På väg mot Tokyo för ytterligare en magisk gastronomisk
upplevelse. Resan är lång, en timma till Köpenhamn, där en timmas väntan och
efter det ytterligare tio och en halv timmars flyg till Narita, Tokyo. Jag har
inget emot långa resor, i alla fall inte till en destination man är intresserad
av, hela idén ”den som väntar på något gott …” fungerar rätt bra på mig som
resenär och är man foodie och vino av rang och reser världen runt till
kunskap och gastronomiska upplevelser är just resandet något man både
accepterar och vänjer sig vid, även om det stundtals tär på en. För bara sex
dagar sedan var jag för tredje gången på tre månader över Atlanten till Sverige
från USA och jag var då evinnerligt trött på att resa. Det värkte i hela
kroppen och jag var helt utmattad. Ett par dagars rekreation hemma, ladda
batterierna, få upp suget på stundande resa till Tokyo, så var på allt ”go” igen.
Att vi nu dessutom blev uppgraderade till business
class gjorde ju inte resandet sämre direkt. Skönt att man är så lättlurad,
lösaktig, hungrig och törstig!
Ett glas champagne är alltid en bra start på en trevlig
resa, det sätter igång kalasfunktionerna i kroppen och gör den lite extra glad
och positiv. Tack och lov har SAS på senare år haft en riktigt bra champagne, NV Brut Réserve från Charles
Heidsieck. Det har en superfin, lätt brödig och friskt äppelfruktig
doft och en spänstig smak med frisk syra, helt torr trots den fina frukten, och
för att vara firmans instegschampagne är den imponerande. Om det är samma cuvée
som i våras, vilket jag tror, har vinet sin bas i årgången 2011, men omkring 40
procent av cuvéen utgörs av upp mot tio år gamla basviner (och en väldigt liten
andel som är upp mot 20 år gamla) som har förvarats i ståltankar och sedan
blandats i cuvéen för att ge ökad komplexitet och djup. En annan faktor som
bidrar till djupet och nyansrikedomen är den långa lagringen, närmare fem år på
jästen innan dégorgering. Väldigt
seriöst för en årgångslös cuvée. Champagnen serverades med en skål ljumna
saltrostade mandlar och cashewnötter till, ett trevligt och passande tilltugg.
Gin är ju på högsta modet numera och det kommer fram allt
fler fantastiska ginmärken. Här på SAS har man en hantverksgin från Norge, Haraton Norwegian Small Batch Gin från Det
Norske Brenneri. När jag provade den första gången förra året blev jag
väldigt förtjust eftersom den har en distinkt enbärskryddig karaktär (vilket
alltför få moderna ginsorter har), därtill en mycket fin aromatisk
citruskaraktär som inte tar över. Nu beställde jag den som Gin Tonic med en Indian Tonic Water från Fever-Tree,
vilket blev en riktigt fin matchning mot ginen. Att ginen dessutom har 46
procents alkohol gör drinken än bättre, när en gin bara har 40 procents styrka
blir drinken (för mig) alldeles för klen. De 46 procenten kickade nu in
perfekt.
Till förrätten valde jag ett glas 2016 Château de la Grave Grains Fins från Côtes de Bourg i norra Bordeaux,
en cuvée av Sémillon och Colombard (lite ovanligt, det brukar vara den mycket
mer parfymerade och blommiga Sauvignon Blanc) som tyvärr var ganska stum och
inte alls så aromatisk som jag tycker att modern vit bordeaux ska vara. Dock
var vinet friskt och hade en viss kropp, något fetma och en trevlig citruslik
frukt, därtill en försiktig nyans av vanilj från ekfaten det hade jästs och
lagrats i. Funktionellt, helt klart, men jag tycker att man kunde ha valt ett
betydligt bättre vin, vit bordeaux i bra prislägen finns det idag ganska gott
om. Nej, här får SAS bakläxa.
Då jag för bara ett par timmar sedan hade ätit en stor
och god räksmörgås på utmärkta och gemytliga American Express Lounge hos Pontus
in the Air på Arlanda, var jag inte alls sugen på ett danskt smörrebröd med
räkor och picklad gurka som förrätt även om den såg god ut. Istället valde jag den
saltade och lufttorkade biffen, tunt skuren, som serverades med bakade
jordärtskockor, lite enbärsolja och en tryffelmajonnäs. Inte märkvärdigt, men
smakerna satt riktigt bra (hade man serverat den här rätten på en restaurang,
hade man skurit köttet betydligt tunnare och det hade lyft hela rätten en nivå,
men det är inte görligt att i så god tid i förväg det krävs på en
flygplansmåltid skära köttet så tunt, därmed blir det en lite mer tuggig och
mindre elegant upplevelse)
Man har två röda viner på menyn och jag valde såklart
båda. Bibi Graetz från Toscana har jag träffat ett antal gånger och
hans viner är jag väl bekant med. Dock vara denna 2015 Casamatta SAS Special Blend helt ny för mig och exakt vad som
är special i denna blend vet jag inte, vinet är såvitt jag vet gjort
uteslutande av Sangiovese. Det har en fin mörk bärfuktighet med inslag av både
björnbär och blåbär i en tydligt modern stil med något som liknar vaniljsötma
(trots att vinet bara har bott i ståltankar). Smakmässigt medelfyllig med en kolaliknande
mjukt fruktig kropp med ganska måttlig syra, lite för låg för fruktens sötma
och för att man ska använda beskrivande ord som ”frisk” eller ”fräsch”, men man
noterar också en liten känsla av kalkstensjord och sett till strukturen är
tanniner fullt ut avrundade. Det var ett mjukt, fruktigt och ganska lättdrucket
vin (13.5 procent alkoholhalt) i en betydligt med publik stil än jag är van vid
från Bibi Graetz. Helt okej, men inte märkvärdigt för den lite mer kräsna
vindrickaren.
Kanske lite tråkigt av mig, men jag tog faktiskt biff
till varmrätt också, nu ett bräserat kött som var mört och gott och serverades
med en rödvinssås kokt av fonden med ett litet friskt inslag av lingon. En något
för hård liten zucchini hörde till, liksom goda smörstekta kantareller och en
kräm av potatis och rotselleri. Det är precis den här typen av mat man ska
servera på flyg, den fungerar alldeles utmärkt att laga i förväg och försämras
inte alls av att hållas kall och sedan värmas upp. Dessutom fungerade rätten
bra till mina två röda viner. Tummen upp!
Det andra röda vinet kom från Barossa Valley i
Australien, ett ganska klokt val eftersom man här uppe i skyn förlorar upp mot
en tredjedel av sin doft- och smakförmåga. Då kan det var en god idé att börja
med ordentlig fyllighet redan från början, som den 2015 Blood and Courage Shiraz från vinmakaren Phil Lehmann och den
50 000 flaskor årligen stora firman St John’s Road jag nu hade i mitt
glas. Nästan enbart Shiraz, men också ett par procent Mataro (Mourvèdre) som
köpts från vingårdarna Kalleske och Schutz, lagrat i franska fat som till tio
procent var nya under tolv månader. Sådär värst kraftfullt och fylligt var inte
vinet även om alkoholmätaren visade 14.5 procent, jag upplevde snarare vinet
som medelfylligt om än med en ganska generös fruktighet som drog åt solmogna
björnbär och blåbär även här – frågan är om det var atmosfären som spelade mig
ett spratt eller om vinerna var påfallande lika även i sig själva. För övrigt
en fruktig och något frisk smak med fina tanniner och en liten ekfatskryddighet
med drag åt mörk choklad och kaffe. Återigen ett helt okej flygplansvin, men
också det här tycker jag att man utan högre prislapp hade kunnat uppgradera
till större och mer personlig smak.
Kycklingen, som var fylld med någon örtkryddad färs
(känslan av smakrik, grov korv) hade en god smak. Det är ”farligt” att laga en
flygplansrätt av ett så magert kött som kyckling, bara lite för hög temperatur
i uppvärmningen eller en liten stunds för lång varmhållning och köttet blir tråkigt
torrt. Så var det tack och lov inte är, kycklingen var faktiskt rätt bra.
Därtill haricots verts, körsbärstomater, lite rostad potatis och en béarnaise.
Maten var som
vanligt rätt bra för att vara flygplansmat, smakerna satt och presentationerna var så bra det kan
tänkas vara efter förutsättningarna. Men jag tycker att man i business class på SAS måste uppgradera
vinerna, sånär som på champagnen är de verkligen ett svagt kort.
Dags för dessert, en blåbärspaj som serverades med vispad
grädde – och såklart lade jag till den andra desserten, som var en frusen
hallonyoghurt. Fullt godkänt här!
I glaset blev det sött från Bordeaux, närmare bestämt 2012 Château la Rivière från Sauternes,
en botrytisspäckad cuvée dominerad av Sémillon med lite syrafrisk Sauvignon
Blanc och blommig Muscadelle i cuvéen. Fint tropiskt fruktig doft med ett
inslag av söt citrus, ananas, persika och lite saffran, kanske en liten antydan
av vanilj från ekfaten, en medelfyllig och fint söt smak med en frisk syra och
en ganska ananaslik fruktighet.
När jag flyger SAS och har möjlighet att slarva bort mig
med alkohol – således inte när jag ska hämta ut en hyrbil när jag landar,
vilket är nio fall av tio – passar jag på att dricka minst ett glas av deras
utsökta cognac. Det är Borderies XO
jag talar om, från firman Moyet, en firma som SAS har haft ett
väldigt bra samarbete med sedan 2000. Det speciella med den här cognacen är att
den kommer från det bara 3 980 hektar lilla distriktet Borderies (cognacsdistriktet
har i sin helhet 73 800 hektar vinodling), precis intill Grande Champagne
och Petite Champagne. Trots sin egentligen lika goda kvalitet, har Borderies
verkligen inte alls har samma status och pondus. Bara ett fåtal firmor
särbuteljerar cognac från Borderies, Camus är en av dem och Moyet en annan. Och
resultatet är utsökt, en vackert djup bärnstensfärg, djup och läckert karamellig
doft med inslag av kola och knäck, ett uns apelsinskal och lika mycket (lite)
mök fruktig choklad. Smaken är drygt medelfyllig, en aning sötad och avrundad,
lite knäckig och läckert fruktig och med exakt den fina karaktär av mörk
choklad och kanderade apelsinskal jag finner i ett chokladgodis från Valrhona. Och,
vilket är så läckert med cognac som har bott en bit över 20-25 år i gamla ekfat
i lagringshusen, en helt underbart vegetal, gräsig, kryddig och aptitretande
besk eftersmak av rancio –
åldersoxidationen.
Om nu något sug på frukt, choklad, kakor, chips, kaffe,
läsk eller vin sätter in, kan man alltid förse sig med lite smått och gott vid
den lilla buffén i business class. Det är en av väldigt många fördelar med just
den här flygklassen. Listan på andra fördelar kan göras lång, men då handlar
det mest om inte ät- eller drickbara ting som jag inte har för avsikt att
redovisa här. Nog om det, vi ses i Tokyo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar