Bortamatch den 27 juli

-Tjena, vad gör du?
- Eum, inget.
- Ok, vill du komma över?
- Ok!
- Jag har lite skönt vin, och en kyckling, fick inte tag på anka, men kyckling går ju bra.
- Gott, jag har lamm på gång, ska jag ta med lite?
- Det låter bra, jag har nog ett par sköna lammviner...

I glaset en uppenbart mogen champagne, läckert halmgul med en stor brödig och guläpplig doft med komplexa nyanser av valnötter och vällagrad alpost, medelfyllig kropp och en frisk och helt torr finish. Stilen kändes igen, men jag har helt ärligt egentligen aldrig brytt mig om att blindprova champagne, den ska drickas ... punkt slut! Åldersmässigt trodde jag kring slutet av 80-talet, och det visade sig vara nästan rätt. Det som Världsmästaren hade serverat var inget annat än 1990 Blanc de Blancs Brut från Jacques Selosse. Det var föredömligt uppfriskande och försvinnande gott i den fortfarande varma kvällssolen.

Till bords serverade Världsmästaren ett vin som var en aning kallt - hellre det än tvärtom - och därmed fick mig att gå fel. Att det var en bourgogne stod bortom tvekan, men jag satte den först i Meursault (vingården Perrières) eller Puligny-Montrachet (mitt på sluttningen i den norra delen av byn). Torr och stram, elegant med en läcker mineralfetma utan att vara kraftfull, en svag känsla av ekfatslagring snarare än av ekfaten, och en ung och något kort men redan komplex eftersmak. Med lite högre temperatur började vinets rätta personlighet växa fram, och då noterades de mer ostronskalsliknande mineraltonerna, och att vinet kom från Chablis framstod som absolut logiskt. Samtidigt är det svårt att i huvudet ändra ett fel när hjärnan väl har "bestämt sig" för ett visst ursprung. Stilmässigt borde det vara en stram rackarns Les Clos, och årgången borde vara 2005 - den svalt örtiga tonen nollfyrorna fann jag inte. Men jag hade fel, vinet var 2004 Chablis Premier Cru Fôret från Domaine Raveneau, denna absolut bästa producent i Chablis.

Det dracks till en lika enkel som god förrätt, en kräm av avokado och syrlig crème fraiche toppad med forellrom, vars havssälta förhöjde vinets mineralton än mer. Normalt sett är jag ingen anhängare av kaviar och rom tillsammans med vin, all umami får vinerna att te sig kärva och beska, och det finner jag vara mycket negativt. Har man däremot, som i det här fallet, en krämig textur i rätten, därtill en syra (från crème fraiche och citron), rundas denna negativa effekt av. Det blev alltså riktigt gott till slut.

Sir Ausonius hade med sig ett vin som var djupt honungsgult, stort och mäktigt doftande med en tydlig arom av välmogna druvor, ett uns tropisk frukt och en kryddigt maltig nyans som man finner i viner av Gewurztraminer från Alsace och Grüner Veltliner från Wachau. Valet dem emellan var lätt, vi höll oss i Wachau. Där trodde jag nog att det var en nollsexa från FX Pichler och vingården Kellerberg, den brukar kunna uppföra sig så, men det visade sig istället vara 2005 Grüner Veltliner Smaragd Honivogl från en annan toppfirma, Hirtzberger. Gott var det, men det var lite väl kraftigt för rätten.

Därefter kom två vita viner till, enligt uppgift av "samma typ", trots att de uppförde sig rätt olika. Det första var torrt och stramt med en fin fetlagd kropp. Doften kändes bekant, utan att jag trodde på just den gissningen hade det en fet citronskalston som känns igen från Macabeo, men på något sätt var vinet för mineraliskt för det. Doftmässigt påminde det också om en elegant tappning av Marsanne, men för det var syran för hög. Jag hade en liten tanke på Chenin Blanc, men kom inte på vilket vin det i så fall skulle kunna vara. Jag hade däremot inte en endaste liten tanke på Furmint, för hade jag haft det, skulle jag ha gått rätt. I glaset hade Världsmästaren skänkt upp en 2008 Tokaji Furmint Sec från Kiráyudvar, ett vin jag fann vara riktigt gott och som kändes som en skön uppläxning i det jag kallar "Vinrasism", en alldeles för vanlig inställning att vissa länder inte kan göra riktigt bra viner.
Nästa vin kom också från Ungern, men en lite varmare region (Somló) och varmare årgång. Denna 2009 Furmint Takács Lajos från Hollóvár var lite rikare och kanske något mer nyanserad, men liksom föregående vin hade det en spännande mineralton.

Till de spännande vinerna blev det asiatisk inspiration i tallriken, bläcknudlar med citron, chile, kryddig koriander och marinerade pilgrimsmusslor. Mat som denna fungerar alldeles utmärkt till en lång rad viner med just den här balansen, alldeles oavsett var de kommer från.

Det vin jag hällde upp var en besvikelse, åtminstone till en början eftersom det var märkvärdigt stumt och knutet. Surt, grinigt, återhållet helt enkelt. Därför lät vi det stå i karaffen under den halvtimma det tog medan vi provade nästa vin, och första varmrätten slutfördes. Nästa vin var också lite blygt till att börja med, en aning stumt i slutet av smaken, att det var moget var tydligt - samtidigt är det svårt att få in känslan för hur gammal en mogen bourgogne är. Är det ett bra vin, är tendensen att de utvecklas långsamt. Det här vinet var i ett lurigt livsläge, då det fortfarande hade kvar en del röd primärfrukt och en stram tjurighet som uppfattades som knuten, men med mogna toner. Lite grann som årgångarna 2001 och 1999 kan bete sig. Det här vinet var dock äldre än så. Mitten på 1980-talet tänkte jag. Bra kvalitet dessutom, en tanke åt grand cru i Gevrey-Chambertin slog mig, men känslan av ursprung i Vosne-Romanée var större. Och så var det - 1976 La Romanée Grand Cru från Bouchard Père & fils (sedan några år tillbaka har familjen Liger-Belair upphävt arrendet, och gör nu vinet själv). Med mera luft blommade vinets smak ut och upplevdes allt mer sirligt och läckert.

En majskyckling från Bjäre hade fått sätta livet till för denna kväll, och den hade stekts långsamt i ugn med soja och chile. Till det rödbetor som stekt i tryffelsmör, en alldeles fantastiskt kombination, och smörstekta kantareller. I all sin enkelhet en alldeles magisk rätt till mogen bourgogne.

Det hade nu gått mer än en halvtimma sedan jag provade mitt knutna vin, och tiden hade gjort vinet gott, långsamt började de öppna sig. Nog för att vinet nu bjöd på en god, nästan saftigt röd fruktighet med nyanser av mörkare bär, därtill hade en årgångstypiskt len textur med finstilta tanniner, men jag saknade ändå det magiska, det yppiga, det där lilla extra. Ändå hade jag provat vinet från fat strax innan det skulle buteljeras, och var då hänförd över hur gott det var. Det vin jag hade tagit med var 2007 Bonnes Mares Grand Cru från den trevliga familjefirman Domaine Drouhin-Laroze. Den här kvällen blev jag besviken.

Känslan av besvikelse skulle följa med vid analysen av nästa vin, ett vin som upplevdes svalt, gräsigt, lite ogint, och som vare sig hade djup eller tillräcklig längd i eftersmaken för att uppfattas som ett riktigt bra vin. Det är inte första gången den här leverantörer sviker sina köpare, i glaset en oväntad svag 1988 Château Margaux.
Däremot var nästa vin exceptionellt och hade precis allt det man söker i en mellanmogen bordeaux, i det här fallet även en släng av mörk primärfrukt som tillsammans med toner av sous bois, blyerts och lite cigarr, en alltjämt fast men njutbar tanninstruktur, var ett bra skolboksexempel på hur bra bordeaux ska smaka. Slottet har alltid imponerat, så också denna gång med 1988 Château Léoville-las-Cases.

På tallrikarna hade jag nu fått till det lamm jag hade förberett tidgare på dagen, och som jag trodde skulle bli dagens middag i all ensamhet. En ragu av lammlägg långkokt i rött vin med rosmarin och timjan, och nu serverat med brynta schalottenlökar, champinjoner, fänkål och lite grillad grön sparris. Till det lammkotletter. Mitt i all "stress" glömde jag bort att servera krämen av getost, Dijonsenap och citron, men det blev rätt gott ändå. Och till bordeauxviner passar som bekant lamm alldeles förträffligt.

Mitt eget vin var som väntat mycket stöddigare, tätare och mer koncentrerat, men också det med en skön mognadskomplexitet som visade på sous bois (även det), valnötter och akacia, men som fortfarande hade en del primär mörkfrukt kvar. Vinet kom från Stonestreet Winery i Alexander Valley och var deras prestigetappning av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och Merlot, 1996 Legacy.

En bricka blandad ost fick följe av ytterligare ett vin, som skulle visa sig bli min favorit för kvällen. Återigen ett närmast perfekt skolboksexempel på förnäm bordeaux och ett vin som jag åtminstone fick in i Pomerol. Några direkt sekundära aromer var det inte att tala om, ändå hade vinet en mjukhet och sensualism som gav sken av mognad, eller mycket Merlot, och frukten var tät och smaken förföriskt lång. Pomerol var rätt, och glaset innehöll den fabulösa 2004 Vieux Château Certan. Tack för den!

Mitt i natten hann vi också med en god och inte särskilt söt dessert av rabarber och hallon, som gjord för en rosa champagne. Dithän gick vi dock inte, eftersom Sir Ausonius hade med sitt ett ordentligt sött vin från kanadensiska Château de Charmes, 1997 Riesling Eiswein, en mäktig historia med söt och fet fruktighet som lyftes upp av en god utan att vara stram syra.

Själv hittade jag tillbaka till chablisvinet från Raveneau, en alldeles perfekt avslutning på en lika spontant uppkommen som rolig och högklassigt smakande kväll.

Hoppas telefonen ringer snart igen ...