick vi en 2004 Gewurztraminer Grand Cru Sonnenglanz från Domaine Bott-Geyl i Alsace. Det hade utvecklat en lätt rostad och kryddig ton i den något intorkade frukten, vars blommighet också hade lämnat den, och smaken var medelfyllig, först en aning sötaktig men mot slutet nästan helt torr. Ett helt okej vin utan att vara stort, men framför allt passande till aptitretarens feta textur och sötaktiga smak.

I första serveringen blev det av precis allt att döma tre chardonnayviner, men av lite olika ursprung. Det första vinet var lättast, stramast, torrast, mest mineraliskt och med minst ekfatskaraktär, helt klart ett svalt område och en producent med klassisk hållning. Min första tanke var faktiskt en ståltanksjäst chardonnay från toppfirma i Kalifornien, vilket i sig kunde ha varit en nog så god gissning, men eftersom jag hade bestämt mig just för det, missade jag det uppenbara som jag så sällan missar. Årgången och ursprunget - det blev ju så uppenbart när jag sedan fick facit. I glaset en 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Sous le Puits (allra högst upp på sluttningen mot Blagny till, i en mager jord och svalt läge) från Domaine d'Ardhuy. Det jag missade var den årgångstypiska örtigheten - så unik för 2004 - och den strama mineraliska tonen i kombination med en viss fetma. Det här felet kan egentligen bara förklaras av att jag så snabbt "bestämde" mig för Kalifornien. Ett närmast amatörmässigt fel. Gott var vinet dock, och i min smak det godaste av de tre.

Nästa vin var lite för nejlikekryddigt från ekfaten, men var för övrigt ett relativt rikt men ändå svalt och elegant smakande vin. Jag blev dock förvånad över att det visade sig komma från Ramey Wine Cellars, den begåvade vinmakaren David Ramey brukar finna en större finess och bättre balans i sina viner. Förklaringen låg snarast i årgången, 2004 Chardonnay Ritchie Vineyard. Vingården, som ligger norr om Forestville i Russian River Valley (och får som i detta fall buteljeras som Sonoma Coast), har 35 år gamla stockar av Chardonnay och räknas som en av de kallaste i regionen. Dock var årgången varm, vilket förklarar intrycket av viss obalans. Förvisso gott, men inte stort.

Detsamma gällde också tredje vinet, 2004 Rancho Santa Rosa från Brewer-Clifton i Santa Rita Hills, en chardonnay med alldeles för höga 16.4 procent alkohol som förvisso hade en viss fräschör i smaken, men som på grund av den höga druvmognaden hade mognat lite väl fort i flaskan och därför inte stod i paritet med de andra vinerna. Det kändes äldst av de tre, tyvärr också mest obalanserat.

Till trion serverades en god Skagenröra på fin knäckebröd från Pyramidbageriet.

Ytterligare två chardonnayviner skulle det bli. Det första av dem var elegantast, friskt fruktigt med toner av vita persikor och en viss vitblommighet, knappt medelfylligt och friskt smakande med en delikat mandelnyans men och en nästan burgundiskt känsla - dock utan den känsla av mineral som präglar klassisk bourgogne. Att vinet kom från Okanagan Valley i Kanada kom som en överraskning för alla, utom Pete som hade tagit med vinet, såklart. Att det var en svensk familj som gjorde vinet (familjen Allander, med sonen Gustav som vinmakare) var också överraskande. Detta vin, 2010 Chardonnay Coolshanagh Vineyard från Foxtrot Vineyards var dock ett alldeles utmärkt och elegant vin. Inte illa för att vara första årgången!
Mitt eget medhavda vin var diametralt olikt. Djupare fruktigt, större kropp, mer av tropiska toner, lite kryddigare fat, högre alkohol, länge och djupare smak - elegant förvisso, men inte lika förtjusande som det svensk-kanadensiska. Några gäster kände igen husstilen som Peter Michael Winery i Sonoma, vilket var rätt, men att ingen tog vinet, 2006 Chardonnay Point Rouge, berodde kanske mest troligt på att just den tappningen är så vansinnigt sällsynt.

Sedan blev det en omgång pinotviner. Med den karaktäristiska stjälkigheten i kombination med sötaktig körsbärsfrukt, blommighet, den rika kroppen och friska syran, kunde det första inte komma från någon annan än Brewer-Clifton och en av deras kallare vingårdar. Så långt allt rätt, men gissningen föll på fel vingård. Rätt hade varit 2004 Clos Pepe, från Santa Rita Hills såklart.
Först var jag inne på att nästa vin kom från samma distrikt och firman Melville, men ändrade mig snart till Martinelli Vineyards i Russian River. Så var det, och inte nog med det, som jag misstänkte kom även det tredje vinet från samma firma. I det första av dessa glas 2004 Pinot Noir Three Sisters Vineyard, som bjöd på en förhållandevis tät körsbärsfrukt och en fin blommighet samt en god men inte stram syra. I båda vinerna upplevdes alkoholen en aning värmande, särskilt i det sista, 2004 Pinot Noir Blue Slide Ridge, som var det tätaste och fylligaste. Det bjöd också på en närmast kolaliknande rondör och fatnyans. Det här blev en väldigt intressant jämförelse stilmässigt mellan de viner (dock från 2002) från Marcassin som gjorts från samma vingårdar och vinmakare (Helen Turley), som vi drack häromdagen. Kul, och utbildande.

Den helstekta oxfilén var nu perfekt rosa, alltså dags för varmrättsservering. En kräm på palsternacka och persiljerot, små fina ugnsstekta potatisar och en smakrik rödvinssås hörde till. Supergott.

I glasen blev det en duo av smakrikare viner, alltså byttes gissningarna mot Grenache, vilket var rätt. Det första var av det mer finstilta slaget till, lite ljusare i frukten och på så sätt något mer elegant, med en första mognadston av tobak och torkad mörk frukt, men också med en fin röd fruktighet. Jag var först inne på södra Frankrike, men vinet visade sig vara 2004 Grenache Thompson Vineyard från Ojai Vineyards.

Därmed hade jag rätt i min idé, som jag dock inte hann uttala innan flaskan avtäcktes, att nästa vin måste komma från Sine Qua Non. Vinet var större, djupare, något mörkare i frukten men samtidigt med en aromatisk körsbärston med vildhallonsötma, samt med en lite mer kryddig chokladnyans från ekfaten. Eftersom årgången var lite av temat, var det alltså 2004 Into the Dark Grenache vi hade fått i glasen.
Ett tredje vin serverades öppet, som en kul jämförelse, 2006 Raven Grenache från samma Sine Qua Non. I kraft av att vara yngre, var det både djupare och tätare körsbärsfruktigt, det hade en liten nyans av stjälkighet, och var överlag ett lite mer komplext vin.

När det blev en ytterligare servering med röda viner, tog vi oss tillbaka till Pinot Noir. Det första vinet tog jag av en ren slump, eftersom jag själv hade tagit med "ett sådant vin" och det rimligen borde hade varit just detta vin. Det intressanta med det, var att det dels var moget, dels kom ur en magnum som hade öppnats och till hälften dekanterats två kvällar tidigare. Den halvfulla magnumflaskan ställdes kallt direkt, och fick stå så i två dygn, tills nu. Att denna 1987 Pinot Noir Jensen från Calera Wine Cellars, som Pete hade tagit med till mig, hade hållit så bra, var ytterst överraskande. Det hade möjligen tappat lite parfym och lite av sin spets, men det var än märkvärdigt välhållet!

Nästa vin var yngre, 20 år yngre närmaste bestämt, och kom liksom det tredje vinet från Sonoma. Det första av dem var lite mer elegant, friskt fruktigt och med en slankare kropp och textur, och jag hade faktiskt ingen direkt begåvad gissning på vilket vinet var. Det visade sig komma från DuMol, och vinet var 2007 Pinot Noir Eoin, som kommer från en vingård i sydvästra Sonoma som ägs av familjen Hyde.
Det tredje vinet fick jag direkt en känsla av det kunde komma från Kistler Vineyards, och det stämde. Vinet var djupare fruktigt, mörkare och lite mer ekkryddigt, men det hade också en fin hallonnyans och toner av söta körsbär. Detta vin, 2007 Pinot Noir Kistler Vineyard, liksom det från DuMol hade tagits med av Millie och Hansa. Tack för dessa godsaker!

Kvällens bonusvin var också det mest sällsynta. Det bjöd på en stor, rikt körsbärsfruktig och faktiskt sval elegant doft och smak med djup, längd, silkighet, balanserad syra, en aning jordig och med en värmande men på något sätt ändå inte störande alkoholhalt (en bit över 16 procent!) med en fin lakritskrydda som röjde att det borde röra sig om Grenache från gamla stockar i Châteauneuf-du-Pape. Mitt i prick. Jag råkade känna till just det här vinet, så jag yppade inget, utan lyssnade på de andras gissningar, som till slut åtminstone ringade in producenten, Clos Saint Jean. Men att det var hundrapoängaren 2009 Sanctus Sanctorum ur magnum var mer svårgissat. För min del var det ett av det godaste unga vinerna från Châteauneuf-du-Pape jag har provat.

Chokladtryffel och sött i glasen fick sätta punkt för denna gemytliga kväll bland goda vänner. Vinet var sött, en aning moget och därmed knäckigt med nyanser av crème caramel och intorkad tropisk frukt. Det kom från Kracher, och var 1996 Trockenbeerenauslese Nummer 7 Nouvelle Vague.