Först och främst en ursäkt för att jag för en gångs skull tänker ge fullt utlopp för mina åsikter och inte bara framför rent smak- och njutningsmässiga perspektiv i min text. Nu är det krig och ett helt annat allvar än det jag brukar belysa.
Det är sannerligen inte ofta jag blir förbannad när jag äter. Men ikväll blev jag det, innerligt förbannad! Dessutom ledsen. Av två anledningar – för det första över det som låg på tallrikarna, och för det andra för det som de facto hade betalats för att få in eländet till bordet!
Ändå höll jag låg profil, det var ju faktiskt en stor dag – AJ Styles studentfest! Och av den anledningen blev jag utomjordiskt förbannad … just för att någon girig idiot till ”krögare” hade mage att lura studenterna, betalande föräldrar, syskon och vänner på en minst sagt oskälig summa pengar för måttligt uttryckt ren smörja!
Planeringen var flera månader lång, och ”festgeneralen” som var en av min sons skolkamrater skötte det hela. Jag anade tidigt ugglor i mossen när kostnaderna började radas upp framför mig i samtalen med sonen, och insåg snart att jag själv hade kunnat arrangera ett många gånger lyxigare, mer generöst och bättre kalas för en dessutom betydligt lägre penning. Men nu var det ju inte min fest. Alltså, för en enda gångs skull, höll jag käft (det är definitivt inte min personlighet) och lät saken bero (det är inte heller något som ligger mig varmt om hjärtat).
En härlig vårkväll tog vi oss via ett par öl (Samuel Adams Boston Ale från Boston Brewing Company) på den lilla Folkbaren på Söder på vägen till festlokalen, Skyddsrummet, som ligger insprängt i berget under Münchenbryggeriet. Lokalen i sig finns inget att klaga på, en liten matsalsdel med fönster ut mot Söder Mälarstrand, och ett skyddsrumsliknande bergrum där bar, sittgrupper och dansgolv fanns, och toaletterna var också snygga och rena. Alltså bra!
Vi fick en slags jordgubbsliknande saftdrink att börja med – okej, jag var ju på tonårskalas och ska inte klaga, den var åtminstone ”god”. Sedan till bords, trångt som i ett charterplan men trivsamt dukat med lågprisattiraljer och pappersservetter. Men sedan kom det – det som mest kunde liknas vid en uppradning av pinsamheter.
Först en fråga om dryck och jag valde vitt. Det fick jag också. Vitt, anonymt och fullkomligt oidentifierbart Vino Blasko från Bodegas Nada i Ingenmansland. Tanken var väl att de 10 centilitrarna skulle räcka till en eller ett par skålar med bordsgrannarna och även till förrätten. Det gjorde det inte – de flesta satt med tomma glas när förrätten kom in. Ja, föresten, ”förrätt” var lite väl ambitiöst uttryckt. Enligt utsago från den orutinerade och unga inhyrda ”servitrisen” (några proffs arbetade inte den här kvällen, de elever som var gäster var långt skickligare i restaurangyrket) skulle vi mozzarellasallad med tomat. In på tallriken kom så en hel tomat, förvisso skivad men inte särskilt vackert arrangerad (se bilden – det var den snyggaste av 80 tallrikar!). Inte en tillstymmelse till salt eller peppar eller olivolja så långt ögat nådde, heller inte på bordet för egen smaksättning. Fullkomlig smaklöst. Visst fanns där lite mozzarella, två små kulor i storlek av harlortar! Och en minimal smaksättning med något som jag tror, om jag tänker efter, kan ha varit en olivolja med lite basilika i. En fjärdedels rödlök, tunt skivad hörde till (vad fan den nu gjorde där!) och en halvvissen kvist med basilika.
Ingen människa med någon del av hjärnan i fungerande skick kan med stolthet skicka ut detta på en tallrik till betalande människor! Svenska vintertomater smakar ingenting och borde förbjudas enligt grundlag om man inte gör något med dem. Att kalla det här för en förrätt, och dessutom nämna mozzarella som huvudingrediens var lika skrattretande som irriterande.
Nåväl, på något sätt lyckades vi väl skölja ner tomatdjäveln … till kranvatten.
Jag och många med mig kände oss som illa skötta husdjur som blir serverade undermålig mat utan att kunna klaga till husse och matte!
Efter mycket om och men kom ”servitrisen” tillbaka, nu för att duka av, och efter ytterligare en liten tid för att erbjuda dricka till varmrätten. Nu valde jag rött, det vankades ju kyckling. Ytterligare 10 centiliter dryck skänktes upp (i samma glas jag hade druckit vitt ur) och nu Vino Tinto Snipsaft från Tasteless Estate – fullkomligt anonymt och intetsägande. Varmrätten hade jag sett förut, på alla charterflyg jag har åkt, och de få gånger jag har fått äta mat på något lågbudgetsjukhus. Förvisso riktig kyckling, och förvisso stek och kryddad, men rätt torr. Till den en potatisgratäng (som gick att äta) och något som förmodligen skulle anses vara ett gott grönsakstillbehör – ruccolo och andra gröna blad utan någon som helst olja eller smaksättning. Tillbaka till kaninriket igen med andra ord.
Nej, jag har ingen aning om den röda saftsoppan i glaset passade till maten – ”vinet” var för oss alla sedan länge slut när maten kom.
Till dessert utlovades chokladmousse. Skönt, tänkte jag, det kan man ju inte misslyckas med. Oj så fel jag hade. I en liten punschkopp låg en bottenskyla med blåbärssylt, och ovanpå det vispad grädde med en mikroskopisk antydan av billig ljus eller till och med vit blockchoklad.
Den gamla krögaren i mig vaknade till liv och började genast räkna ut vad kalaset borde ha kostat. Låt se, råvarorna till dessa ”tre rätter” borde ha legat på cirka 30-35 kronor per person, men låt oss ändå arbeta med lite marginaler, alltså en råvarukostnad på 40 kronor per person. I restaurang räknar man råvarorna gånger tre och lägger sedan på momsen för att få ett försäljningspris, i detta fall 150 kronor per person. Hmm, nä, jag lägger på lite mer girighet till råvarukostnaden, allstå hamnar vi på 175 kronor – inklusive personalkostnader och vinst. En intressant detalj är att vi redan hade betalat 350 kronor per person för lokalhyra, alltså 28 000 kronor totalt för kvällen.
Så tillkom ju det fantastiska vinet, 20 centiliter per person (totalt) eller två öl per person till ett inköpspris av 20 kronor per person. Återigen med en uppräkningsfaktor på tre plus moms, alltså 75 kronor.
Slutsumma för denna "festmåltid", vars syfte var att fira av 12 år skolarbete, blev allstå 250 kronor. Ändå skulle festarrangören ha 320 kronor per person. Alltså en rip-off på 5 600 kronor, utöver lokalhyran. Ja just det, arrangören skulle också ha 12 000 kronor för att eleverna ska få åka lastbilsflak efter examen i juni, under 1-2 timmar.
En 33 centiliters blaskig lageröl i denna festlokal kostade 52 kronor, återigen en rip-off.
Man kan ju inte annat än beundra en skurk som denna festarrangör, som med (vad jag förmodar) rent samvete erbjuder denna katastrofala smörja till fullt pris. Men det är ju tyvärr så att arrangörer av studentjippon har ju att göra med kunder som inte har någon erfarenhet av arrangemang, eller förhandling om innehåll och priser. Ungdomarna vill ju inget annat än att festa, ha kul, umgås med sina bästa vänner – och fira det faktum att de äntligen har sina 12 års skolarbete till ända, och nu äntligen ska kliva in i vuxenlivet och börja en ny fas i sina liv. Detta ser inkompetenta profitkåta skurkar utan stolthet och samvete som Frans August Festvåning AB en stor möjlighet att tjäna pengar på.
Som gäst känner man sig förolämpad och förödmjukad. Är det verkligen så att leverantören av denna middag och tjänst på fullt allvar tycker att de har gjort ett bra jobb och är stolta över det, eller nöjer de sig med att leverera detta slarvverk, inkassera pengarna och sedan hoppas att aldrig mer se gästerna? Ringaktar de verkligen oss gäster så mycket? Tror de inte att vi ser hur värdelöst det är? Oavsett vilket är det sorgligt att arrangörer, krögare och kockar som de vi utsattes för, hittar kunder och överlever. I min värld borde de radas upp på linje och skjutas!
Vad händer egentligen efter en sådan här kväll? Min son lade inte särskilt stor vikt vid middagen, han ville festa med sina vänner och det förstår jag fullt ut! Alltså kommer krögaren undan klagomål från honom och hans vänner.
Men jag då? Vad blir drivkraften för mig att klaga? Kommer jag att orka med telefonsamtalen, de kritiska breven, förödmjukelsen av att klaga inför döva och ointresserade öron, och sorgen över att behöva bråka med personer som inte levererade det vi hade hoppats på och förväntat och även kunnat kräva? Och värst av allt, att behöva prata med människor som troligen heller egentligen inte bryr sig om vad jag (kunden) har att säga. Alltså går klåparen fri även från mig.
Men värst av allt är att det kommer flera kunder, som min son, hans vänner och jag, som också kommer att sammanfatta sina fester såsom jag har gjort.
Samtidigt som den giriga klåparen sitter och räknar pengar.
Det är sannerligen inte ofta jag blir förbannad när jag äter. Men ikväll blev jag det, innerligt förbannad! Dessutom ledsen. Av två anledningar – för det första över det som låg på tallrikarna, och för det andra för det som de facto hade betalats för att få in eländet till bordet!
Ändå höll jag låg profil, det var ju faktiskt en stor dag – AJ Styles studentfest! Och av den anledningen blev jag utomjordiskt förbannad … just för att någon girig idiot till ”krögare” hade mage att lura studenterna, betalande föräldrar, syskon och vänner på en minst sagt oskälig summa pengar för måttligt uttryckt ren smörja!
Planeringen var flera månader lång, och ”festgeneralen” som var en av min sons skolkamrater skötte det hela. Jag anade tidigt ugglor i mossen när kostnaderna började radas upp framför mig i samtalen med sonen, och insåg snart att jag själv hade kunnat arrangera ett många gånger lyxigare, mer generöst och bättre kalas för en dessutom betydligt lägre penning. Men nu var det ju inte min fest. Alltså, för en enda gångs skull, höll jag käft (det är definitivt inte min personlighet) och lät saken bero (det är inte heller något som ligger mig varmt om hjärtat).
En härlig vårkväll tog vi oss via ett par öl (Samuel Adams Boston Ale från Boston Brewing Company) på den lilla Folkbaren på Söder på vägen till festlokalen, Skyddsrummet, som ligger insprängt i berget under Münchenbryggeriet. Lokalen i sig finns inget att klaga på, en liten matsalsdel med fönster ut mot Söder Mälarstrand, och ett skyddsrumsliknande bergrum där bar, sittgrupper och dansgolv fanns, och toaletterna var också snygga och rena. Alltså bra!
Vi fick en slags jordgubbsliknande saftdrink att börja med – okej, jag var ju på tonårskalas och ska inte klaga, den var åtminstone ”god”. Sedan till bords, trångt som i ett charterplan men trivsamt dukat med lågprisattiraljer och pappersservetter. Men sedan kom det – det som mest kunde liknas vid en uppradning av pinsamheter.
Först en fråga om dryck och jag valde vitt. Det fick jag också. Vitt, anonymt och fullkomligt oidentifierbart Vino Blasko från Bodegas Nada i Ingenmansland. Tanken var väl att de 10 centilitrarna skulle räcka till en eller ett par skålar med bordsgrannarna och även till förrätten. Det gjorde det inte – de flesta satt med tomma glas när förrätten kom in. Ja, föresten, ”förrätt” var lite väl ambitiöst uttryckt. Enligt utsago från den orutinerade och unga inhyrda ”servitrisen” (några proffs arbetade inte den här kvällen, de elever som var gäster var långt skickligare i restaurangyrket) skulle vi mozzarellasallad med tomat. In på tallriken kom så en hel tomat, förvisso skivad men inte särskilt vackert arrangerad (se bilden – det var den snyggaste av 80 tallrikar!). Inte en tillstymmelse till salt eller peppar eller olivolja så långt ögat nådde, heller inte på bordet för egen smaksättning. Fullkomlig smaklöst. Visst fanns där lite mozzarella, två små kulor i storlek av harlortar! Och en minimal smaksättning med något som jag tror, om jag tänker efter, kan ha varit en olivolja med lite basilika i. En fjärdedels rödlök, tunt skivad hörde till (vad fan den nu gjorde där!) och en halvvissen kvist med basilika.
Ingen människa med någon del av hjärnan i fungerande skick kan med stolthet skicka ut detta på en tallrik till betalande människor! Svenska vintertomater smakar ingenting och borde förbjudas enligt grundlag om man inte gör något med dem. Att kalla det här för en förrätt, och dessutom nämna mozzarella som huvudingrediens var lika skrattretande som irriterande.
Nåväl, på något sätt lyckades vi väl skölja ner tomatdjäveln … till kranvatten.
Jag och många med mig kände oss som illa skötta husdjur som blir serverade undermålig mat utan att kunna klaga till husse och matte!
Efter mycket om och men kom ”servitrisen” tillbaka, nu för att duka av, och efter ytterligare en liten tid för att erbjuda dricka till varmrätten. Nu valde jag rött, det vankades ju kyckling. Ytterligare 10 centiliter dryck skänktes upp (i samma glas jag hade druckit vitt ur) och nu Vino Tinto Snipsaft från Tasteless Estate – fullkomligt anonymt och intetsägande. Varmrätten hade jag sett förut, på alla charterflyg jag har åkt, och de få gånger jag har fått äta mat på något lågbudgetsjukhus. Förvisso riktig kyckling, och förvisso stek och kryddad, men rätt torr. Till den en potatisgratäng (som gick att äta) och något som förmodligen skulle anses vara ett gott grönsakstillbehör – ruccolo och andra gröna blad utan någon som helst olja eller smaksättning. Tillbaka till kaninriket igen med andra ord.
Nej, jag har ingen aning om den röda saftsoppan i glaset passade till maten – ”vinet” var för oss alla sedan länge slut när maten kom.
Till dessert utlovades chokladmousse. Skönt, tänkte jag, det kan man ju inte misslyckas med. Oj så fel jag hade. I en liten punschkopp låg en bottenskyla med blåbärssylt, och ovanpå det vispad grädde med en mikroskopisk antydan av billig ljus eller till och med vit blockchoklad.
Den gamla krögaren i mig vaknade till liv och började genast räkna ut vad kalaset borde ha kostat. Låt se, råvarorna till dessa ”tre rätter” borde ha legat på cirka 30-35 kronor per person, men låt oss ändå arbeta med lite marginaler, alltså en råvarukostnad på 40 kronor per person. I restaurang räknar man råvarorna gånger tre och lägger sedan på momsen för att få ett försäljningspris, i detta fall 150 kronor per person. Hmm, nä, jag lägger på lite mer girighet till råvarukostnaden, allstå hamnar vi på 175 kronor – inklusive personalkostnader och vinst. En intressant detalj är att vi redan hade betalat 350 kronor per person för lokalhyra, alltså 28 000 kronor totalt för kvällen.
Så tillkom ju det fantastiska vinet, 20 centiliter per person (totalt) eller två öl per person till ett inköpspris av 20 kronor per person. Återigen med en uppräkningsfaktor på tre plus moms, alltså 75 kronor.
Slutsumma för denna "festmåltid", vars syfte var att fira av 12 år skolarbete, blev allstå 250 kronor. Ändå skulle festarrangören ha 320 kronor per person. Alltså en rip-off på 5 600 kronor, utöver lokalhyran. Ja just det, arrangören skulle också ha 12 000 kronor för att eleverna ska få åka lastbilsflak efter examen i juni, under 1-2 timmar.
En 33 centiliters blaskig lageröl i denna festlokal kostade 52 kronor, återigen en rip-off.
Man kan ju inte annat än beundra en skurk som denna festarrangör, som med (vad jag förmodar) rent samvete erbjuder denna katastrofala smörja till fullt pris. Men det är ju tyvärr så att arrangörer av studentjippon har ju att göra med kunder som inte har någon erfarenhet av arrangemang, eller förhandling om innehåll och priser. Ungdomarna vill ju inget annat än att festa, ha kul, umgås med sina bästa vänner – och fira det faktum att de äntligen har sina 12 års skolarbete till ända, och nu äntligen ska kliva in i vuxenlivet och börja en ny fas i sina liv. Detta ser inkompetenta profitkåta skurkar utan stolthet och samvete som Frans August Festvåning AB en stor möjlighet att tjäna pengar på.
Som gäst känner man sig förolämpad och förödmjukad. Är det verkligen så att leverantören av denna middag och tjänst på fullt allvar tycker att de har gjort ett bra jobb och är stolta över det, eller nöjer de sig med att leverera detta slarvverk, inkassera pengarna och sedan hoppas att aldrig mer se gästerna? Ringaktar de verkligen oss gäster så mycket? Tror de inte att vi ser hur värdelöst det är? Oavsett vilket är det sorgligt att arrangörer, krögare och kockar som de vi utsattes för, hittar kunder och överlever. I min värld borde de radas upp på linje och skjutas!
Vad händer egentligen efter en sådan här kväll? Min son lade inte särskilt stor vikt vid middagen, han ville festa med sina vänner och det förstår jag fullt ut! Alltså kommer krögaren undan klagomål från honom och hans vänner.
Men jag då? Vad blir drivkraften för mig att klaga? Kommer jag att orka med telefonsamtalen, de kritiska breven, förödmjukelsen av att klaga inför döva och ointresserade öron, och sorgen över att behöva bråka med personer som inte levererade det vi hade hoppats på och förväntat och även kunnat kräva? Och värst av allt, att behöva prata med människor som troligen heller egentligen inte bryr sig om vad jag (kunden) har att säga. Alltså går klåparen fri även från mig.
Men värst av allt är att det kommer flera kunder, som min son, hans vänner och jag, som också kommer att sammanfatta sina fester såsom jag har gjort.
Samtidigt som den giriga klåparen sitter och räknar pengar.
12 kommentarer:
Blir verkligen lessen av att läsa det här. Vissa har verkligen inget i branchen att göra, hoppas bara att det inte kan funka i längden...
Tyvärr finns det många klåpare (inom de flesta branscher), och märkligt nog verkar de överleva.
Jag klarar mig undan den här besvikelsen med just en irritation och besvikelse, men tänk det par som anlitar den här firman för sit bröllop! Hoppas vid alla slags gudar att de får det bättre, och ett skurkarna väljer att satsa på snikvarianten när de har att göra med ungdomar som inte vågar, vill eller kan klaga. Ändå - spöstraff!
Jag minns själv när jag jobbade i köket på en studentfest och krögaren tappade ett helt fat stekta entrecoter i golvet, varpå han sa "äsch det är ju bara studenter" och plockade raskt upp dem och gav till servitrisen.
Tyvärr är det väl så att det dröjer många år innan studenterna skall ordna någon mer fest och då har det fallit i glömska vilken usel restuatör de hade anlitat. Sedan är det också brist på lokaler så här i studenttider och då får man hålla till godo.
Se exempelvis vad en krog som Gothem presterar som julbord (se där alla arbetsgivare skall ju bjuda sina anställda på julbord, återigen en verksamhet för skurkar), var där med jobbet för några år sedan och var fly förbannad efteråt.
Jo du Håkan - jag har vsrit med och levt ett långt liv i krogbranschen. Och nog vet jag hur det går till, och hur "slapphänt" ambitionen är hos krögare som utan att anstränga sig fyller lokaler och orderböcker, exemelvis på flygplatsrestauranger (dit väljer ingen att gå av fri vilja), rockfestivaler (väen rockare måste ju äta - och varför servera dem vällagad och ärlig mat, "de ser ju ut som slashasar"), och såklart även studentfester ("De bryr sig väl ändå inte - dessutom är de bara studenter ett år, sedan kommer ju en ny samling skitungar jag kan lura"). Och så vidare.
Nä, det är märkligt att en arrangör som Frans August Festvåning AB har en så pinsamt låg nivå och helt saknar stolthet och empati för de kunder som faktiskt vill ha en riktigt trevlig kväll - trots att de "bara är studenter".
Hade kastat tallrikarna "ala grekisk taverna" och levt rövare!
Förstår eran besvikelse och skulle inte hålla käft. Aldrig!!
Zwampen, du anar hur mycket jag höll mig i skinnet och svalde allt testosteron som kokade över i kroppen. Ville ju inte förstöra festen - av respekt för sonen och hans kompisar.
Men djävlar i gatan vad sur man blir. Hur svårt ska det vara!???!
Av ren uppeldad ironi borde jag ringa Fucking Frans August Festvåninng och fråga efter receptet på deras jävla tomat- och mozarella-sallad.
Jag blir mest förvånad över förvåningen. Cheat me once - shame on you! Cheat me twice - shame on me !
Det jag skulle rekommendera är att sluta gnälla o fäkta med armarna. Ta ett snack med arrangören och kräv del av summan tillbaka, ev kontakt med ARN men gnäll inte över att lycksökare beter sig som lycksökare. Vis av tidigare skada äter jag inte julbord med underhållning. Jag äter heller inte morsdagsmiddag på restaurang.
Ingvar,
Jag håller förvisso med dig, men inte fullt ut. Gnäll eller inte, allt är inte positivt i livet, och när man för en gångs skull ger uttryck för en katafstrofalt dålig middag, betyder inte det att man är en tafatt gnällspik.
Ingen av oss förväntade sig något mästerverk, det gör jag sällan när det rör sig om den här typen av "festvåningsverksamhet", men det här var ett så oväntat lågvattenmärke att det inte ens hade gått att föreställa sig.
Självklart kontaktar jag firman med en undran över deras arbete, men jag är inte arrangör av eventet och kan heller inte kräva tillbaka pengarna - och har heller inte önskan att göra det. Betalt är betalt och det sörjer jag inte över.
Min kritik är riktad mot ett företag som högst troligt har satt i system att inte arbeta med kvalitet. Och de är långt från ensamma.
Fy fan! Jag förstår dig helt Michel. Har råkat ut för den här typen av skojare i en inte alltför avlägsen tid jag med. Det är skamligt att de, precis som du säger, gör enkla pengar på folk som inte kan/vågar klaga och förhandla.
Och vinerna sen... Skit utan årgång som de betalar ca 30:- ex moms för och sedan glatt tar ut 75:-/glas för!
Skall hjälpa till att hålla folk borta från den här idioten till arrangör.
Niklas ! Det är väl precis det som är affärsidén, att folk inte kan/vågar klaga. Det är också därför som jag tycker att man ff a ska reagera på sätt som märks och känns, att använda sin frustration på ett mera konstruktivt sätt än bara ett blogginlägg.
Ingvar,
Jag har inte sagt att jag enbart "klagar" här på bloggen. Däremot har jag sagt att jag inte ville ställa till med en scen på plats, när min son och hans kompisar hade fest. Hade det varit min egen fest, med bara mina gäster, hade det kunnat bli annorlunda.
Vad jag gör i verkliga livet, med alla min föregreningar i det gastronomiska Sverige, är en helt annan sak.
Hejsan.
Jag är en av de ytterst ansvariga på Skyddsrummet och Frans August Festvåning AB.
Jag blir ledsen när jag läser detta och har verkligen inte döva öron och hade mer än gärna lyssnat på kritiken.
Jag tar gärna ett möte med besvikna gäster för att diskutera kompensation samt att få tips på hur vi kan bli bättre.
Skicka en kommentar