Jaha, så var man ”på flaskan igen”, den här kvällen lite långsammare i stegen än i förrgår, men som vanligt med fanan i topp och sinnena på helspänn. Idel vänner och kolleger slöt upp när Tom Nicola fyllde år och bjöd in på skön middag med en diger samling tillhörande viner som han grävt fram ur sin storslagna vinkällare!
Champagne stod som vanligt på första parkett, och allra först ut var en magnum 2002 Brut Millésime från Champagne Jacquart, en förbluffande bra och aptitretande champagne för sitt modesta pris. Den följdes av en diskret rosaskimrande 2000 Brut Rosé från Louis Roederer, ytterst delikat och blygsamt hallon- och smultronsmakande med pigg syra och skön mineralton.
Nästa champagne förbryllade mig, en hel del! Färgen var blekt rosa, men med en svag nyans av orange. Kanske en välmogen sak? Doften stämde in på det, här fanns oxidnyanser och en liten ton av torkad svamp, men ändå en ungdomlig rödfrukt i form av hallon och röda vinteräpplen. Jag fick helt enkelt inte ihop det … förrän vi började tala om att vinet troligen var fatjäst. Men Gud så enkelt (suck), och då blev ju tanken på Selosse snarare än Krug (den är annorlunda) helt naturlig, och visst var det just NV Rosé från Jacques Selosse vi hade i glasen. Hur kul och komplex som helst, om man trivs med mogna eller fatiga oxidnyanser, och så vitt jag kan minnas har jag aldrig provat denna tappning tidigare. Inte så konstigt, 6 000 flaskor om året görs av denna rätt sällsynta champagne.
Vi njöt av champagnerna till skedar med Skagenröra och löjrom, till tunt lufttorkad skinka och till de sedvanliga lantchipsen.
Jon Hill bjöd tre bubbel från den biodynamiska producenten Larmandier-Bernier, som jag tidigare inte har varit särskilt förtjust i. (Jag tyckte de var lite jordiga, och grovhuggna.) Den första av dem var 2004 Vieilles Vignes de Cramant, en blanc de blancs som är torr och stram med distinkt ton av citrus, gröna äpplen och mineral. Den vanliga versionen, NV Terre de Vertus (det är egentligen en årgångschampagne, i detta fall 2006, men bara lagrad 6 månader på jästen, därför ingen regelriktigt årgångstappning) är bättre än tidigare tycker jag, men det är inte min favorit hos det här huset. Istället fann jag 1999 Millésime Special Club vara riktigt trevlig i sin enormt fokuserade, mineralmarkerade, strama och puritanska chardonnaystil, som i nuläget dessutom har börjat visa en första hint av mognad.
Till bords serverades (blint, som alltid vid gängets sammankomster) tre rieslingviner. Om det ingen tvekan, även om vin nummer två först var återhållet och svårgissat. Det första glaset formligen skrek Mosel-Saar-Ruwer med viss mognad – dock var vinet något yngre än jag trodde, 2001 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Auslese från Karthäuserhof. Vinet bjöd på en komplex doft och smak och fin sötma, men inte särskilt markerad syra. Då var syran betydligt stramare i nästa vin, som helt klart upplevdes yngre och mer knutet. Dessutom både torrare och mycket kraftigare. Här stod 2001 Riesling Berg Schlossberg från Georg Breuer som en monolit i glaset, orubblig i sin unga och nästan oförlösta strama stil, men med luft växte vinets doft och visade efterhand mer av den storhet som ska komma ur vinet, i framtiden. Det tredje vinet var det allra mest yppiga och kristallklart gulfruktigt eleganta med både stenig mineralton, rik frukt, frisk och läskande syra samt en lätt kryddighet som röjde ursprung och kvalitetsklass direkt – Wachau i Österrike, och klassen smaragd. Jag trodde först vinet kom från någon av toppfirmorna Prager eller Leo Alzinger, men med den eleganta årgången röjde till slut vinhuset, F X Pichler. Vinet var 2007 Riesling Smaragd Loibner Oberhäuser. Urgott!
Champagne stod som vanligt på första parkett, och allra först ut var en magnum 2002 Brut Millésime från Champagne Jacquart, en förbluffande bra och aptitretande champagne för sitt modesta pris. Den följdes av en diskret rosaskimrande 2000 Brut Rosé från Louis Roederer, ytterst delikat och blygsamt hallon- och smultronsmakande med pigg syra och skön mineralton.
Nästa champagne förbryllade mig, en hel del! Färgen var blekt rosa, men med en svag nyans av orange. Kanske en välmogen sak? Doften stämde in på det, här fanns oxidnyanser och en liten ton av torkad svamp, men ändå en ungdomlig rödfrukt i form av hallon och röda vinteräpplen. Jag fick helt enkelt inte ihop det … förrän vi började tala om att vinet troligen var fatjäst. Men Gud så enkelt (suck), och då blev ju tanken på Selosse snarare än Krug (den är annorlunda) helt naturlig, och visst var det just NV Rosé från Jacques Selosse vi hade i glasen. Hur kul och komplex som helst, om man trivs med mogna eller fatiga oxidnyanser, och så vitt jag kan minnas har jag aldrig provat denna tappning tidigare. Inte så konstigt, 6 000 flaskor om året görs av denna rätt sällsynta champagne.
Vi njöt av champagnerna till skedar med Skagenröra och löjrom, till tunt lufttorkad skinka och till de sedvanliga lantchipsen.
Jon Hill bjöd tre bubbel från den biodynamiska producenten Larmandier-Bernier, som jag tidigare inte har varit särskilt förtjust i. (Jag tyckte de var lite jordiga, och grovhuggna.) Den första av dem var 2004 Vieilles Vignes de Cramant, en blanc de blancs som är torr och stram med distinkt ton av citrus, gröna äpplen och mineral. Den vanliga versionen, NV Terre de Vertus (det är egentligen en årgångschampagne, i detta fall 2006, men bara lagrad 6 månader på jästen, därför ingen regelriktigt årgångstappning) är bättre än tidigare tycker jag, men det är inte min favorit hos det här huset. Istället fann jag 1999 Millésime Special Club vara riktigt trevlig i sin enormt fokuserade, mineralmarkerade, strama och puritanska chardonnaystil, som i nuläget dessutom har börjat visa en första hint av mognad.
Till bords serverades (blint, som alltid vid gängets sammankomster) tre rieslingviner. Om det ingen tvekan, även om vin nummer två först var återhållet och svårgissat. Det första glaset formligen skrek Mosel-Saar-Ruwer med viss mognad – dock var vinet något yngre än jag trodde, 2001 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Auslese från Karthäuserhof. Vinet bjöd på en komplex doft och smak och fin sötma, men inte särskilt markerad syra. Då var syran betydligt stramare i nästa vin, som helt klart upplevdes yngre och mer knutet. Dessutom både torrare och mycket kraftigare. Här stod 2001 Riesling Berg Schlossberg från Georg Breuer som en monolit i glaset, orubblig i sin unga och nästan oförlösta strama stil, men med luft växte vinets doft och visade efterhand mer av den storhet som ska komma ur vinet, i framtiden. Det tredje vinet var det allra mest yppiga och kristallklart gulfruktigt eleganta med både stenig mineralton, rik frukt, frisk och läskande syra samt en lätt kryddighet som röjde ursprung och kvalitetsklass direkt – Wachau i Österrike, och klassen smaragd. Jag trodde först vinet kom från någon av toppfirmorna Prager eller Leo Alzinger, men med den eleganta årgången röjde till slut vinhuset, F X Pichler. Vinet var 2007 Riesling Smaragd Loibner Oberhäuser. Urgott!
Till rieslingvinerna blev det en lite chilikryddig nudelsallad med halstrade pilgrimsmusslor i en sydostasiatisk stil – en typ av mat där rieslingvinernas fina balans mellan fruktsötma och syra på ett fulländat sätt plockar upp lime, chili och spännande kryddning.
Mer vitt i glasen, men nu av annat ursprung. Det första av dem var skolboksmässigt och min gissning föll närmast rakt i cirkelns mitt – 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Champ Gains från Domaine Etienne Sauzet. Stram, mineralisk, årgångstypiskt örtig och kalkstensbetonad med den typiska ton av eukalyptusmjölk som hör byarna kring Montrachet till. Nästa vin var av samma ursprung, men från annan producent och årgång – dock i samma kristallklara ton som det från Sauzet, och mycket positivt välbevarat; 1999 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine de Montille, ett vin som Diamond Lager hade grävt ur sina gömmor. Även vin nummer tre kom från samma by, men tack vare en rejäl ökning i kraft och ekfat, trodde jag faktiskt vi hade nått nivån grand cru. Icke sa Nicke! Det var tvärtom en village, 2007 Puligny-Montrachet Vieilles Vignes från négociantfirman Nicolas Potel (som sedan ett par år tillbaka har ny ägare, och ny bättre stil). Ungefär hälften av druvorna kommer från premier crus, vilket förklarade vinet djup.
Nykokt grön sparris med en generös skopa tryffel- och hummerhollandaise samt hummer satt perfekt till de nu tempererade, utmärkta vita bourgognerna.
Första röda var underbart moget kaliforniskt på näsan, men eländigt ”nebbiolo-elak” i gommen. Jag stannade dock kvar i Kalifornien, på bordeauxdruvor och bergsodlad frukt, men blev faktiskt förvånad över att vinet var så ungt som det var, 1997 Alluvium Red från Beringer och deras vingårdar i Knights Valley. Helt okej, men väldigt långt från årsbästalistan.
Då var nästa vin ofantligt mycket bättre och större, om än äldre och i en typiskt klassisk kalifornisk stil med fortfarande sötaktig frukt, en lätt järnig nyans och tydliga toner av söta vaniljiga ekfat. Det kunde knappt vara något annat än en klassiker från Beaulieu Vineyards, och så var det också, 1981 Cabernet Sauvignon Georges de Latour Private Reserve. Le Soul Jones har en och annan gammal skatt i sin källare, och det är alltid lika glädjande att få ta del av dem. Tack!
På temat moget stod också en oväntat silkeslen och läckert murrig 1975 Château Soutard, en grand cru belägen på platån strax norr om staden St-Emilion. Intressant och välhållen snarare än verkligt god, och ingen man sätter upp på inköpslistan eller brev till sin mor om. Men jag tackar Cat Woman för bidraget, och bockade av ännu en anständig buteljering från detta bedrövliga år i Bordeaux.
Min favorit i denna flight var mitt eget vin, en tonårsaktigt förföriskt sötyppigt och rosendoftande 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Haut-Doix från den lilla fina familjefirman Domaine Groffier. Åh, kombinationen av denna läckra fruktkropp, de höga övertonerna, och den ändå så stringenta syran och mineraltonen. Det är lätt att älska det här!
Nästa pinot var inte min tekopp – den var lite mer jordig och rökig i en stil som snabbt förde in nästan alla gästerna på Sydafrika. Tänk att ett vinland så kapitalt har satt sig på vinkartan för en så frekvent förekommande oren doft i sina viner. Ändå fanns här element av riktigt fin frukt och till och med rosor, men det räckte inte – 2006 Pinot Noir från Whale Haven i
Hermanus vid den sydafrikanska kusten nådde hos mig bara betyget godkänt även om andra gäster höll den som mycket bättre än så.
Lite ost fick det också bli, en underbart mogen Langres, en krämig Chaourche (en av mina favoriter), såklart också Comté (annars ingen riktig ostbricka!), en vällagrad Parmigiano och en försiktig salt och mjölksöt Camembert med perfekt mognad. Till det riktigt gott surdegsbröd som Tom Nicola är så duktig att baka!
Sedan blev det de röda kraftpaketens tur att öppnas. Att det första av dem kom från Penfolds kände alla på sig, här möttes vi av en auktoritär och maffig doft av koncentrerad mörk frukt med en sötyppig ton av svarta vinbär, dessutom en lätt bränd fatton som jag trodde kom från amerikanska fat, vilket var fel, eftersom det enbart hade använts franska ekfat. Alltså kände jag vilket vin det var, dock inte årgången – och dessa toppviner utvecklas långsamt. Det var en 1999 RWT Shiraz som Meringue hade tagit med. Den skulle senare jämföras med en 2004 RWT Shiraz, som var ännu mer fruktintensiv, därför också lite renare i stilen eftersom faten knappt kändes. Av de tre vinerna från Penfolds, föredrog jag den supertrevliga 2002 Bin 707 Cabernet Sauvignon, som mitt i all kraft och fatkryddighet också bjöd på en silkighet. Även det vinet var för ungt för att visa sina mest komplexa sidor. Men gott var det.
Men resten av vinerna stod i en klass för sig, däribland ett vin från Châteauneuf-du-Pape som visade sig vara betydligt mer förtjusande och välnyanserat än vad jag normalt sett tycker att denna stora appellation förmår att prestera. I 2005 Clos du Caillou Réserve från Domaine Caillou finns precis den finstämda balans mellan intensiv frukt (söta körsbär), blommighet, djup, krydda och struktur som jag allför sällan hittar i den lite väl upphaussade vinstilen. Men det här var fenomenalt!
Mer vitt i glasen, men nu av annat ursprung. Det första av dem var skolboksmässigt och min gissning föll närmast rakt i cirkelns mitt – 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Champ Gains från Domaine Etienne Sauzet. Stram, mineralisk, årgångstypiskt örtig och kalkstensbetonad med den typiska ton av eukalyptusmjölk som hör byarna kring Montrachet till. Nästa vin var av samma ursprung, men från annan producent och årgång – dock i samma kristallklara ton som det från Sauzet, och mycket positivt välbevarat; 1999 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine de Montille, ett vin som Diamond Lager hade grävt ur sina gömmor. Även vin nummer tre kom från samma by, men tack vare en rejäl ökning i kraft och ekfat, trodde jag faktiskt vi hade nått nivån grand cru. Icke sa Nicke! Det var tvärtom en village, 2007 Puligny-Montrachet Vieilles Vignes från négociantfirman Nicolas Potel (som sedan ett par år tillbaka har ny ägare, och ny bättre stil). Ungefär hälften av druvorna kommer från premier crus, vilket förklarade vinet djup.
Nykokt grön sparris med en generös skopa tryffel- och hummerhollandaise samt hummer satt perfekt till de nu tempererade, utmärkta vita bourgognerna.
Första röda var underbart moget kaliforniskt på näsan, men eländigt ”nebbiolo-elak” i gommen. Jag stannade dock kvar i Kalifornien, på bordeauxdruvor och bergsodlad frukt, men blev faktiskt förvånad över att vinet var så ungt som det var, 1997 Alluvium Red från Beringer och deras vingårdar i Knights Valley. Helt okej, men väldigt långt från årsbästalistan.
Då var nästa vin ofantligt mycket bättre och större, om än äldre och i en typiskt klassisk kalifornisk stil med fortfarande sötaktig frukt, en lätt järnig nyans och tydliga toner av söta vaniljiga ekfat. Det kunde knappt vara något annat än en klassiker från Beaulieu Vineyards, och så var det också, 1981 Cabernet Sauvignon Georges de Latour Private Reserve. Le Soul Jones har en och annan gammal skatt i sin källare, och det är alltid lika glädjande att få ta del av dem. Tack!
På temat moget stod också en oväntat silkeslen och läckert murrig 1975 Château Soutard, en grand cru belägen på platån strax norr om staden St-Emilion. Intressant och välhållen snarare än verkligt god, och ingen man sätter upp på inköpslistan eller brev till sin mor om. Men jag tackar Cat Woman för bidraget, och bockade av ännu en anständig buteljering från detta bedrövliga år i Bordeaux.
Min favorit i denna flight var mitt eget vin, en tonårsaktigt förföriskt sötyppigt och rosendoftande 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Haut-Doix från den lilla fina familjefirman Domaine Groffier. Åh, kombinationen av denna läckra fruktkropp, de höga övertonerna, och den ändå så stringenta syran och mineraltonen. Det är lätt att älska det här!
Nästa pinot var inte min tekopp – den var lite mer jordig och rökig i en stil som snabbt förde in nästan alla gästerna på Sydafrika. Tänk att ett vinland så kapitalt har satt sig på vinkartan för en så frekvent förekommande oren doft i sina viner. Ändå fanns här element av riktigt fin frukt och till och med rosor, men det räckte inte – 2006 Pinot Noir från Whale Haven i
Hermanus vid den sydafrikanska kusten nådde hos mig bara betyget godkänt även om andra gäster höll den som mycket bättre än så.
Lite ost fick det också bli, en underbart mogen Langres, en krämig Chaourche (en av mina favoriter), såklart också Comté (annars ingen riktig ostbricka!), en vällagrad Parmigiano och en försiktig salt och mjölksöt Camembert med perfekt mognad. Till det riktigt gott surdegsbröd som Tom Nicola är så duktig att baka!
Sedan blev det de röda kraftpaketens tur att öppnas. Att det första av dem kom från Penfolds kände alla på sig, här möttes vi av en auktoritär och maffig doft av koncentrerad mörk frukt med en sötyppig ton av svarta vinbär, dessutom en lätt bränd fatton som jag trodde kom från amerikanska fat, vilket var fel, eftersom det enbart hade använts franska ekfat. Alltså kände jag vilket vin det var, dock inte årgången – och dessa toppviner utvecklas långsamt. Det var en 1999 RWT Shiraz som Meringue hade tagit med. Den skulle senare jämföras med en 2004 RWT Shiraz, som var ännu mer fruktintensiv, därför också lite renare i stilen eftersom faten knappt kändes. Av de tre vinerna från Penfolds, föredrog jag den supertrevliga 2002 Bin 707 Cabernet Sauvignon, som mitt i all kraft och fatkryddighet också bjöd på en silkighet. Även det vinet var för ungt för att visa sina mest komplexa sidor. Men gott var det.
Men resten av vinerna stod i en klass för sig, däribland ett vin från Châteauneuf-du-Pape som visade sig vara betydligt mer förtjusande och välnyanserat än vad jag normalt sett tycker att denna stora appellation förmår att prestera. I 2005 Clos du Caillou Réserve från Domaine Caillou finns precis den finstämda balans mellan intensiv frukt (söta körsbär), blommighet, djup, krydda och struktur som jag allför sällan hittar i den lite väl upphaussade vinstilen. Men det här var fenomenalt!
Men så kom de en duo som jag tyckte ännu bättre om. Dels den stora, täta och ganska massiva 2001 Madrona Ranch från Abreu Vineyards, en ren cabernet från David Abreu och hans fina vingård vid foten av Spring Mountain, som trots kraften i sin nuvarande fas mer bjuder på finess och polerade tanniner än för bara 1-2 år sedan. Eken är alltjämt tydlig, men så är vinet också alldeles för ungt. Jag skulle ge det 2-4 år till, till att börja med, om jag hade några flaskor kvar. Min sista fick emellertid sätta livet till tidigare i år.
Och så kvällens vin, 2002 Melbury från Bond, denna exceptionella firma som är skapad av Bill Harlan och teamet bakom Harlan Estate i Napa Valley, och som numera är lika bra. Det här är ett magnifikt tätt och samtidigt aromatiskt mörkfruktig vin som fortfarande har en viss ekfatssötma, men som överlag är oerhört väl sammansatt och bjuder på en längd som är förunderlig. Vilket vin!
Men det vin som skulle stänga kvällen var dagens 70-åring, en 1939 PX från firman Toro Albalá i Montilla-Moriles. Mörkbrunt med tydlig fatoxidnyans, stor och russinsöt doft med inslag av valnötter, choklad och katrinplommon och med en mycket komplex oxidationston, och med en fyllig, silkig och övergenerös sötma (över 500 gram per liter) som fullkomligt tapetserade gommen, och själen. Eftersmaken satt i till dagen efter…
Vi njöt denna delikata PX till en ljuvlig choklad- och kolatårta med hallon. Och så sjöng vi både vinets och värdens lov. Vilket kalas!
Och så kvällens vin, 2002 Melbury från Bond, denna exceptionella firma som är skapad av Bill Harlan och teamet bakom Harlan Estate i Napa Valley, och som numera är lika bra. Det här är ett magnifikt tätt och samtidigt aromatiskt mörkfruktig vin som fortfarande har en viss ekfatssötma, men som överlag är oerhört väl sammansatt och bjuder på en längd som är förunderlig. Vilket vin!
Men det vin som skulle stänga kvällen var dagens 70-åring, en 1939 PX från firman Toro Albalá i Montilla-Moriles. Mörkbrunt med tydlig fatoxidnyans, stor och russinsöt doft med inslag av valnötter, choklad och katrinplommon och med en mycket komplex oxidationston, och med en fyllig, silkig och övergenerös sötma (över 500 gram per liter) som fullkomligt tapetserade gommen, och själen. Eftersmaken satt i till dagen efter…
Vi njöt denna delikata PX till en ljuvlig choklad- och kolatårta med hallon. Och så sjöng vi både vinets och värdens lov. Vilket kalas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar