lördag 27 februari 2016

La Chablisienne på Wedholms Fisk den 16 februari


 
Det finns kooperativ, och så finns det kooperativ. Ett kooperativ är en sammanslutning av vinodlare i en by eller ett distrikt som själva inte gör något vin utan säljer sin skörd till kooperativet, som producerar vin av druvorna, buteljerar det och säljer vinet. Under hela 1900-talet var det här den allra vanligaste och till volym sett största formen av vinproduktion i de klassiska vinländerna Frankrike, Spanien och Italien. Vinodlarna fick i regel betalt för volym, ambitionen hos kooperativet var oftast förhållandevis sval, druvor och vingårdar av olika kvalitet blandades samman och vinerna var i regel alltid enkla och billiga. Så här arbetade alla kooperativ och ryktet för kooperativviner höll sig därför för beskedligt låg nivå. Men så hände det, ledningen för ett kooperativ började arbeta för högre kvalitet i syfte att höja sig över mängden, man började betala odlarna för druvorna kvalitet snarare än per ton, ju bättre druvor desto bättre betalt, och man började särbuteljera vin från olika vingårdar. Med tiden skulle kvaliteten bli allt bättre och idag, när kooperativet närmar sig en aktningsvärd ålder av hundra år, kan vi räkna in dem som en av de bättre och mer pålitliga producenterna i distriktet.
   Kooperativet heter La Chablisienne, det grundades 1923 av abbot Balitrand i syfte att rädda odlarnas inkomster i det kristyngda distriktet Chablis, som faktiskt höll på att tyna bort vid den här tiden. Kvalitetsutvecklingen tog sin början på 1950-talet, men tog sig ett ytterligare steg mot högre kvalitet under 1990-talet för att på 2000-talet excellera. Idag har man 255 medlemmar som förfogar över 1 258 hektar, en imponerande areal som motsvarar 25 procent av den planterade arealen i Chablis. Såklart har man ägor i nästan alla betydande vingårdar i Chablis och med noggrann och skicklig hand gör man viner som ofta kan mäta sig med de bästa i distriktet.

En frisk fläkt i form av den nylanserade 2014 Petit Chablis fick inleda lunchen på klassiska Wedholms Fisk. Årgång 2014 får räknas till de klassiskt strama, eleganta och lite lättare och jag tycker också att årgången är ett par steg upp i finess från den mer ojämna och svårare 2013. En fin mineralitet, en lätt citrusdoft och mild och helt torr smak definierar detta trevliga men inte komplicerade instegsvin.

Det blev en riktigt trevlig aperitif som avnjöts till en kort presentation av kooperativet av Hervé Tucki, som mer eller mindre är född på La Chablisienne. Hans far hade en ledande roll här i flera årtionden och Hervé har själv minnen från tioårsåldern då han tillbringade allt med tid på kooperativet tillsammans med sin far. De sporadiska besöken här skulle 1985 omvandlas till en fast heltidstjänst, då Hervé övertog den roll han far tidigare hade haft.

Den första serveringen av viner omfattade tre viner på nivån villages. Det första av dem var 2014 Chablis Le Finage som bjuder på en lite djupare och fetare doft och kropp, men fortfarande ska räknas som ett lätt vin. Om instegsvinet är mer neutralt, finner man lite mer av den jordiga kalkstensnyans som ofta beskrivs som musselskal och ostronskal. Smaken är också en aning fetare, friskare och mer mineralisk, men precis lika torr och friskt elegant. Det här är firmans lättaste chablis (undantaget Petit Chablis, såklart), den görs av druvor från yngre stockar och man använder sig enbart av ståltankar för vinifiering och lagring.
   I glaset intill stod en något mer komplex och jordig 2011 Chablis La Séraine, som kommer från en årgång som ofta beskrivs som en mellanårgång men just nu visar sig ypperligt. Eller som Hervé säger, en god och klassisk men inte stor årgång, den är lite grand som 1991, som är en årgång som faktiskt har hållit väldigt bra. Som väntat har vinet en något gulare fruktighet och även en lite jordigare nyans, det är vad man kan förvänta sig av en chablis med några års lagring och från just den här tappningen.
   ”Vi gör varje år fem olika tappningar av villages Chablis, av olika ursprung inom Chablis, variationer i vinifiering och med det olika karaktär, den här versionen kommer från lite äldre stockar och vinifieras i 228 liter små ekfat, men inga nya”, säger Hervé Tucki som i halva sitt liv har varit ansiktet utåt för det fantastiska kooperativet.
   ”Vi älskar att arbeta med ekfat, men lika mycket älskar vi att inte låta vinerna få någon ekfatskaraktär”, säger Hervé och lägger till att man gärna lagrar sina viner länge på sin jästfällning, men alltid utan att utföra bâtonnage. 
   ”Gärna 16 eller till och med 18 månader”, säger han och lägger till att det är ytterst ovanligt med så lång lagring för en villages i Chablis.
   Smaken är lite rikare, något fetare men precis som chablis ska vara förhållandevis lätt, och med den livliga mineraliteten som är så unik och läcker.
   Det tredje vinet var 2012 Chablis Vieilles Vignes Les Vénérables, ett vin som görs av stockar som är minst 35 år gamla men till viss del upp mot hundra år. I snitt, höftar Hervé, är åldern på stockarna cirka 50 år. Vinet är framställt i ståltankar och har lagrats i dessa under 18 månader.  Av de tre är det här vinet det mest komplexa, det har en större och mer kritfet och mineralisk doft, frukten är något djupare men fortfarande transparent, och smaken är både bredare och längre. Det här en skolboksmässig chablis som trots nivån villages verkligen är distinkt och av hög kvalitet. Supergod helt enkelt.

Till de första vinerna serverades en väldigt god Toast Skagen med lite löjrom, en klassisk rätt som såklart är riktigt god men i min gom är lite för smakrik för de eleganta chablisvinerna – inte så att det blir en dålig kombination, men vinernas späda fruktkropp faller helt in i den feta texturen och därmed känner man inte nyanserna i vinet.

Vi tog steget upp till nivån premier cru med nästa trio viner. Det finns sammanlagt 47 vingårdar med status premier cru i Chablis, men man ser sällan mer än ett 20-tal olika namn av dessa på etiketterna. Det beror på att flera vingårdslägen är en del av en större vingård och att de flesta producenter väljer att använda det större och mer kända vingårdsnamnet.
   Det första av de tre vinerna vi hade var 2013 Chablis Premier Cru La Grande Cuvée, ett vin som inte ens nämner något vingårdsläge och därför kan upplevas lite väl anonymt för att vara en premier cru.
  ”Våra medlemmar har ägor i de flesta vingårdar, en del ägor är alltför små för att ge vin av volym nog att buteljera separat och dessutom är flera av distriktets premier crus inte så pass kända att konsumenterna skulle känna igen dem på etiketten, därför blandar vi vin från flera premier crus till det här vinet”, förklarar Hervé.
   Bland vingårdarna i cuvéen märks Côte de Vaubarousse, Berdiot, Côte de Jouan och Beauregard, samt de mer kända Fourneaux, Vaucopin och Vosgros och i genomsnitt är stockarnas ålder omkring 25-28 år, vilket bidrar till ett visst djup i doften och smaken. Det här är ett absolut utmärkt vin, rent och friskt med en riktigt fin mineralitet och god både kropp och längd. Dessutom är det väldigt måttligt prissatt.
   Det här vinet gjordes först fram till 1985, varefter man upphörde med det och sedan återinförde det 1991. Det hette fram till och med 2011 Chablis Premier Cru La Singulière, men man valde att byta namn till Grande Cuvée för att det är lättare att förstå och uttala.

Vinet intill var 2012 Chablis Premier Cru Mont de Milieu, en premier cru som ligger på den nordöstra stranden av La Séreine och av många kännare räknas till de allra bästa i Chablis. Musten jäses i en kombination av ståltankar och neutrala 228 liter stora ekfat (ny ek används alltid väldigt sparsamt i Chablis), som till viss del bidrar till att ge en känsla av större textur i smaken. Den lite rikare smaken har också en förklaring i att stockarna är mellan 25 och 30 år gamla.
   ”Vinet mognar under 15 månader i tankarna och faten”, berättar Hervé och lägger med det lite extra tyngd på firmans enklare chablisviner, som han tidigare berättade lagrades lite länge, eller till och med längre.
   Liksom vinet från Montée de Tonnerre, som också är en de allra bästa premier crus och även ger ett av kooperativets finaste viner, förenas här en kraft och struktur med en fantastisk renhet och elegans, men till skillnad från det mycket mer mineraliskt stringenta vinet från Montée de Tonnerre är vinet från Mont de Milieu drickfärdigt redan vid lansering. Och god var denna tolva, verkligt god.
   Att chablis har en god lagringspotential märkes på en utsökta 2007 Chablis Premier Cru Mont de Milieu som serverades sida vid sida med tolvan. Årgången som sådan brukar oftast beskrivas som en klenare årgång, en mellanårgång som har gett viner som inte har den lagringspotential man normalt sett tillskriver chablisvinerna. I just det här fallet ser jag det som något positivt, vinet har nämligen nått en fin första mognad som har lyft fram en jordig, kritfet och nästan musselskalsdoftsande karaktär som skänkt doften en större komplexitet. Är du sugen på det här vinet kommer det faktiskt 500 flaskor på monopolet nästa vecka – för bara 249 kronor!

Vi serverades en liten rätt med en kungsräka som hade toppats med fint rivebröd, lime, vitlök och parmesan och serverades på en bädd på av en späd örtsallad. Som rätt betraktat var den god och även om den fungerade hyggligt bra till vinerna kände jag inte direkt att det var en mer typiskt chablisorienterad maträtt.

Till nästa omgång viner lyfte vi oss till nivån grand cru och i den här disciplinen briljerar La Chablisienne också. Genom åren har jag druckit otaliga viner med både tio och tjugo års ålder och upplevt viner med fulländad mognad utan spår av störande oxidation. Vi skulle nu prova två viner i ung årgång och något mer mogen årgång. Först ut var vinet från Les Preuses, en grand cru där man har totalt 2.12 hektar i ett par små lotter i framför allt mitten av vingården där jorden domineras av den typiska kalkstensleran kimmeridge, men även har inslag av märgel. Framställningen är densamma som gör andra viner på nivån, druvorna pressas långsamt i hela klasar och efter sedimentering över natten jäses musten med sin naturliga jäst i cirka 70 procent ståltankar och 30 procent neutrala ekfat. Efter malolaktisk jäsning mognar vinet på sin jästfällning under 18-20 månader. Den 2012 Chablis Grand Cru Les Preuses vi hade i första glaset bjöd på en god kropp som tangerade en slags silkighet, jag förnam en nästan krämig textur och helt klart en större densitet är i  vinerna av nivå premier cru, men också en så pass uttalad mineralitet att det spontant känns klokt att lagra vinet i ett par år (vinet har en väldigt fin lagringspotential, en 1991 ur magnum var strålande pigg och komplex för två år sedan!).
  Nu gick vi inte så långt tillbaka i tiden, vi landade på en 2007 Chablis Grand Cru Les Preuses som hade en skön och lite kritigt jordig och musselskalsliknande mognadskomplexitet i en något fet gulaktig fruktkropp som var frisk och mineralisk utan att vara påtagligt stram. Jag tyckte om det här vinet, väldigt mycket ska tilläggas, men jag skulle nog inte spara det mer än låt säga två till fyra år till. Och tvingas jag välja, skulle min röst nog ändå läggas på årsmodell 2012.

Varmrätten var en pocherad filé av hälleflundra som låg på en bädd av smörsauterade champinjoner. Fisken var god, men en aning överkokt, men rätten räddades till en närmast himmelsk nivå av en klassisk champagnesås (en utsökt vitvinssås inkokt med champagne) som tack och lov serverades i riklig mängd – precis så som jag är bortskämd att såser serveras här på Wedholms Fisk.

En vingårdäga man håller särskilt mycket av och ofta presenterar som en egen del av kooperativet är egendomen Château Grenouille, som ligger strax nedanför sluttningen med alla grand crus, mitt emot grand cru Grenouilles. Den här egendomen köptes 2003 av La Chablisienne och dess areal i Grenouilles uppgår till totalt 7.20 hektar. Det är från de äldsta stockarna i vingården, en lott om cirka 2.50 hektar planterad 1945, som man gör vinet med namnet Château Grenouilles. Resten av vingården ger vinet Le Fief de Grenouilles.
   Jag brukar hålla det här vinet som ett av de bästa från La Chablisienne och den 2011 Chablis Grand Cru Château Grenouille vi nu hade framför oss har en ovanligt stor och djup kropp, i alla fall för att komma från Chablis, en god och intensiv frukt som lite grand drar mot klementiner snarare än gröna äpplen och citron (som är mer typiska karaktärer i Chablis), det har en god fräschör och fin mineralitet och tack vare den rika kroppen också en lång eftersmak.
   Det sista vinet vi serverades var en 2005 Chablis Grand Cru Château Grenouille, som på ett tydligt sätt bekräftar det jag alltid har sagt, att bra chablisviner har en god lagringspotential. Visst fanns här en del mognadstoner i form av jordighet och en nästan musselskalsliknande fetma, men tack vare en god syra, livlig mineralitet, fortfarande spänstigt frukt och avsaknaden av oxidationstoner, kände jag inte spontant att vinet var tio år gammalt. Och tur är väl det – det finns ett par årgångar av det här vinet i vinkällaren på Café Rotsunda.
 
 

måndag 15 februari 2016

Domaine Perrot-Minot på Sturehof den 10 februari


 
För 21 år sedan tog den unga Christophe Perrot-Minot över den knappt tio hektar stora familjeegendomen i Morey-Saint-Denis. Christophe tog sitt uppdrag på allvar, började långsamt utveckla kvaliteten i både vingårdar och cave, övergick till att buteljera allt vin själv, köpte ytterligare 4.50 hektar och skulle också 2007 bygga ett nytt och mycket mer modernt vineri en bit bort från det gamla. Tvivelsutan har kvaliteten blivit allt bättre, vinerna har vunnit lika mycket djup som textur och parfym, men stundtals har jag upplevt att några av dem har varit en aning rustika och även visat lite väl tydliga spår av ekfaten. Någon gång kring 2008 och 2009, och än mer tydligt från årgång 2010, har kvaliteten lyfts högst avsevärt. En del av förklaringen kanske ligger i det nya vineriet. Idag har man 13.50 hektar vingård och en produktion på cirka 55 000 till 65 000 flaskor om året. När Christophe kom till Stockholm var det såklart inte svårt att tacka nej till en helkväll på Sturehof i hans sällskap.

Det blev lite uppvärmning med champagne, en smakrik och vällagrad med fortfarande ung NV Grand Cru Brut Vieillisement Prolongé från den högklassiga firman Egly-Ouriet. Den här tappningen skiljer sig från den vanliga genom att den har legat på jästfällningen i 82 månader innan dégorgering och med det vunnit än mer djup, intensitet och läckert brödiga och rostade nyanser. Samtidigt var den friskt fräsch … och galet god!

Från Domaine Perrot-Minot blev det en underbar linje med röda viner, med en 2012 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux Monts som första. Druvorna kommer från en 0.80 hektar liten lott planterad 1945 och efter fullständig avstjälkning, en ytterst noggrann sortering, ett par dagar cold soak och jäsning har vinet mognat i 228 liter stora ekfat som cirka en fjärdedel var nya. Det här är något av standardreceptet på vinerna från domänen och resultatet är fantastiskt. Vinet är fortfarande något knutet, drivet av kalksten och fräschör, men det har också en sensuellt len textur av fin röd bärfrukt.
   ”Jorden är påtagligt mager och stenig i den här lotten och det bidrar alltid till att vinet får en tydligt kalkstensmineralisk nyans i doften”, säger Christophe.

La Richemone är en premier cru belägen uppe på sluttningen i den norra delen av kommunen, i nästan direkt anslutning till byn Vosne-Romanée. Här äger man 2.00 hektar, vilket utgör 98 procent av vingårdens totala areal och tre av de fyra man lotterna man äger här är planterade 1933, 1943 och 1995. Vi körde på med fem årgångar, den yngsta av dem 2013 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes. Här noterades en liten mineralisk ton, nästan stenrökig, i den rena och parfymerade röda bärfrukten och smaken var medelfyllig, också den påfallande rent fruktig och något djup, men i nuläget en aning knuten mot slutet.
   ”Vi började skörda den 3 oktober och vi tvingades till en ordentlig sortering för att få bort eventuell botrytis i vinklasarna, vi till och med klippte isär den, en efter en, för att titta inuti dem också”. Berättar Christophe.
   Det nitiska arbetet lönade sig, årgången blev ytterst bra, men jag håller nog ändå 2012 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes som det aningen bättre och mer förföriska vinet. Det bjuder på en lite större doft med lite tätare och mörkare frukt, en djupare smak och större mineralisk energi, dessutom en längre smak. Under tiden i glaset blommade det långsamt upp och blev ett allt mer imponerande vin.
   ”Jag vet att 2011 inte hyllades som en stor årgång, men den gav viner som är väldigt goda att dricka nu, de visar på god ursprungskänsla och kan till viss del påminna om vinerna från 2007, men med större fräschör”, förklarar Christophe när vi serveras 2011 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes. Det är just elegansen och fräschören som har format vinet, som är lite lättare än de två första och även har en lenare struktur. Jag upplevde det dock inte alls som blekt, det är ett underbart vin med stor kvalitet och även en hel del komplexitet.

Pilgrimsmusslor och andra mollusker eller skaldjur är knappast de första och mest lämpade råvaror man tänker på till rött vin, inte ens till de lite mjukare röda bourgognerna. Det finns dock förlåtande omständigheter, som krämiga texturer och tryffel. Av den anledningen valde jag den halstrade pilgrimsmusslan som låg på en len puré av potatis och toppades med rätt mycket riven färskt tryffel från Périgord. På så sätt blev kombinationen väldigt bra.

Vi skulle fortsätta på temat La Richemone, nu med två äldre årgångar. I det första glaset serverades vi 2010 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes som upplevdes mer knuten än de tre yngre årgångarna. Även om vinet har en god fruktighet med tydliga röda och saftiga drag, behövdes här en hel del luft innan frukten helt tog sig igenom den lilla steniga och även ekfatskryddiga nyansen. Jag väntade tålmodigt i tio minuter, tjugo och till och med trettio minuter och till slut var vinet helt oemotståndligt och väldigt snyggt.
   Jag hör ofta kritik att vinerna från Domaine Perrot-Minot är så högt prissatta, att de är dyra. Man lyfter gärna fram vinet från den här vingården som ett tydligt exempel på det, vinerna från Nuits-Saint-Georges ska tydligen inte kosta mer än några hundra till maximalt 500 kronor. Beroende på årgång kostar det här vinet någonstans kring 1 100 till 1 400 kronor, på ett ungefär.
   ”Jo, jag hör det också väldigt ofta, men jag tar det med ro, det många personer fokuserar på är vilken by vinet kommer från, men vinets kvalitet handlar alltid mer om vingårdsläget, inte byn”, säger han och tar en klunk av det svalt serverade vinet.
   Jag håller med i varje detalj i hans resonemang och vill till och med dra vinet från just den här vingården och producenten så långt som att det är ett vin av mycket högre och jämnare kvalitet än väldigt många domäners viner från grand crus Echézeaux och Grands Echézeaux.
   Att årgången var något soligare märktes på den lite tyngre och mörkare fruktiga 2009 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes, som trots sina sex år fortfarande är en aning knuten. Också det här vinet behöver nämligen luft, direkt ur flaskan noterade jag en lite stenig nyans av krossad kalksten och grafit som dröjde sig kvar innan frukten till sist tog över. Och det var väl då, i den utvecklingen, som jag kände att jag nog ändå föredrog 2009 före 2010, även om jag allra helst vill ha båda årgångarna – just för att de är något olika … och fantastiskt bra.

Till varmrätt beställde jag in ett fint stekt innanlår av ren som serverades med en lätt kryddig korv av ren och en god klassisk gräddsås, lite friterade lökringar, stekt svamp och lite picklad pumpa (tack och lov bara lite av det – picklade råvaror är en styggelse om man vill få maten att matcha med goda viner. Det här var en väldigt god och mycket väl tillagad rätt som liksom förrätten tog mig lite på sängen. Nog för att jag vet att maten är god på Sturehof, men båda rätterna var en bra bit mycket bättre, finare smakbalanserade och eleganta än vad jag hade förväntat mig. Superkul, verkligen!
 
Från en liten lott med stockar planterade 1902 gör man de bästa årgångarna en specialcuvée som är helt fantastisk, också den på en nivå som i kvalitet motsvarar grand cru i kvalitet om man jämför med många andra domäners viner i Côte de Nuits. Det blir sällan mer än tre eller fyra fat om året av det här vinet, ungefär 900 till 1 200 flaskor, och det landar på drygt 1 600 kronor i flaskan, återigen ett högt pris för ett vin från Nuits-Saint-Georges, men inte dyrt för just det här vinet, 2010 Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richemone Vieilles Vignes Cuvée Ultra.
   ”Om jag normalt sett behöver 250 kilo druvor för att fylla ett fat med vin, behöver jag nästan 480 kilo druvor från den här vingårdslotten för att fylla ett motsvarande fat, så små och kompakta är druvorna”, säger Christophe. 
   ”I den här lotten drabbas klasarna alltid av klen fruktsättning och just därför blir de både mindre, lösare och får väldigt små druvor, skördeuttaget landar i regel på 15-18 hektoliter per hektar”, säger Christophe och förklarar att det resulterar i vinets både tätare färg, större djup och intensivare smak och att det också är därför han i regel alltid låter bli att avstjälka druvorna.
   Det här vinet är nästan alltid det allra bästa eller åtminstone ett av de allra bästa i hela Nuits-Saint-Georges. Just den här årgången är fantastisk, det är utan tvekan det djupaste av alla viner vi drack från domänen den här kvällen.
 
Vi serverades också två grand crus, en absolut förförisk 2012 Charmes-Chambertin Grand Cru som formligen sjöd av silkig, lent och nästan sötaktigt texturerad kropp med en yppig körsbärsparfym. Det ett fantastiskt vin, fortfarande ungt och sett till syra och mineralisk struktur något knutet, men tack vare den intensiva doften och charmerande frukten är det fullkomligt njutbart redan nu. Christophe äger en 0.82 hektar stor lott med 55 år gamla stockar som mer eller mindre gränsar till en av de lotter toppfirman Armand Rousseau har i grannvingården Le Chambertin.
   Christophe Perrot-Minot är en av de odlare som strikt håller isär vinerna från Charmes-Chambertin och hans 0.73 hektar stora lott i Mazoyères-Chambertin (man får blanda dem och buteljera vinet som Charmes-Chambertin, vilket de flesta gör).
   ”Vinerna är annorlunda, det från Charmes-Chambertin är alltid lite mjukare och mer sensuellt, medan det från Mazoyères-Chambertin har en större kropp med mörkare frukt och stadigare struktur”, menar han och säger att han därför gärna lyfter fram just Mazoyères-Chambertin, som man annars knappt ser buteljerad separat. 
   Vi hade en enastående fin 2012 Mazoyères-Chambertin Grand Cru i våra glas. Det var det vin från Domaine Perrot-Minot som bjöd på den fylligaste kroppen, största frukten (lager på lager med söta vildhallon och mörka körsbär som späddes på med friska stråk av slånbär och tranbär) och mest seriösa strukturen, samtidigt fanns det något väldigt sensuellt och elegant över hela vinet. Det var verkligen gott, men jag skulle ändå vänta ett till ett par år till innan jag drog korken ur en sån här flaska…

Som vanligt spårar det ur när vännerna samlas kring ett bord med goda viner, det är på något sätt som att det goda föder mer av det goda. För helt plötsligt stod det en pigg och frisk vit bourgogne i våra glas, blint serverad men i min god högst troligt från Meursault och toppodlare. Först gick jag till Arnaud Ente, mycket för den strama syra och lätt jordrostade stilen, men när vi fick reda på att det var fel kunde det knappast vara någon annan än Domaine Roulot som stod bakom. Så var det, det unga och svalt citrusskalsfeta, mineraliskt stringenta och väldigt eleganta vinet var inget mindre än 2012 Meursault Premier Cru Clos des Bouchères.

Det är något särskilt med näsan, som om domänen signatur står skriven i vinernas doft. Jag tror det är kombinationen av en enastående intensitet utan att visa kraft kopplad till en tydlig kalkstensmineralitet, en lätt kryddig men ytterst sällan stjälkig doft men på något sätt en aning sval i stilen, och såklart också den långa smaken och fina tanninerna. Jag var nog helt säker på att vinet kom från Domaine de la Romanée-Conti, och på den punkten verkade vi alla vara överens. Det stämde, det unga och något mineraliskt strama vinet var så pass elegant och sirligt att jag placerade det i Romanée-Saint-Vivant Grand Cru, i själva verket var det firmans 2008 Grands-Echézeaux Grand Cru vi nu satt och njöt av. En felgissning i favör till vinet!

Vi gick inte särskilt långt med nästa vin, också det serverat blint. Det var något mindre parfymerat än föregående vin, det hade också en aning mer uttalad kryddighet från stjälkarna (det skulle senare visa sig att en del av den tonen kunde tillskrivas årgången) som drog åt libbsticka. Men det var fortfarande den fint rödbäriga parfymen och silkiga texturen som stod i dominans och återigen drog mig till Domaine de la Romanée-Conti. I glaset en nu drickmogen men ännu inte fullt utvecklad 2007 Grands Echézeaux Grand Cru. Kul med två olika årgångar av samma vin, serverade blint dessutom.

En sak som vi vinvänner i gänget har gemensamt är nyfikenhet och önskan att hela tiden jämföra viner och lära oss. Hur ska vi annars kunna veta? Så nu när det stod ett nytt vitt vin i våra blinda glas kunde det ju inte vara något annat än en vit bourgogne, och vid närmare sniff, smak och eftertanke borde ju vinet också komma från Meursault, som det nyss serverade. Jodå, det stämde. Men vinet var lite rundare och fetare än det från Domaine Roulot, det var också lite kryddigare som om det hade ett lite större uttryck av fatlagringen utan att i sig vara påtagligt ekfatskryddigt. Jag tyckte väldigt mycket om det här vinet, som visade sig vara 2012 Meursault Premier Cru Bouchères från Domaine des Comtes Lafon, som av några gäster runt bordet höll som det bättre av de två. Det var inte solklart vilket som ”var bäst”, men min lott skulle nog ändå falla på vinet från Domaine Roulot … om jag nu skulle tvingas välja.
 
 

lördag 6 februari 2016

En riktigt bra dag, den 3 februari




Jag har nog världens roligaste jobb, eller liv, eller både och kanske jag borde säga – för jobb och liv är detsamma för mig. Sånär som en och annan tristess i livet, sådana som alla har, känns faktiskt alla dagar bra. Framför allt eftersom jag innerligt älskar det jag gör, men också för att jag träffar så många roliga, trevliga och inspirerande människor och för att jag genom dem och deras kunskap och historier får lära mig så otroligt mycket. Den här dagen var just en sådan, med två fantastiska vinproducenter på besök.
   Eftermiddagen tillbringade tillsammans med ett fyrtiotal vänner och kolleger och min gode vän Paul Roberts, master sommelier med ett imponerande förflutet på de trestjärniga The French Laundry och Per Se, men därefter manager på först Bond Estate och sedan 2012 den enastående firman Colgin Cellars. Det var med Colgin Cellars den här eftermiddagen började. Historien för Colgin Cellars tog sin början 1992 då den inom konstauktionsvärlden verksamma Ann Colgin, med ett allt växande intresse för fina viner grundade sin egen vinfirma och gjorde 175 lådor av Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard. Idag är firman lokaliserad högt uppe i det bergsområde som heter Pritchard Hill i östra Napa Valley och jag håller dem som en av de allra bästa producenterna i Napa Valley.

Det första vinet vi provade från Colgin Cellars var 2012 Cariad, en cuvée av ungefär 50 procent Cabernet Sauvignon och resten Merlot, Cabernet Franc och lite Petit Verdot som till liten del köps från Thorevilos Vineyard som ägs av den hyllade odlaren och vinproducenten David Abreu.
   ”Den här vingårdens jord är sprungen ur gammal flodbäddsjord av ungefär samma typ och sammansättning som i Péssac-Léognan, men med den avgörande skillnaden att vingården ligger högt upp i bergen”, säger Paul och betonade att man inte alls har någon ambition att odla och producera ett vin som är inspirerat av vinerna från Péssac-Léognan.
   ”Vi vare sig kan eller vill, vi gör det bästa vin vi någonsin kan från de vingårdar som vi arbetar med”, säger han.
    Samtidigt är vinet faktiskt påfallande likt vinerna från Péssac-Léognan, det har en mörk och tät men inte söt bärfrukt som har en utsökt komplexitet av tonerna av grafit och ceder. Smaken är medelfyllig, djup och intensiv men på inget sätt mättad av frukt, det har en superfin tanninstruktur och en livlig mineralitet som bidrar till vinets stora finess. Årgången är fantastisk, en av de bästa man har sett i Napa Valley på mycket lång tid.
   ”Vi har varit lyckligt lottade med en trio av fantastiska årgångar, 2012 och 2013 och nu senast 2014”, säger han.
   Det fanns ytterligare en dimension av frukt och intensitet i 2010 Cariad, vilket till liten del beror på att man i den här årgången hade lite mer Merlot, som Paul berättar också till viss del jäses direkt i ekfaten, någon som kan ge en känsla av ökad densitet samtidigt som ekfaten integreras lite bättre.  
   ”Visst var 2012 en lite varmare årgång än 2010, men jag tycker att 2010 har gett viner med en något större och mer intensiv parfym och det är nog mest det som bidrar till att vi upplever 2010 som en yppigare årgång”, förklarar han.
   Det här vinet har en lite fastare och mer noterbar tanninstruktur, det är i grunden lika mineralisk men frukten möter inte upp strukturen på precis samma sätt som i årgång 2012, något som Paul också förklarar med att vinet just nu har börjat knyta sig. 

”Vinerna från Napa Valley mognar lika bra som de i Bordeaux, men på ett annat sätt, bland annat för att vi har mycket mer solljus som ger tjockare skal och mer fenoler, men också för att våra viner redan från början får mycket mer fruktighet och koncentration”, säger han.
   ”Medan bordeauxvinerna utvecklar en slags örtig nyans med mognad får vinerna från Napa Valley en lite rikare kropp med ålder, men efter ungefär 15 års flasklagring har vinerna utvecklat karaktärer som gör dem svåra att skilja från varandra”, lägger han till.
  ”Jag är helt övertygad om att vi göra lika bra och lagringsbara viner som i Bordeaux, men våra viner är kanske lite mer lättillgängliga som unga jämfört med vinerna i Bordeaux”, säger han.

”Jag upplever ofta en slags kryddighet och pepprig nyans i vinet från IX Estate, vilket troligen finns där eftersom vingården är omgiven av en vegetation bestående av bland annat örtkryddor som salvia, lavendel och timjan”, förklarar Paul och lägger till att vinerna också alltid får en tydlig tanninstruktur.
   ”Odlar man Cabernet Sauvignon uppe i bergen i Napa Valley och inte får viner med tydligt tanninstruktur, då odlar du troligen ingen bra cabernet”, säger Paul och ler.
    Vi fick två årgångar av det cabernetdominerade vinet, med 2012 IX Estate Red Wine som det första.  Det är djupare, sötaktigt fruktig, elegant och fint parfymerat med en liten nyans av just den kryddighet som Paul pratade om. Tanninerna är tydliga, men det är viktigt att betona att de är fint polerade och ger vinet en riktigt fin munkänsla.
   ”Tjugohundrasex är en årgång som ligger någonstans mitt emellan hur jag skulle beskriva 2012 och 2010, det var varmt men aldrig för varmt, det svalt men aldrig för svalt”, säger han.
   Vinet är förvisso fortfarande väldigt ungt och drivet av sin frukt, men det finns något mer subtilt och till och med lite mer aromatiskt och kryddigt i 2006 IX Estate Red Wine. Tanninerna finns där i ungefär samma omfattning, syran och mineraliteten är också ungefär densamma, men det är parfymen och den mer finstilta munkänslan som skiljer vinet från den sex år yngre 2012:an. Båda vinerna är utsökta, men min röst faller på 2012 om jag tvingas att välja bara ett vin.

”Solen är vår största tillgång i Napa Valley, men det kan också vara vår svåraste fiende”, säger Paul Roberts när han presenterar dalgången och dess viner. Han berättar vidare att den lilla dalgången (18 300 hektar stor, sett till vinodlingsareal) oftast förknippad med just solen, men att man har en omfattande och komplicerad geologi (över 50 olika jordtyper, vilket är det mest omfattande för en vinregion i hela världen) och att man måste särskilja odlingarna på dalbotten och de på sluttningarna och högt upp i bergen.
   ”Vi kan inte göra Côte-Rôtie eller Hermitage, vi kan inte göra Grange eller Hill of Grace, men vi är övertygade om att vi kan göra riktigt fina viner av den Syrah vi odlar i en liten del av vingården som är lite svalare”, säger Paul och förklarar att man arbetar lite annorlunda vid framställning.
  ”Bland annat jäser vi i öppna tankar, vi gör pigeage mer än remontage och vi använder oss av 228 liter stor burgundiska fat snarare än de 225 liter bordeauxfaten vi använder till cabernetvinerna”, förklarar han.
   Vi hade också två årgångar av firmans syrahvin, med 2012 IX Estate Syrah som de yngsta. Det här är ett fantastiskt gott vin med stor parfym, mörkt och intensivt till frukten och med en fin och mycket typiskt köttig och pepparkryddig karaktär som komplement till frukten. Det här vinet är inte lika tanninstint som cabernetvinerna, men det har fortfarande en riktigt seriös struktur.
   Jag föll faktiskt lite mer för 2011 IX Estate Syrah, som tack vare den kalla årgången (den kallaste i historien) har utvecklat en än mer personlig, kryddig (salvia, lakritsrot), blommig (lavendel, violpastill) och parfymerad doft än den som den förvisso utmärkta 2012:an gjorde. Smaken var riktigt god den med, den bjöd på en god men inte mäktig kropp, återigen är det elegans som har format vinet och det hade en fantastisk fin och elegant eftersmak.

Halvleksvilan ägnades åt en god cheeseburgare och lite läskedryck, sedan var det dags att kliva på igen för ny match med en annan vigneron, charmerande Laure Colombo från familjeegendomen Jean-Luc Colombo i Cornas i norra Rhône. Vilken lycka!
   Firman har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1980-talet och blev genast kända och omtalade för sin 1987 Cornas Les Ruchets, men sedan dess har både vingårdsarealen och vinlistan breddats och fördjupats. Laure Colombo började arbeta i vineriet sida vid sida med sin far Jean-Luc och mor Anne vid skörden 2010, hon tog successivt över mer och mer ansvar och tog 2013 över helt och hållet.
   Middagen på Rolfs Kök började med ett glas svalt och charmerande bärfruktigt rosévin, 2014 Les Pins Couchés Rosé av lika delar Syrah och Cinsault med 20 procent Mourvèdre. Druvorna kommer från vingårdar med kalkstensjord i Provence och musten har jästs i ståltankar vid låg temperatur. Ett okomplicerat men rätt lättdrucket och somrigt vin … så här mitt i smällkalla vintern.

Saint-Péray är en mindre känd och med det underskattad appellation precis söder om Cornas. Härifrån kommer det feta, honungs- och nötnyanserade vinet 2012 Saint-Péray La Belle de Mai som görs till 60 procent av Roussanne och 40 procent Marsanne. Det har sett tio procent nya ekfat under sin upp mot året långa jäsning och uppfostran i ekfat, men det är egentligen mer nötigt och rostad av jorden och druvorna (och den nyans av mognadsoxidation den här typen av vin oftast får tidigt) än av faten. I glaset intill stod en superelegant, läckert blommig och diskret kryddig 2014 Condrieu Amour de Dieu, som precis som namnet antyder var gudomligt älskvärd. Att lyckas förena druvans helt säregna och parfymerat blommiga karaktär och måttliga syra med en absolut renhet, finess och fräschör och samtidigt fånga granitjordens stringens och mineraliska struktur är sanna mina ord ingen enkel match. Men det är precis vad Laure Colombo har lyckats med.
   ”Med Viognier är det svårt att fånga syra, mineral och fruktighet i perfekt balans, vinet kan lätt bli både slappt och tungt, men jag söker alltid fräschör och druvans blommiga kvaliteter”, säger Laure när vi provar vinet.
   Jag är djupt imponerad och måste genast fylla på vinkällaren på Café Rotsunda med detta ljuvliga vin!

De vita vinerna serverades till en vegetarisk förrätt, en ravioli med jordärtskocka, grönkål och bakad grädde (som fått en läckert karamellig och nötig nyans) och över det revs god parmesanost. Det feta och salta gjorde vinerna utsökt sällskap – båda vinerna passade bra till, men av olika anledningar. Jag kunde egentligen inte välja vilket som var bäst, men i slutändan vann nog ändå vinet från Condrieu.

En intressant detalj i vinlistan hos Jean-Luc Colombo är att man gör två olika generiska Rhôneviner. Vanligen kommer vintypen Côtes du Rhône från de varmare vingårdarna i södra Rhône, men här gör man faktiskt en tappning från främst norra Rhône som har hela 49 procent Syrah i cuvéen (resten är Grenache). Det gör 2013 Côtes de Rhône Les Forots till ett vin som till stor del uppför sig som ett syrahvin från norra Rhône, alltså mörkare frukt, mer stenig mineralitet och även en fin pepprig kryddighet.

En appellation som alltid har tilltalat mig och som under mina senaste resor i Rhône alltmer har övertygat mig är Saint-Joseph. Firmans 2012 Saint-Joseph Les Lauves kommer från branta terrasserade sluttningar i den södra och i mitt tycke bättre delen av appellationen (intill Hermitage och Cornas) och uppvisar precis allt det jag uppskattar med Syrah från norra Rhône – en mörk och tät bärfrukt, koncentrerad utan att vara sötmogen, fint strukturerad av tydliga men fint mogna tanniner och kittlande granitmineral och med de toner av krossad vitpeppar och lufttorkat kött som märkligt nog kommer från druvan själv i dessa magra och förhållandevis svala förutsättningar.

Till sviten av goda röda viner serverades en rosastekt kotlett av rådjur med en god men kanske något för enbärskryddad korv av rådjurskött. En kroppkaka fylld med rådjur hörde till, liksom stuvad svamp som med sin krämiga textur fångade upp varje tillstymmelse till ungdomlig kantighet som vinerna kunde ha visat – men egentligen inte gjorde det.
Glädjande nog serverades vi två årgångar av firmans toppvin, med 2012 Cornas Les Ruchets i det första glaset. Vinet kommer från en liten och mycket brant sydvästligt exponerad vingårdslott med upp mot 90 år gamla stockar i läget Chaillot. Framställningen varvar klassiska och moderna tekniker med fullständig avstjälkning, jäsning i ståltankar med ungefär en månads maceration och en långt utdragen mognadslagring (20-22 månader) i små ekfat som till lika delar är nya och ett och två år gamla. Denna tolva har en stor och djupt fruktig doft, den är elegant och fint nyanserad av både kryddighet och stenig mineralitet. Trots ungdomen och den ändå ganska massiva tanninstrukturen, upplevs tanninerna fint polerade och väl integrerade. Det är helt enkelt vansinnigt gott.
   Ändå håller jag 2010 Cornas Les Ruchets som det lite bättre, finare och mer komplexa vinet. Trots ett större djup skulle jag beskriva vinet som mer elegant, det bjuder på fina nyanser av grafit och torkat kött, av både vitpeppar och en mer blommig örtkryddighet och av eken noteras egentligen mest en känsla. Det är helt vansinnigt gott det här med. Och med den goda eftersmaken av två utsökta årgångar från Cornas i munnen, kunde jag summera ännu en dag som bra, minst sagt riktigt bra!