Chef Emil från Villa Källhagen tog kommandot i köket på
Café Rotsunda och under eftermiddagens förberedelse njöts av källarsval 2009 Savigny-lès-Beaune från Emmanuel
Rouget, typiskt för årgången i en lite mer slösande fruktig stil, men
också med en något stram, mineralisk och jordig kvalitet. Rätt läcker, och helt
klart överpresterande för sin appellation.
I pausen innan gästerna anlände knäcktes också en god
belgisk trappistöl i form av Trappistes Rochefort 6
från Abbaye
Rochefort i den södra delen av Belgien. Den här mellanmörka, något
grumliga och 7.5 procent starka ölen hade cirka fem år på nacken, den hade
utvecklats något och var nu lite knäckig och mer komplext nyanserad än för ett
par år sedan.
Själva kalaset inleddes med champagne, NV Special Cuvée från Bollinger,
som alltid är så god och rik med sin fina äppelfriska och lätt brödiga doft.
Nog för att här alltid finns djup och viss kraft, men det är ändå en champagne
och den är totalt sett lätt och elegant med en frisk syra och en liten antydan
av mineralitet.
Till champagnen blev det mingel med kockarna i köket, som
serverade små delikatesser av friterad potatis med crème fraiche och Kalixrom,
tunt skurna charkuterier som lomo och
jamón iberico samt en kopp med
smörslungad purjolök toppad med aubergine inkokt i dashi kokt av torkad svamp, bonito och sjögräs, detta sedan
smaksatt med rostade sesamfrön och sojasås. Tack vare sältan från alla tilltugg
blev kombinationen med champagnen lyckad.
Uppe i köket serverades också en stilfull chablis från en
av mina favoritfirmor, Domaine d’Henri, grundad av den
legendariska vinpersonen Michel Laroche så sent som 2012. Vinet ifråga var
deras prestigetappning 2012 Chablis
Premier Cru Fourchaume Héritage, en småskalig med högklassig cuvée gjord av
druvor från stockar planterade 1937. Det är verkligen ett utsökt vin, rent och
friskt med en delikat mineralitet och det djup som bara äldre stockar ger
vinet, ingen kraft och koncentration till följd av konstlat låga skördeuttag
eller vinmakning. Jag är verkligen förtjust i det här vinet.
Jag hade kokat en soppa av schalottenlök sauterad i smör
som toppades med färska ostron, spadet från dem och vitt vin, därtill dashi och lite grädde. Soppan mixades
slät och luftig, silades sedan och smaksattes med lite mer salt, vitpeppar och
pressad citron, den skulle ha en fin balans mellan mineralisk ostronsälta, syra
och fett. Vid servering lade vi till lite smörstekta krutonger av brioche. En
soppa som den här är alltid helt perfekt till chablis och vit bourgogne.
Sea Smoke Cellars är en intressant
firma med fantastiska vingårdar i Santa Rita Hills i södra Kalifornien. Däremot
är det en firma som ofta gör lite väl sent skördade och koncentrerade viner, de
röda ofta med en lite för söt ekfatskrydda. Den här kvällen serverade vi deras 2008 Chardonnay ur magnum, ett vin med
relativt god kropp men ändå distriktstypiskt frisk syra och en liten sötma,
rondör och rostad vaniljnyans från faten. Det är i många avseenden ett rätt
typiskt amerikanskt vin, men det har en distriktstypisk friska syra och utöver
det fint fruktiga parfymer.
Till chardonnayvinet serverades två små rätter, båda i
form av tartar. Den första av dem var gjord av nykokt hummer och kungskrabba
som skars i små bitar och blandades med lite majonnäs, finskuret äpple av typen
Granny Smith för att tillföra en frisk syra och en krispig känsla. Vi garnerade
det hela med en tunn skiva färsk fransk vintertryffel, som var riktigt fint
aromatisk och välsmakande. Den här eleganta tartaren fungerade bra till det
smakrika och lätt fatkryddiga vinet, men vinet tog en ganska stor plats i
mötet.
Den andra tartaren gjordes av huvudet av oxfilén, fint
skuren och sedan hackad så att köttet var mjukt och hade texturen av malet
kött. De smakades av med salt och nymald svartpeppar och blandades med lite
majonnäs till en krämig men fast konsistens. Min tanke var att vi skulle ha
smaksatt den med lite Dijonsenap, den var dessvärre slut. Så kan det gå.
Tartaren lades upp på sprött grahamsknäcke och garnerades med kryddkrasse och
friterad jordärtskocka. Jag tyckte personligen att den här tartaren var en
bättre och mer harmonisk rätt till chardonnayvinet än vad tartaren av skaldjur
var.
Vi fortsatte med Chardonnay, men nu i klassisk skepnad
med en 2008 Chassagne-Montrachet Premier
Cru Les Caillerets från Domaine Fontaine-Gagnard. Vinet
kommer från en högt belägen vingård med tunn toppjord och massiv kalksten därunder.
Dessa förutsättningar leder till att vinet får en markerad mineralitet och
stram smak. Den känslan ligger i botten av vinet, men det som mer präglar vinet
är en medelfyllig och gulfruktig kropp i lite rikare hustypisk stil och
dessvärre också redan nu en mognadston som upplevs lite äpplig och med en
första antydan av mognadsoxidation. Detta trots att vinet bara är drygt sex år
gammalt. Detta är oroande, men jag har ofta märkt att vinerna från den här
domänen utvecklas fort, till och med kan lida av förtida oxidation. De
återstående flaskorna som ligger i vinkällaren på Café Rotsunda kommer att
serveras under året.
Gösfiléerna sjöds i smör och lite vitt vin till 42
grader, lades upp på tallrikar och toppades med en slags kräm av schalottenlök,
jordärtskocka och champinjoner och fick dessutom en liten touch av den franska
tryffeln eftersom den i alla fall fanns. Garnityret kompletterades av
smörslungade räkor. Fisken i sig var mild, det som gjorde mötet med det mogna
bourgognevinet perfekt var krämen. Så är det nästan alltid, att tillbehören
styr vinvalet mer än vad huvudråvaran gör.
Därefter bytte vi färg och skulle till de kommande två
rätterna servera varsitt vin av Pinot Noir. Som en intressant och faktiskt
väldigt uppskattad jämförelse serverades också en magnum av 2009 Moulin-à-Vent Champ de Coeur från Château
des Jacques, en alldeles utmärkt firma som ägs av stora Maison Louis
Jadot uppe i Bourgogne. Vinet visar med all önskvärd tydlighet att bilden av
vintypen beaujolais är missvisande och till och med felaktig. Det vi hade i glaset
var ett förhållandevis mörkt rött vin, det hade en mörkt bärfruktig doft med
inslag av körsbär och blåbär, smaken var medelfyllig och tydligt bärfruktig,
men den bjöd också på en fin strävhet. Även om frukten är mörk finns det också
något bourgognelikt över doften och smaken. Helt troligt hade jag satt vinet
hos en helt annan vintyp om det hade provats helt blint, därför är det viktigt
att vi alla lär oss att det här är en klassisk stil på beaujolais som nu på
2000-talet har kommit att bli alltmer känd utanför distriktet.
Den första jämförelsen kom från den utmärkta producenten Jacques-Frédéric
Mugnier och var hans 2006
Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale, en monopol som ligger
i den södra delen av appellationen. Som väntat av både vinet och årgången är
vinet en aning sirligt (2006 har knappast gett några större och imponerande
viner), det har en knappt medelfyllig kropp med finstämd rödfrukt, god syra och
förhållandevis milda tanniner. På alla sätt och vis en klassisk röd bourgogne.
Den har nu börjat öppna sig men det kommer nog att dröja minst fem till sju år
till innan det börjat nå fullgod mognad med komplexitet.
Till det här vinet gjorde vi en rätt som har förvånat
många gäster (eftersom ”normen” är att servera ett sötare och framför allt vitt
vin till), men som vi tidigare har gjort med stor framgång till amerikanska
pinotviner. En rostad brioche i botten, på den en skiva ankleverterrin som
toppades med en skiva i smör och ankleverfett hårt stekt skiva ostronsvamp,
vilket utöver det feta i terrinen var den avgörande nyckeln in till den röda
bourgognen. Vi toppade det hela med lite grand av i citron och salt syrad
rödlök. I sig var löken för syrligt smakande, men i mötet med det feta och
rostade fungerade det hela riktigt bra.
Nästa pinotvin kom från Sonoma Coast i Kalifornien och
där från firman Cobb Vineyards. Den här firman är känd att göra lätta och
eleganta viner med frisk syra och måttlig alkohol (13 procent i det här vinet).
Denna 2007 Pinot Noir Coastlands
Vineyard föll i god jord hos gästerna, som älskade det tack vare sin
silkiga kropp och friska rödfruktighet. Det passade också absolut perfekt till
maträtten.
Vid ett antal tillfällen har vi gjort en annan maträtt
som passar perfekt till rödfruktiga viner av Pinot Noir, även från Bourgogne.
Morot skalades och kokades mjuk i smör och vatten, den blandades med den
morotsfärgade franska hårdosten Mimoulette, också den i bitar, och sauterades i
smör. Det hela smaksattes med rostade hasselnötter och riven fransk
vintertryffel. Just den här versionen av rätten (med nötterna) var särskilt
lyckad till pinotvinet. Prova den här rätten, den ger en absolut magiskt god kombination
till fruktiga pinotviner.
Ett trevligt inslag på Café Rotsunda är de så kallade
mellanspelen, att man helt enkelt reser sig från bordet (för att det är skönt
att röra lite på sig under en större middag) så att cafévärden kan servera ett
nytt vin ståendes i loungen samtidigt som bordet städas upp och görs i ordning
för nästa servering. Den här kvällen hade sommelier Terrific önskat en riktigt
bra röd bourgogne och en sådan fick det bli, 2011 Charmes-Chambertin Grand Cru från en av cafévärdens toppfavoriter,
Domaine
Armand Rousseau Père et fils. Det här vinet är såklart ungt och långt
från utvecklat, men det har en nästan förförisk parfym av röda bär, rosor,
kalksten och även en liten jordig kryddighet. Smaken är medelfyllig men
intensiv, rent fruktig och påtagligt frisk – och alldeles fantastisk. Det här
vinet tänker jag komma tillbaka till om låt säga fem år, sedan om ytterligare fem
år.
Till nästa servering sköts ett extravin till, 2011 Flor de Pingus från Dominio
de Pingus i Ribera del Duero. Vinet är ungt och mörkt, det har en
medelstor och djupt körsbärsfruktig doft med ett lätt stenigt och nästan lite
blåblommigt inslag. Jämfört med mina tidigare erfarenheter av det här vinet
(men i andra årgångar) är det ett vin som behöver med tid för att dess storhet
verkligen ska slå igenom, men det är ett riktigt fint och gott vin redan nu.
Även om Tempranillo i den här skepnaden brukar ha ganska tydliga tanniner,
upplevde vi dem väl integrerade och väldigt fint polerade.
De viner jag tidigare hade dekanterat då de var
ordentligt källarsvala, började långsamt öppna upp sig med tiden och luften.
Dessvärre visade det sig att den befarade korkdefekt jag svagt noterade i 2001 Château Haut Condissas Prestige
från Haut-Médoc vid dekanteringen blommade upp något med luftningen. Dock,
måste jag tillstå, var den bara diskret störande så det gick i alla fall att
bedöma vinet, som är djupt mörkfruktigt och elegant med en god struktur och
fint nyanserade fat, det är en förhållandevis intensiv och koncentrerad bordeaux
som i normala fall orkar ge sig på både betydligt dyrbarare och högt
klassificerade slott. Nu var den dessvärre lite skadad av korken.
I glaset intill
hade vi en riktigt läcker 1999 Diamond
Mountain Cabernet Sauvignon från toppfirman Lokoya i Napa Valley. Det
här vinet var betydligt djupare, men lika ungt och primärfruktigt, det hade
dessutom lite mer uttalad mineralitet och tanninstruktur, men var mildare i
faten. Även i normala fall, med två fullt friska viner, skulle jag i alla lägen
ha föredragit vinet från Lokoya. Två timmar i karaff gjorde vinet väldigt gott.
Två rejäla oxfiléer putsades och stektes runt om i
olivolja med vitlök och rosmarin. De fick sedan gå långsamt i ugnen på först 80
grader i två timmar och sedan hastigt på cirka 200 grader för att träffa den
perfekta stekytan och stekgraden (55 grader) när vi mer exakt visste att rätten
skulle serveras. Till det hade vi gjort ett smör med vitlök och rostad
jordärtskocka med en doft av rosmarin och tillbehöret var potatis och lök som
råstektes i ugn med olivolja och vitlök samt haricots verts som fick bakas med
mot slutet och även ugnsbakade tomater. Superklassiskt, supergott, superlyckat
till de smakrika röda vinerna.
Desserten var vansinnigt god och väckte minnen från
barndomen, en mörk chokladpudding med vispad grädde och fint skurna filéer av
blodapelsin. Hur enkelt som helst.
Till det serverade jag ett exceptionellt sött vin som jag
hade öppnat i söndags och serverat på en annan middag. Många viner, framför
allt söta viner och starkviner, har inga problem att så i öppna flaskor och
talar man dessutom om den extremt söta vintypen PX från södra Spanien (vars
restsötma kan nå en bra bit över 300 gram per liter) som också är skyddad av
sin långsamma oxidation i faten, är hållbarheten än bättre. Det jag skänkte upp
i små cognacglas från Riedel var ett par centiliter var av 1939 Don PX från firman Toro Albala. Torkad frukt som
dadlar, fikon, plommon och russin, men också nyanser av choklad och kanderade
apelsinskal noterades i det mäktiga och påtagligt söta, simmigt texturerade
vinet. Jösses vad det är gott med PX!
Därefter var den officiella delen av middagen över,
återstod alltså bara bensträckarviner som nattfösare. Medan en flaska champagne
lades på extra kylning öppnades en 2006
Pinot Noir Tondre Grapefield från Santa Lucia Highlands och firman De
Tierra Vineyards upp. Det var ett par år sedan jag drack vin från dem,
men minnet av det här väldigt eleganta och sirligt rödfruktiga vinet var
uppenbarligen så gott eftersom det smakade precis så som jag hade förväntat
mig. Det är alltid roligt och lärorikt att prova viner med flera års mellanrum
och göra jämförelser hur man upplever att ett vin utvecklas. Mitt minne av just
det här vinet är att det var lika ungt och friskt då som det är idag. Således
ytterligare ett exempel på ett amerikanskt pinotvin som troligen har ett
livsspann på cirka 15 år.
Kvällen, eller rättare sagt natten, avslutades i
storstilat format med en 1999 Dom
Pérignon Brut från Moët et Chandon, en god champagne
med relativt rik kropp och större fruktighet än stram fräschör. Ett gott inslag
är den fina mandeltonen, en nyans jag själv finner vara hustypiskt för denna
min favoritchampagne.
Summering: 11
gäster, 15 viner (2 ur magnum) och 55 Riedelglas
Tack för en helt fantastisk kväll men underbara viner och grym mat.
SvaraRaderaSamt en mycket inspirerande och intressant kväll med alla dina fantastiska historier.
Mvh Fredrik