Middag den 22 juni

 Istället för att fira midsommar och hoppa groda, blev bjöd jag in till hedonistisk vinmiddag med grabbarna ett par dagar innan. Vi lyckades pricka in en regnfri kväll och kunde därför inleda middagen i det sköna fria.

Välkomstdrinken var läckert mogen i fint brödig och lätt äpplig stil, men torr och stringent med frisk syra och god eftersmak. Att bubbelvinet kom från Champagne var inte så svårt att lista ut, och därför började grabbarna leta ålder och hus. Men så enkelt var det inte, eftersom vinet kom från svala Anderson Valley i Kalifornien, 2000 l'Ermitage från Roederer Estate.

 

Tack vare vinets läckert brödiga mognad passade de perfekt till de pankopanerade och friterade tartarerna av pilgrimsmusslor med citrus, äpple och Comté. Dessa små tilltugg hade smaksatts med exakt de råvaror som vinet doftade av - bröd, citrus och äpple - och därmed blev smak- och doftspeglingen fulländad. 

Till första rätten, en läcker sallad av hummer och vit sparris med lättkokta vaktelägg och tunt hyvlad, krispig grön sparris, bjöds två vita viner. Det första friskt grapefruktigt, diskret gräsigt och citrusaromatiskt med en nyans av vanilj, en stram syra och friskt citrusfruktig smak - denna 2007 Sauvignon Blanc från Spring Mountain Vineyards i Napa Valley passade på alla sätt och vis till den goda salladen. Det andra vinet var djupare och något mer generöst och blommigt, vilket inte var så konstigt med tanke på att de innehåller en del av den mycket mer aromatiska klonen Sauvignon Musqué. Vinet kom också från Napa Valley, från firman Araujo, 2007 Sauvignon Blanc Eisele Vineyard.

Sedan blev de tre vita, alla av Chardonnay och alla från Sonoma County. I det första glaset hade vi en 2008 Chardonnay Lorenzo Vineyard från gamla stockar i Sonoma Mountain och den nyetablerade La Follette Vineyards. Av de tre var detta vin det stramaste och mest stenigt mineraliska, men också de som hade tydligast ekfatskaraktär, nästan i en lätt bränd stil. Det var betydligt godare till maten än på egen hand, just eftersom faten integrerades bra i maten och därför tog mindre plats.

Nästa vin var mycket fylligare, också det allra mest smöriga, ändå med en frisk syra, en läckert sötaktig citrusfrukt och en liten kryddnyans från ekfaten. Har man druckit vinerna från Peter Michael Winery förut, känner man igen stilen, och i detta fall rörde det sig om 2008 Cuvée Indigène.

I det tredje glaset hade vi, enligt mig i alla fall, det bästa vinet; 2008 Laureen Chardonnay från Sonoma Coast och den lilla firman Aubert Wines. Den påminde i stilen om vinet från Peter Michael Winery, men hade ingen direkt smörighet, dock samma känsla av frukt.

Vi njöt trion av chardonnayviner till en perfekt grillad hälleflundra och halstrad rödingfilé med knaprigt gott skinn, en bräserad fänkål (en underskattad och alldeles för sällan använd grönsak som passar förträffligt bra till chardonnayviner) och en krämig hollandaise smaksatt med brynt smör (för att spegla vinernas fatkaraktärer).

 

Näst i tur stod tre pinotviner, alla från årgång 2008, men från olika ursprung. Det första vinet hade en ren och saftig rödfrukt med god intensitet, en frisk syra och god men på inget sätt stram struktur, men det hade också en helt annan ton (tyvärr), rök! Jag hade trott att mina vänner skulle lägga sina gissningar i Sydafrika, men vinet var alldeles för bra i grunden för att locka dem dit. Så kom lösningen, skogsbränderna i norra Kalifornien sommaren 2008. Just här i Mendocino, vinet var 2008 Pinot Noir Manchester Ridge Vineyard från La Follette Wines, var bränderna som värst och de flesta vinmakare kunde inte rädda sina druvor från röken. Just det här vinet är det bästa jag har provat från brandårgången, och till maten fungerade det alldeles utmärkt.

Dock var nästa vin avgjort mycket bättre, 2008 Pinot Noir Coastland Vineyard, från toppfirman Cobb Vineyards i Sonoma Coast. Ren rödbärigt, intensivt, silkeslent och friskt fruktigt med en ljuvlig längd och en alkoholhalt på måttliga 13.7 procent som tillsammans med alla finstilta delar av vinet gör det mycket mer "europeiskt" än vad ursprunget normalt sett ger.

Jag kunde inte låta bli att kasta in en bourgogne, 2008 Vosne-Romanée Premier Cru Beaux Monts från Domaine Jean Grivot. Den var såklart så mycket stramare och "surare" (bra röd bourgogne ska vara "sur") i sin kalkmineraliga och friskt eleganta röda fruktkropp.

Alla tre viner passade bra till maten - det blir ju gärna så när maten är tillagad på ett klassiskt sätt och med idén att gifta sig perfekt med vinerna. Fler kockar borde lära sig mer om öl och vin så att deras mat blir ännu mer perfekt balanserad till dryckerna. På tallrikarna hade vi saftigt stekta majskycklingbröst med krispigt tillagade och smaksatta sommargrönsaker, och en skummande tryffelvelouté. Som vanligt var det såsen som var nyckeln till den lyckade kombinationen. En sak jag har undrat över det senaste decenniet, är varför kockarna är så snåla med sås? En matsked räcker verkligen inte ...

Grabbarna hade tagit med så två blinda, som fick bli kvällens pausfåglar. Jag gissade helt fel på båda, den första gick jag raka vägen till Priorat med för dess mörka bärfrukt, läckra kryddighet (framför allt lagerblad) och steniga mineralkänsla. Det som motsade min gissning på Priorat var att tanninstrukturen var förhållandevis len. I glaset hade vi 2007 Nardo från firman Montepeloso i Toscana.

Att det vinet var svårt att ta var kanske inte så märkligt, men jag blev rätt sur på mig själv att jag missade det självklara vinet som hade serverats ut magnumbutelj, 2001 Viña Pedrosa Gran Reserva från den riktigt bra firman Bodegas Hermanos Pérez Pasquas i Ribera del Duero. Vinet hade ju den typiska strukturen, den friska syran, och den klassiska aromen av frukt och ekfat. Hur kunde jag gå på idén om att det var en portugis?

Dags för rejält kött. Och till det rejäla röda köttviner. Cabernet Sauvignon från Napa Valley alltså. Eftersom vinerna var unga, årgången varm och vinerna både mäktiga och tanninrika, hade jag dubbeldekanterat dem fyra timmar innan.

I det första glaset en tät, mörkbärigt aromatisk och intensiv doft med söta vinbär och blåbär, och bara en liten antydan av ekfat. Att det fanns något ädelt över vinet var trots den varma årgången inte att förvånas över eftersom producenten, Araujo, är en av de bästa i lyxsegmentet Napa Valley. Vinet var emellertid deras redan tidigt tillgängliga andravin 2004 Altagracia.

Intill det stod två både mörkare, djupare och mer strukturerade rena cabernetviner från firman Diamond Creek Vineyards på andra sidan dalgången. Jag älskar vinerna från den här firman, och även om 2004 var varm och gav mindre nyanserade, mer fruktmättade och betydligt mjukare strukturerade än i vanliga fall.

Det första av de två, 2004 Gravelly Meadows, var det lite mer nyanserade och finare strukturerat av de två, medan 2004 Red Rock Terrace (från en intilliggande vingård) hade en lite mer intensiv frukt och lite mer utmejslade tanniner.

Alla tre viner satt som hand i handske till varmrätten, som (alltid) hade designats precis efter vinernas personlighet. Oxfilé, egentligen hur tråkigt som helst men ändå en funktionell styckningsdetalj, som hade grillats och serverades med confiterad potatis och bräckt anklever (för att fånga upp och runda av tanninerna), lite enrisrökt sidfläsk (för att spegla ekfaten i vinerna) och en kraftigt inkokt rödvinssås smaksatt med svarta vinbär (för att spegla vinernas fruktighet). Fullträff, med andra ord.

Lite ost är ju gott, och den här kvällen blev det en bit smakrik, krämig mögelost, Fourme d'Ambert, som serverades med rostat levainbröd och en chutney på fikon och lagerblad (som kom att spegla vinernas aromer perfekt).

I det första glaset hade vi en supergod, tätt fruktig och nästan visköst koncentrerad 1995 Valpolicella Classico Superiore från Dal Forno Romano, ett vin som har börjat visa lite mer komplexa, nästan balsamiska karaktärer. I det andra en fylligare, lite fruktsötare, något mer alkoholrik (dock balanserad) och mycket mer komplext arombyggd 1995 Amarone della Valpolicella från Giuseppe Quintarelli. Båda två var superba, men jag föredrog nog amaronevinet till osträtten.

 

Nästa vin på ordningen var ett av de roligaste jag har serverat på ett bra tag. Färgen var svagt gyllene, doften medelstor och märkt av sent skördade och botrytisangripna druvor. Smaken var först söt (ca 100 grams restsötma), men sedan frisk och lite mineralisk, och mot slutet av smaken upplevdes vinet snarare som halvtorrt. Att det var gjort av Chardonnay skulle man kanske kunna gissa (snarare än "veta"), men att det kom från Bourgogne skulle ju såklart ingen ta. I glaset hade vi i alla fall en 1995 Mâcon Clessé Cuvée Botrytis från Domaine Bongran i Mâcon. Kul!

 Desserten var ett supergott jordgubbsflarn med en apelsinkryddad vaniljkräm. Till den njöt vi av både överraskningsvinet och en storslagen 2003 Nightingale från Beringer i Napa Valley, ett underbart botrytisvin av cirka 70 procent Sémillon och resten Sauvignon Blanc. Det här är en av de finaste tolkningarna på temat sauternesliknande botrytisviner utanför Sauternes.

Summering: 6 gäster, 17 viner och 42 Riedelglas