Middag den 7 februari

Dags igen. Brödet i ugnen, soppan på spisen, korkskruven i högsta hugg. Kvällens övning började med en elegant, ungdomlig och frisk 1998 Cuvée René Lalou, den återigen lanserade prestigechampagnen från Mumm, gjord till ungefär lika delar av Chardonnay och Pinot Noir. God, fint fruktig, men lite väl lätt i stilen för sin prestige och sitt pris. Väl till bords bjöds två vita viner till den lilla aptitretaren, en smörstekt toast av morotsbröd med friséesallad och confit på anka som rundades av med en fin hasselnötsolja och lite tomatvinäger, följt av en thai lobster soup med en hastigt halstrad pilgrimsmussla. Det första vinet var en underbart frisk, elegant strukturerad, delikat blommig och tropiskt fruktigt nyanserad 2007 Palladius från den fantastiska firman The Sadie Family (en av landets allra bästa) i Swartland, Sydafrika. Detta läckra vin görs av en kombination av Viognier, Chardonnay, Chenin Blanc och Grenache Blanc. Vid sidan om detta stod den betydligt djupare, fylligare och mer koncentrerat fruktiga 2005 Grüner Veltliner Honivogel Smaragd från toppfirman Hirtzberger i Wachau, Österrike. Skördad 17 november har vinet fått en släng av botrytis som ger det en förnämlig, diskret nyans av ädelsötma, men trots denna slutar vinet torrt med sina friska syra och lite rökiga mineralton.
En middag utan Pinot Noir är aldrig frullbordad, alltså skänktes en källarsval 2006 Volnay Premier Cru Clos des 60 Ouvrées från Domaine de la Pousse d'Or i Bourgogne. Den var först lite rund och mjukt bärsöt, men med lite luft i glaset (jag vill helst inte dekantera viner av Pinot Noir i förväg) växte det fram en mer elegant, stramt nyanserad och välsmakande mineralton. Ungt och lite knutet, med andra ord. I snarlik stil, men avgjort bättre och mer elegant, var den 2002 Volnay Premier Cru Clos des 60 Ouvrées från samma firma som Finare Vinare hade tagit med - ett fantastiskt och inte alls planerat sammanträffande. Att årgång 2002 är bättre än 2006 framstod med tydlig önskvärdhet.
Näst i tur stod en krämig risotto, kokt med vitt vin och hönsbuljong och avslutad med syrlig ljus getost, som gav risotton en fin syra och en grymt god touche, och riven parmesan, till vilken grillad lammkorv och hastigt stekta körsbärstomater hörde. Det första vinet var svårgissat, mörkfruktigt och gott med en god syra, balanserad tanninstruktur och en kanske lite väl tilltagen fatkryddighet - 2005 Ab Ericio från Hans Igler i Mittelburgenland, Österrike. Det här är en cuvée av Merlot, Blaufränkisch och Zweigelt. Det andra vinet var betydligt mer komplext med en stor och intensivt, djup och läckert fruktig men aningen utvecklat. I munnen grep en massiv tanninstruktur tag om tungan, och här kom den krämiga risotton väl till pass. Vinet, 2001 Sagrantino di Montefalco 25 Anni från Arnoldo-Caprai i Umbrien är definitivt ingen kelgris, men väl så god till en rätt som denna.
Ett vitt vin, medtaget av Rhônarna, utgjorde också en god kombination till risotton. Vinet hade en ytterst komplex doft av gul frukt, honung och akacia, en medelfyllig och god smak med en liten känsla av tanniner och en relativt låg syra. Jag trodde det var en vit hermitage, men det visade sig vara 2004 Châteauneuf-du-Pape Blanc från Domaine Font de Michelle.
Samma vin i två eller flera årgångar är alltid kul - och än roligare om de serveras blint utan förvarning om temat. Vinerna, från Languedoc La Clape och gjorda av Syrah och Mourvèdre, kom från Gérard Bertrand, en utmärkt producent med både volym och högklassigt i sortimentet. Det mest eleganta var 2004 l'Hospitalitas som hade en något slankare kropp och därmed tydligare nyans av kalkstensmineral och även en något mer utmärkande syra. Tätare, mörkare bärfruktigt och djupare i smaken var 2005 l'Hospitalitas, som helt klart var det större och mest uppskattade av de två - även om båda var mycket goda.
Nu kom den långsamt stekta majskycklingen, serveras med pommes rissolé och champignons à la crème (champinjoner och shii-take hastigt inkoka i en ljus kycklingfond, vitt vin och grädde, med massor av bladpersilja). Och lite haricots verts.
Vinerna till denna rätt blev två cabernetviner från Australien, och trots att de kom från samma årgång uppförde de sig väldigt olika i mognad. Till vänster stod det mest utvecklade och därmed nyanserat mognadskomplexa 1998 John Riddoch Cabernet Sauvignon från Wynns Coonawarra. Jag föredrog detta vin. Klart mörkare, kraftigare, fastare strukturerat och mer packat fruktig var 1998 Cabernet Sauvignon Bin 707 från Penfolds. Det hade också en betydligt mer uttalad ton av mynta och eukalyptus, som lätt röjde dess ursprung.
Bleu de Causses, en välsmakande fransk blåmögelost, serverades med en samling brödsticks och en sötkryddig marmelad kokt av fikon och lagerblad (detta är en stapelvara på Café Rotsunda, precis som confit på anka, jus de truffe och comté, bland annat). Vinet till osten hade levererats av Mis en Bouteille, som tyvärr inte kunde vara med på middagen men ändå storstilat bjöd sitt buteljerade bidrag. Tyvärr var vinet korkdefekt, vilket gjorde oss alla pissed off - i synnerhet sedan flaskan avtäcktes. Det bärnstensfärgade vinet, som troligen har fatlagrats i fyra decennier eller mer, visade sig vara en 1937 Vino Generoso Garrafeira Particular (förmodligen från området Alentejo). Synd, synd, synd. Istället öppnade jag en 1981 Ruster Beerenauslese Grosslage Vogelsang från kooperativet Weinkellerei Burgenland. Den var fantastiskt god, förvånansvärt välhållen och frisk med läcker ädelsötma och fina honungstoner.
Dörmed var själva middagen i hamn, och som vanligt spårade det ur lite grann därefter. En fullmogen men alldeles utmärkt och komplex 1988 Châteauneuf-du-Pape från Domaine du Vieux Télégraphe fick se sig urkorkad, och såklart fick Café Rotsundas sommelier fart på benen och letade upp en amerikansk tolkning, 1993 Old Telegram från knäppgöken Randall Grahm och Bonny Doon. Den var mer intressant än god - och framför allt var den för gammal och trött.
Betydligt bättre var 2001 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Forman, ett mäktigt elegant, begynnande mognadskomplext och nästintill bordeauxlikt (men kraftigare) vin med fin struktur och urgod längd. Det var, för mig i alla fall, kvällens allra bästa vin.
Efter allt rött, kändes det helt rätt och friska till smaklökarna med vitt vin. Därför dekanterades en 2001 Meursault Premier Cru Poruzots från Francois Mikulski. God, frisk och stram med viss fruktfetma och längd, och med en lätt rökig fatnyans. Gissningarna på amerikansk chardonnay köper jag vad gäller doften, men i smaken är vinet alltför torrt och stramt för det.
På sluttampen fick ytterligare två viner sätta livet till, den första en torr och stramt frisk, läckert ostronskalsdoftande 1997 Chablis Grand Cru Les Clos från Domaine Michel Laroche, och sedan av bara farten en väldigt god, något mogen och köttigt komplex men fortfarande mörkfruktig 1999 Colección 125 Reserve från Chivite i Navarra, en cuvée av Tempranillo, Cabernet Sauvignon och Merlot.
Så kan det gå till på Café Rotsunda.

Summering: 7 gäster, 20 viner och 28 Riedelglas.