söndag 30 augusti 2015

Middag den 28 augusti


E
n gång om året arrangerar Café Rotsunda och Once in a Lifetime Production en minst sagt exceptionell resa till en fantastisk vinregion där vi under en veckas tid besöker de bästa producenterna och dricker magnifika och superexklusiva viner en masse. Att resa i vinland är i sig inte särskilt speciellt, det kan vem som helst göra när som helst. Det som skiljer den här typen av resa från de andra resorna är just att man besöker eliten i varje vinregion, många av producenterna med policyn att inte ens ta emot besök och hos dem såklart möta ägaren och vinmakaren så att mötet verkligen blir personligt. Vidare ingår middagar på de bästa restaurangerna och på dessa också rikligt med de mest extraordinära vinerna. Det är således vinresor bortom det vanliga det handlar om. Årets resa gick till Bourgogne via Paris och det blev en minnesvärd upplevelse. Ungefär sex månader efter resan ingår också en återträff med middag då vi återigen skämmer bort oss själva med magiskt goda viner årets vinresetema, men också ibland en blick bakåt till föregående resor och framåt till nästa års resa. Den här middagen på Café Rotsunda var just en sådan återträff.

Sedan den 0.66 hektar lilla lotten med Chardonnay mellan 1986 till 1993 planterades om i grand cru Musigny har ägaren Domaine Comte Georges de Vogüé först inte gjort något vin alls och därefter buteljerat vinet som en "vanlig" bourgogne blanc. Att man väljer att göra så, såklart med en ansenligt inkomstbortfall, handar om att man inte vill buteljera vinet som grand cru förrän stockarna i hela vingårdslotten är minst 25 år gamla. Således måste man klassificera vinet som en vanligt vit bourgogne, någon annan möjlighet finns inte. Vinet är dock fantastiskt gott och den 2012 Bourgogne Blanc vi hade i glaset som aperitif bjöd faktiskt på den underbara blommighet, friska frukt, markerade mineralitet, feta men finstämda kropp och goda längd som åtminstone jag tycker ger känslan av grand cru.

Chef AJ Styles och chef Nat hade lagt mycket tid på föreberedelser för kvällens meny, som skulle visa sig bli fantastisk och ypperligt planerad till vinernas smaker, texturer och dofter. Som tilltugg till de vita inledningsvinerna serverades fina, lövtunna potatischips toppade med en färskostkräm gjord av turkisk yoghurt smaksatt med franska örter från caféets ekologiska örtträdgård och på det lövtunt skuret lättrökt ankbröst från Undersåkers Charkuterifabrik.

Ett betydligt kraftigare vin gjorde snabbt följe, men den superba 2011 Meursault Clos des Ambres från en liten lott med 65-80 år gamla stockar i vingården Clos l'Ormeau och den högpresterande Arnaud Ente hade också en stor finess och tydligt markerad mineralitet. Vinet hade den feta, nästan smöriga kropp och delikata nötighet som är så typisk för appellationen, men också en påtagligt frisk syra och storstilad finess som är signumet för just Arnaud Ente. Dessvärre togs vinet direkt från vinkällaren, helt spontant, allra bäst hade såklart varit att låta det lufta i karaff  i minst en halvtimma.

Bonneau du Martray var ett av de roligare av många av våra vingårdsbesk i Bourgogne. Kvällen till ära hade vi två viner från domänen, ett yngre och ett mer moget. Det yngre fick gestaltas av 2005 Corton-Charlemagne Grand Cru, förvisso tio år gammalt med blekt till utseendet och tydligt karaktäriserat av den magra kalkstensjorden. Som unga brukar vinerna nämligen dofta krita och krossad kalksten, de brukar ha en stram frukt och hög syra och en struktur som nästan kan liknas vid tanniner. Så uppförde sig denna fortfarande unga och primära tioåring. Den 24 år gamla 1991 Corton-Charlemagne Grand Cru var oväntat blek till utseendet och märkligt nog ungdomligt stram när den öppnades och dekanterades tre timmar före servering. Också den hade en fortfarande mineralisk och ostronskalsliknande doft som var otroligt läcker. Jag förstår verkligen att båda vinerna placerades i Chablis på nivån grand cru när de provades blint, jag förstår också att man tog tio år fel på ålder på 1991:an, som var ett imponerande vin (det var chef AJ Styles som hade bidragit med det vinet).

Till de ostronskalsdoftande, mineraliska vinerna serverades en skummande ostronsoppa (ostron och spad inkokta med schalottenlök, vitt vin och grädde och sedan mixat slätt och silat) till vilken en tartar av pilgrimsmusslor och lax hörde. Tartaren gav den havsmineraliska soppan ett större djup som fångade upp vinernas med luftningen allt tilltagande kraft. Ytterligare två små detaljer gav rätten en perfekt matchning till vinet, den fint skurna syrade gurkan och toppningen med helt vanlig kryddkrasse. Magiskt gott.

Domaine Ramonet hörde fram till mitten av 1990-talet (årgångsmässigt) till mina favoriter för vit bourgogne, därefter tappade firman skärpan och vinerna drabbades i alltför stor grad av förtida oxidation. Till slut vågade jag inte köpa dem längre. Den 2007 Montrachet Grand Cru som Hal tog med visade sig dock var en mycket positiv överraskning som slog från underläge. Vinet hade en ungdomlig och mycket ren doft som dominerades av citrus, blommighet och en fin kalkstensfetma. Att det var oväntat blygt var som en skenmanöver, efter en kvart tjugo minuter i glaset växte vinet till den bredd och det djup man förväntar sig och vinet var därefter verkligen gott.
   Men vad gör det när Hansa korkade upp och redan en timma tidigare hade dekanterat en 2002 Montrachet Grand Cru från Olivier Leflaive, en firma som idag är fantastisk men som då och tidigare inte alls imponerade på mig. Redan när korken drogs ur flaskan och den svagt gyllene halmgula drycken kluckade ner i karaffen slog en imponerande och nästan explosiv doft upp. Det här vinet hade utvecklat de första sekundäraromerna, kvitten och plommon och krossad kalksten med en läckert drag av mint och rostade nötter slog upp mot näsan och smaken var otroligt fin, intensiv till fyllig och lång. Jösses vad jag blev glad av det här vinet.

I köket stekte chef Nat gösryggfiléerna i rikligt med smör och öste dem hela tiden för att förhöja smakrikedomen och bevara fiskens saftighet. Resultatet var magiskt gott och den brynta smörkänslan kom att gifta rätten till de begynnande mognadstonerna i det senare vinet. Ragun av rotselleri och spetskål i en musselfond (musselbuljong som kokades med vitt vin och mixades med musslorna och smör) fångade upp och speglade vinernas jordiga och mineraliska kvaliteter. Slutligen toppades gösen med finstrimlad friterad mandelpotatis.

För att väcka liv i fjolårets exklusiva resa till Santa Barbara plockades en hemlig flaska fram ur vinkällaren på Café Rotsunda. Vinet var rött, helt klart ett elegant och ganska klassiskt strukturerat vin av Pinot Noir. Tanken var att gissningarna skulle lockas in i Bourgogne eftersom det var dagens tema, ett fult knep som i många fall kan lyckas eftersom provarna inte är inställda på annat än det tema som har utlovats. Den lite yppigare frukten och än mer aningen värmande alkoholen och avsaknaden av kalkstensmineralitet ledde dock de flesta av gästerna till Santa Rita Hills och producent Melville Winery. Vinet var deras 2006 Pinot Noir Terraces, ett vin som fortfarande har kvar mycket av sin primärfrukt men också har fått ett par uns av mognadskomplexitet.

Som första varmrätt skulle en kalvrygg stekt till 53 grader serveras. Den skulle trancheras och läggas upp på en bädd av en luftig rotsellerikräm och finskurna och rostade jordärtskockor och gulbetor samt plockade blad av brysselkål. Till kalven hörde också en sås kokt av kalvfond med rött vin och tranbär samt en ordentligt syra- och aromspets av en spansk körsbärsvinäger. De rödbäriga inslagen samt den fina syran i såsen var tänkta att spegla vinernas unga rödfruktiga aromer och friska syra.

En fantastisk parfym av syrliga körsbär, tranbär och nypon slog upp näsan från det första av de röda bourgogner vi hade framför oss. Här fanns också något som antingen kunde tas för en liten mängd stjälkar under vinifieringen, eller möjligen den typ av vegetal nyans man fick mycket av i årgång 2004 (den årgången trodde jag inte på i det här fallet), 2007 (då borde vinet ha haft något jordigare toner och en nyans av första mognad) eller 2011. Svaret var det senare. Stilmässigt, baserat på den stora intensiteten borde vinet komma från Robert Groffier Père et fils, tänkte jag, och det var också rätt. Dess elegans, lätta men intensiva kropp, tydliga kalkstensmineral och stora finnes kunde leda vinet till antingen en elegant tappning från Chambolle-Musigny eller just det vin vi faktiskt hade i glaset, 2011 Bonnes-Mares Grand Cru. Herr Harr hade tagit med vinet, tusen tack för det!
   Vinet i glaset intill var både rustikare, mer tanninstrukturerat, mörkare till frukten och något med fatkryddigt. Med tanke på strukturen, frukten och nyansen av torkad aprikos i den mörka bärfrukten kändes Vosne-Romanée med närhet som en klok gissning och Louis Jadot var en mycket tänkbar producent. Det som Don Paso hade tagit med var en utsökt men fortfarande ung 2006 Echézeaux Grand Cru. Luftningen hjälpte till att lyfta fram vinet, men det är alltjämnt ett vin jag anser vara för ungt.

Domaine de la Romanée-Conti. På något sätt tar man inte fel på den enastående parfym som vinerna från den här domänen bjuder på. Det kan vara så intensivt aromatiska med lager på lager av röda bär, rosor och nypon, med en botten av kalkstensmineral och som unga små delikata stråk av de stjälkar som följer med under jäsningen. Nu hade vi två viner från den 5.25 stora äga i den vingård man under 2000-talet har arbetat allra hårdast med att utveckla och resultatet har varit slående. Den 2012 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru som Al hade tagit med och som dekanterades ungefär en timma före servering bjöd på hela registret av de nämnda parfymerna och vinet var oerhört elegant och nyanserat och smakupplevelsen var intensiv, silkig, frisk och väldigt lång. För mig vad det här ett av kvällens viner, trots sin ungdom. Det här vinet kommer nog att behöva tio år till innan det kliver in i sitt första stadium av mognad.
   Nästa glas hade ett lika stort vin sett till intensitet, struktur och längd, men det hade en mörkare frukt, lite mindre av rosor och nypon, istället en djupare hallon- och körsbärsfrukt och det upplevdes som aningen mer utvecklat. Att vi skulle ha två årgångar av samma vin var en mycket lyckad slump. Tack Don Paso för denna utmärka och fortfarande unga 2006 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru.

Det är inte lätt att vara liten, det fick stackars 2009 Beaune Premier Cru från Louis Jadot erfara den här kvällen. Vinet är en jubileumstappning från firmans samtliga premier crus i Beaune. Som om det inte räckte med att vinet serverades efter kvartetten av grand crus, var just den här flaskan dessutom lite oren. Tyvärr, idag fick du inte vara med och leka med de stora gossarna.

Till de mer mogna röda bourgognerna hade chef AJ Styles och chef Nat gjort en len kräm av morötter som mixats till rik doft och smak av fransk tryffel med lite smör. Tryffeln var där för att matcha vinernas mogna toner av just tryffel, torkad svamp och skogsgolv och morötternas lena sötma var tänkt att balansera vinerna mognadssöta textur och fruktighet. Över detta revs rikligt med Mimoulette, den nordfranska hårda komjölksosten vars morotskaraktär och fina sälta gav vinerna en perfekt arom- och smakbalansering. En mycket intelligent rätt!

Det blev tre mogna viner, med en superläcker 1990 Clos de Tart Grand Cru från firman Mommessin och gästen Rob i det första glaset. Jag minns tydligt mina första möten med det här vinet för snart 20 år sedan, redan då blev jag imponerad och tyckte att det var ett alldeles fantastiskt vin. Idag är det ett moget vin med medelfyllig kropp, lenare tanniner och en fint utvecklad mognadskomplexitet som mitt i tonerna av te, torkad svamp och skogsgolv fortfarande har en fint syrlig rödfruktighet.
   Vinet i mittenglaset var enligt mig det största, mest komplexa och även mest intensiva av de tre. Dess fruktighet upplevdes yngre, nog för att här också fanns en del finstämda mognadstoner, men nyanserna röda körsbär, hallon och slånbär var fortfarande vitala och skänkte en urläcker fräschör till detta vin, som hade tagits med av Hansa. Vinet visade sig vara 1995 Clos Saint-Denis Grand Cru från Domaine Dujac, också det en producent som vingänget besökte under resan. När jag senare summerade kvällen kände jag nog att det här var ett vinerna på min topplista.
   Mitt eget vin nådde dessvärre inte alls upp det två föregående. Denna 1990 Gevrey-Chambertin Premier Cru Combes Aux Moines från Domaine Jean-Claude Fourrier var i och för sig riktigt bra, men vare sig doft eller smak hade den spänst och intensitet som de andra hade. Dock var doften riktigt läcker, moget och komplext var vinet absolut. Under ledning av den noggranna och skickliga sonen Jean-Marie Fourrier är den här domänen idag en av de bästa i hela Gevrey-Chambertin.

Redan den första kvällen i Paris hade jag hittat ett par viner från Châteauneuf-du-Pape som jag absolut blev sugen att beställa in till gänget. Det blev succé och vår otrohet mot Bourgogne fortsatte med flera årgångar av dessa viner under resans gång. Självklart skulle vi den här kvällen göra ett återbesök i Rhônedalen för att väcka minnena till liv och den 16 grader tempererade och ungefär tre timmar dekanterade 2005 Châteauneuf-du-Pape Réservé från Château Rayas var precis så läcker som jag hade hoppas på. Massor av djup men aromatisk körsbärs- och hallonfrukt, jordig och komplex med en fin lakritskrydda (typisk för Grenache) och med en silkeslen smak med fina tanniner och en måttlig syra. Det finns något nästan burgundiskt elegant över det här vinet och jag bara älskar det.
   Den andra stjärnan i appellationen är Henri Bonneau et fils och såklart hade Eddy och Barbie även tagit med ett därifrån, 2001 Châteauneuf-du-Pape Réserve des Célestins. Det var med rätta en aning mer utvecklat, men det var också lite jordigare, mörkare fruktigt, kryddigare och hade därtill en lite stadigare struktur. Jag är omåttligt förtjust i vinerna från Henri Bonneau, som mer eller mindre gör dem såsom vinerna från Château Rayas görs, med ett litet undantag - här blandar man i omkring tio procent Mourvèdre och Syrah i cuvéen, något som förklarar färgen, koncentrationen och djupet.

Det blev visst ett extranummer på samma tema, 1989 Châteauneuf-du-Pape från Château de Beaucastel, en gammal klassiker som jag har druckit ett tjugotal gånger sedan mitten av 1990-talet. Vinet har alltid lidit lite grand av brettanomyces, vildjästen som ger vinet en lite mer rustik doft, men jag har alltid tyckt att den har legat på rätt sida om gränsen för det acceptabla. Det intressanta är att vinet har utvecklats väldigt långsamt, ur minnet från tidigare års möten med vinet verkar det inte ha mognat så vansinnigt mycket. Gott!

För att spegla den smakrikare kroppen och de mer kryddiga och jordiga aromerna i vinerna hade köket tillagat en rätt av ankbröst, brynta i sitt eget fett och sedan långsamt bakade vid låg temperatur i ugnen. En kraftig ankfond med slösaktigt mycket tryffel hörde till eftersom tryffel så väl speglar mognadstoner i röda viner. Den smörstekta svampen bidrog också till denna aromspegling.

Den första Once in a Lifetime tog oss till Napa Valley och under den resan var besöket hos Colgin Cellars ett av de allra mest minnesvärda. Den här kvällen fick vi återbekanta oss med deras extraordinära viner med en fortfarande ung och rätt tät men underbart mörkbärig och violpastillblommig 2006 IX Estate Syrah. Vinet har god kropp och fyllighet, men det är fortfarande elegant. Till strukturen upplevs det också ungt, men tanninerna är finlemmade. Särskilt de senare årgångarna, från 2005 och än mer från 2009, anser jag att det här vinet är ett av de allra bästa syrahvinerna i Kalifornien.

En kväll i franska viners tecken är ingen riktigt kväll om man inte serverar ost. Jag hade valt ett par elegantare ostar eftersom tanken var att servera ett vitt vin till. Ostarna var såklart franska, allt annat vore otänkbart en kväll som denna. Den fina alposten Comté är ett stående inslag på Café Rotsunda, liksom den eleganta krämiga och mjölksöta färska vitmögelosten Brillat-Savarin. Ny för den här gången, på begäran av AJ Styles, var den trevliga getosten Saint-Maure. Och så lite gott nybakat surdegsbröd till det, men inget annat. Inga tillbehör, det gör sig inte särskilt bra till helt torra vita viner.

Hur gick det med vinet då? Helt fel med tanke till ursprunget, då vår återträff den här kvällen handlade om Bourgogne, men helt rätt sett till vinet och hur väl det matchade ostarna. Dock fanns det en koppling med vinet till fjolårets resa till Santa Barbara, jag tror minsann vi tömde hela årets tilldelning av vin från Marcassin i Sonoma Coast på en av restaurangerna som vi åt (och drack) ett par luncher på. Alltså dekanterade jag en 2003 Chardonnay Marcassin Vineyard från dem, ett vin som nu har utvecklat en honungsgul färg och en första känsla av mognad. Sett till doften hade vinet en hel del likheter med vinerna från Bâtard-Montrachet och firmor som gr lite kraftigare viner med en liten kryddighet från ekfat, men vinets kropp var betydligt större och rikare och det fanns också en slags kolaliknande rondör i smaken.  

Nästa års resa är under planering, det blir ett kärt återbesök i Napa Valley och Sonoma County med många nya toppfirmor och ett par gamla fina exklusiva firmor på schemat. Vi ska inte till Chateau Montelena, men jag kunde inte låta bli att dra korken ur en magnum 1992 Estate Cabernet Sauvignon. Det här är en av mina favoritproducenter i Napa Valley och de gör tidslösa viner som utvecklas långsamt och stabilt och med ålder visar sig får en franskklingande finess och komplexitet. Hade jag inte visat flaskan öppet, är jag säker på att några av de duktiga och erfarna vingästerna kring bordet hade tagit vinet som sprunget från grusjordarna i Bordeaux. Och på tal om Bordeaux, en resa till toppslott och personliga vinmakare är för övrigt också på planeringsstadiet under 2016. Café Rotsunda är nämligen mer än bara en krog, här kan precis allt möjligt hända …

Summering: 13 gäster, 21 viner och 65 Riedelglas

fredag 28 augusti 2015

Jess Jackson Show på Villa Källhagen den 26 augusti


Jess Stonestreet Jackson är en av de största vinpersonligheter som har vandrat i den kaliforniska myllan. Den före detta advokaten slog sig 1982 in på vinodling och lyckades i hård konkurrens skapa ett av de starkaste varumärkena inom vin i USA, Kendall-Jackson. Det som började med ett generöst fruktigt och fatkryddigt chardonnayvin skulle med åren växa till ett imperium, Jackson Family Wines, med en bit över tjugo fantastiska vinegendomar i framför allt Kalifornien, men också i Italien, Frankrike och Chile.  
 
Anakota Wines är en sådan exklusiv satsning i Sonoma County från Jackson Family Wines, som blev 2001 en naturlig utveckling av först Stonestreet Winery i Alexander Valley och från 1998 den fantastiska trion bordeauxtolkningar från Verité. Bakom de senare vinerna, som tveklöst hör till de mest exklusiva och imponerande i Sonoma County, står den skickliga, kompromisslösa och karismatiska vinmakaren Pierre Seillan från Cognac och Bordeaux. Verité har inga egna vingårdar, istället har Pierre alltid förtur att välja och vraka bland de bästa druvorna i de bästa vingårdarna som den stora familjefirman äger i Sonoma County. Det är därför inte konstigt att han år efter år kan producera de allra finaste röda vinerna på bordeauxtemat i den här delen av Kalifornien.

Man gör två viner från två vingårdar uppe i bergen i Knights Valley i nordöstra Sonoma County. Den här kvällen hade vi 2010 Cabernet Sauvignon Helena Montana Vineyard som kommer från en 24.40 hektar stor och bitvis brant vingård på 280-300 meters höjd med en mager vulkanisk jord som bidrar till vinernas strama struktur och livliga mineralitet. Om vinet i sin absoluta ungdom är stramt och mineraliskt strukturerat, var det här vinet fantastiskt gott att dricka nu. Det hade en svalt vegetal och aromatisk nyans i den intensiva vinbärsfrukten och det fanns också en liten vaniljsöt nyans från ekfaten. Jag måste säga att jag mycket positivt överraskad över hur fint strukturerat vinet var, tanninerna var förvisso tydliga men fint polerade och snyggt balanserade av en livlig mineralitet. Vi hade dekanterat vinerna cirka 30 minuter före servering, ett klokt drag då de fortfarande är unga och behöver tid på sig att blomma ut.
   Syskonvinet 2010 Cabernet Sauvignon Helena Dakota Vineyard och också ett druvrent vin av Cabernet Sauvignon, jäst i ståltankar efter par dygns urlakning av druvskalen vid låg temperatur och båda vinerna har mognat i helt nya franska ekfat under en tid som lite grand överskrider ett år. Det här vinet hade en lite större intensitet och både söta och med solmogen vinbärsfrukt, samtidigt har det samma finess och fint sammansatta kropp, som dock är mer imponerande till både fyllighet och struktur. Jag kunde faktiskt inte välja vilket jag tyckte allra bäst om – det mer mineraliskt strukturerade och elegant Helena Montana eller det djupare, fylligare, mer strukturerade men faktiskt lika eleganta Helena Dakota. Så jag drack båda!
 
En saftig ballotine av kyckling serverades med panerad och krispigt friterad kalvbräss och till det en len velouté av kycklingfond, vitt vin, grädde … och en god portion av tryffel. En helt perfekt rätt till vinerna som fick en ännu lenare tanninstruktur i mötet med den krämiga texturen i såsen. Förvisso en ljus rätt rent visuellt och kraftmässigt, men vinerna var faktiskt inte så koncentrerade och täta som man skulle kunna tro. Smakintensiteten i maträtten och vinerna var mycket väl avvägd. 
  
Chris Carpenter är en annan av stjärnvinmakarna i stallet Jackson Family Wines. Han gjorde sin entré i den ”stora vinvärlden” som vinmakare för Cardinale och Lokoya, två utmärkta prestigemärken från Napa Valley. Det var därför inte märkligt att det blev just han som 2007 blev anlitad för att göra det nya prestigevinet Mt Brave som kommer från en vingård uppe i Mount Veeder med fyra kloner av Cabernet Sauvignon, som i de magra stenjordarna producerar små, tjockskaliga druvor med stor intensitet och markerad struktur av tanniner ocu mineral.

Framställningen av 2010 Mt Veeder Cabernet Sauvignon är identisk med den för vinerna från Anakota Wines, men Mt Veeder är en mer extrem appellation och vinerna därifrån får alltid en större koncentration och mer utmejslad struktur än i stort sett allt annat som görs i Sonoma County och Napa Valley. Det här vinet hade en stor doft och fruktintensitet med inslag av mörka bär som tangerar det solmoget söta men fortfarande skänker en god fräschör, men det som förvånar allra mest är hur finstämda tanninerna är. Vinet är verkligen storslaget och gott och de nya faten är ytterst väl integrerade. Precis i enlighet med den filosofi och fingertoppskänsla som Chris Carpenter har. Det här är ett absolut fantastiskt vin för det måttliga priset, 699 kronor i Sverige!
 
En skiva bakad rotselleri fångade tillsammans med stekta murklor upp vinets jordiga nyanser och den generösa fruktigheten möttes fint av grovhyvlad Mimoulette, den nordfranska hårdosten av komjölk som har färgats och smaksatta av morot. Rätten kompletterades av friterade svampkroketter. Återigen en intelligent komponerande och mycket god rätt som verkligen speglar den stil och kvalitet som köket på Villa Källhagen levererar.

Varmrätten var dessvärre lite tråkig, en lite väl genomstekt tournedos av oxfilé (det var högst oväntat, stekgraderna på fisken och köttet på Villa Källhagen brukar alltid sitta perfekt!) som upplevdes lite torr, men persiljerotskrämen var fantastiskt god, len och mjukt söt. Till det en god kalvfond och lite rödvinsbräserad lök.
   Vi hade fyra viner till varmrätten, alla från Lokoya som är ett av de mest prestigefyllda av vinhusen hos Jackson Family Wines. Lokoya såg dagens ljus 1994 och blev snabbt ett av de omtalade och dyrbara vinerna i Napa Valley. Sedan 2000, då Chris Carpenter tog över rollen som vinmakare, gör man fyra viner och alla av dem är cuvéer från två eller flera vingårdar i respektive bergsappellation. Att vinerna är unika och högt efterfrågade märks på priserna (ca 3 500 kronor i Sverige, men en bit över 400 dollar i USA) och att tilldelningen till Sverige har landat på 48 eller 60 flaskor per vin.
  De första två vinerna kom från Howell Mountain och mer specifikt främst från den egna 27.50 hektar stora Keyes Vineyard som ligger på 430-490 meters höjd och köptes av Jess Jackson 1995. Det mest eleganta och slanka av dem var 2011 Cabernet Sauvignon Howell Mountain, ett vin som jämfört med varmare årgångar (2011 är den svalaste och regnigaste årgång man har haft, någonsin!) är påtagligt mer finstämt och mineralisk. Visst saknar vinet lite av det djup och den koncentration jag är van vin, men det är i gengäld ett mycket mer transparent och komplext vin än vanligt och det har en oväntat fin struktur som inte alls sätter sig på tvären i gommen. Det fanns något bordeauxlikt över vinet, nyanser av grafit och ceder som jag annars inte har hittat i vinet härifrån. Det här var riktigt gott!
   I det andra glaset stod en påtagligt mörkare, fruktigare och yppigare 2012 Cabernet Sauvignon Howell Mountain, men samma fina mineraliska och grafitnyanserade kvalitet som elvan bjöd på fanns även här. Båda vinerna vann stort på luftning, det var till och med så att de dagen efter flaskorna öppnades faktiskt upplevdes ännu mer komplexa. I båda fallen var jag positivt överraskad över hur elegant strukturerat vinet var.
 
Samma jämförelse mellan årgångar gällde också för vinet från Mount Veeder och där närmare bestämt från den ungefär 30 hektar stora Veeder Peak Vineyard som består av ett flertal lotter som ligger utspridda på 450 till 540 meters höjd. Ställde man 2011 Cabernet Sauvignon Mount Veeder mot samma årgång från Howell Mountain, var vinet från Mount Veeder det större och mer koncentrerade, men det var också lite lättare än vanligt och det hade den fina transparens som årgång 2011 alltid bjuder på. Egentligen ska man inte kalla ett vin från Napa Valley bordeauxlikt, man gör inte vinerna av en sådan anledning eller målsättning, men återigen fanns den nobla finessen i det här vinet som man vanligen tillskriver högklassiga viner från Médoc. Den som säger att 2011 är en dålig årgång i Napa Valley, borde faktiskt prova mer viner från 2011 – det finns mängder med riktigt fina viner i den här årgången.
   Elvans mineraliska energi gick igen i 2012 Cabernet Sauvignon Mount Veeder, som dock har den större kropp och mörkare frukt som den varmare och på så sätt bättre årgången har gett vinet. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att 2012 har gett ett mer storstilat vin än 2011, men allra mest är jag imponerad över hur fantastiskt goda båda vinerna var. Trots att jag har följt vinerna från Lokoya sedan årgång 1995 och nästan druckit alla viner i alla årgångar, känner jag att det varje gång är en ynnest att dricka vinerna. Den här kvällen hade jag fyra viner framför mig, en uppställning som till och med jag blir imponerad av!

 
                                                                                                                                                                   

tisdag 25 augusti 2015

En natt i Oslo i augusti


 
Ibland känner man sig odödlig, det är som att allt man gör är som en dröm, något som egentligen är för bra eller galet för att vara sant. Och när den känslan infinner sig bryr man sig inte om det är dag, kväll eller natt. När det händer, stannar alla vanliga rutiner och man följer man med och låter allt ske. Så var det när cafévärden och Fantomen träffade den underliga mannen Rune en sen kväll i Oslo för ett par dagar sedan. Att vår kväll hade börjat sent och vi var i toppform kanske bör nämnas innan det märkliga händelseförloppet berättas.
   Rune är en sann livsnjutare som efter en god karriär har byggt upp en ansenlig vinsamling. Att han är fullkomligt besatt av mogna viner framstod med all den tydlighet som går att uppbringa i kvällsmörkret. Att Piemonte och Bordeaux hörde till favoriterna på hans vinlista gick inte heller att ta miste på. Slutligen … att han kände sig lika lustfylld, passionerad och odödlig som vi själva kände oss var också något vi aldrig tvivlade på en enda sekund.

”Vill ni följa med hem på lite goda viner”, sa den jovialiska Rune när vi stod inför det obehagliga faktum att vinbaren vi möttes i skulle stänga för kvällen (01:00).
   Att man aldrig någonsin ska följa med främmande gubbar hem har man ju hört av sin mor sedan småbarnsben, men den här gubben kändes på något sätt helt ofarlig. Nästan i alla fall.
   Hemma hos gubben Rune började med en 1988 Krug från det exklusiva champagnehuset Krug. Jag blev dock lite oroad när jag såg hur djupt halmgyllene vinet var till färgen, champagnen såg helt klart riktigt mogen ut, mycket mer långt gången än samma årgång jag öppnade på Café Rotsunda för kanske ett år sedan. Och mycket riktigt, doften dominerades av gula äpplen, ugnsbakade äpplen, rostade nötter och honung. Jag själv ansåg att vinet hade passerat sig bästföredatum ganska ordentligt, men det är ju en högst personlig gränsdragning.
   Nästa vin som Rune direkt därpå hämtade och absolut inte hade passerat något annat än sin ungdom var 1982 Château Haut-Brion, som stadigt stod i de stora bordeauxglasen från Zalto som hade dukats fram. Det här var en fantastisk flaska, vinet hade fortfarande kvar lite av sin ungdomliga kraft, men doften präglades av cigarr och tryffel och även om tanninerna inte hade vikt ner sig helt, upplevdes vinet lent till både textur och struktur. Vilket fantastiskt vin att njuta av på en efterfest, tänkte jag och förberedde mig på att sitta och sippa på vinet så länge det gick.

Nu fick det fantastiska vinet från Péssac-Léognan ganska snart sällskap av en 1961 Vino Barolo från Giacomo Conterno, som förvisso hade en del kvaliteter i doft och smak, men som för min egen smak var ett alltför gammalt vin som hade förlorat den magnifika parfym och frukt och blommighet till väl utmålade oxidationstoner.
  Samma känsla men tyvärr än mer utveckling fick jag av 1961 Vino Barolo från Cantina Mascaretti. Nej, ska man locka mig med viner av Nebbiolo från Barolo och Barbaresco måste vinet vara betydligt mer vitalt till doft och smak, samtidigt får det inte vara så pass ungt att de bitande massiva och oftast rustika tanninerna stör intrycken. 

Inte ens 1961 Barbaresco från Gaja gjorde mig exalterad, även det vinet var mer bedagat än livfullt. Återigen ställde jag mig frågan vad det är som är så intressant och fantastiskt med gamla viner. För mig är det alltid viktigt att vinet är vitalt, att det har kvar fruktighet och parfym, att det har en levande struktur och fräschör. Givetvis förväntar jag mig inte ungdomliga primärtoner i gamla viner, men när oxidationen står i första rummet och vinet inte längre har kvar en spänst, då känner jag mest besvikelse. De tre första 61-orna lämnade kvar en undran om hur goda vinerna hade varit för låt säga tio eller kanske rent av tjugo år.

Ett vin jag däremot tyckte väldigt mycket om, även om också det var taget av ålderdomens drag, var 1967 San Lorenzo från Gaja, den första årgången av detta nuförtiden fantastiska vin. Hur fantastiskt var då denna 48-åring? Jo, den hade såklart mognadstoner av tobak, torkad svamp och tryffel, men här fanns faktiskt en fortfarande sötaktigt aromatisk fruktighet med inslag av hallon, slånbär och rosor. Smakmässigt var vinet fullt moget, tanninerna var lena men inte slappa och det fanns också en fin syra, om än inte livlig.

Om Italien bjöd på moget men trött, tog Frankrike oss med större storm i den mogna divisionen. Att en 1937 Grand Vin de Château la Conseillante från Pomerol skulle kännas yngre och mer spänstig än vinerna av Nebbiolo från Piemonte var kanske inte högst oväntat, det beror på att de allra flesta italienska druvsorter inte har den långa lagringspotentialen, stordruvorna Nebbiolo och Sangiovese inberäknade. Pomerolvinet hade en sammetslen textur, sandiga tanniner, en fint jordig nyans av det slag man kallar sous bois, det förmultnande skogsgolvet, ett litet stråk av en nästan bourgognelik rödfruktighet. Tänk att man kan bli så förtjust i en 78-årig jordbruksprodukt. Det äldsta med vinet var etiketten, det vill säga årgången, och möjligen det faktum att eftersmaken klingade av i en lite torrare finish.

På tal om burgundisk finess. Nästa flaska som singlade in med Rune från den gamla vinkällaren bakom dörren intill det bord där vi satt var en 1947 Chambertin Grand Cru från en producent som idag inte längre finns. Jag har vid ett flertal tillfällen druckit både äldre och jämngamla viner från denna mytomspunna grand cru och många av dem har förenat det mogna och sensuellt komplexa skogsgolvet och dess toner av multna löv, svamp och tryffel med en fortfarande livlig rödaktig fruktighet med nyanser av kokta jordgubbar solmogna vildhallon. De senare fruktiga aromerna växte fram först med fem till tio minuters tid i de stora runda kuporna. Tänk att vinet direkt från flaskan kändes äldre än det gjorde en kvart senare när de hade fått luft och med det uppenbarligen en vitamininjektion och nytt liv. Jodå, även gamla viner får en kick av luft.

Tillbaka till Bordeaux och nu med en årskamrat till bourgognen, 1947 Château Gruaud-Larose från Saint-Julien. Mina referenser från den hyllade årgången 1947 är begränsade till ett tiotal viner och de har alla varit av högsta rang, precis som det här vinet. Jag kan inte låta bli att undra om jag hade varit lika övertygad om årgångens storhet om jag hade provat 30 viner, eller 40 viner. Alla mina fyrtiosjuor har nämligen varit riktigt goda, precis som den här. Frukten fanns fortfarande kvar, men det jag älskade med det här vinet var just de superba mognadstonerna, cigarr, blyertspenna, järn och cola samt den lilla läckra nyansen av riven tryffel som jag är så förtjust i. Jämfört med de andra mogna bordeauxvinerna vi fick möta den här natten hade det här kvar mest av sin en gång i tiden stadiga tanninstrukturen. Jodå, även det här vinet växte med luften.

Vad vi än provade och drack den under här sejouren hos Rune var det Bordeaux som bevisade för oss saliga nattsuddare att det finns många skäl att hylla Bordeaux som världens mest imponerande vinregion. Det vin som vi alla var överens om blev vinnaren var en helt sensationell 1959 Grand Vin de Château Latour från Pauillac, ett slott som levererar viner som måste rankas som de allra bästa i Bordeaux, i svaga såväl som stora årgångar. Att 1959 är en riktigt bra årgång märks inte minst i att det här vinet fortfarande har en god portion ungdomlighet kvar, färgen är mörk och tät (även om kanten visar på tegelnyanser), frukten är tät och bjuder i tillägg till något mogna nyanser som torkade fikon, lufttorkat kött, söt cigarrtobak och tryffel fortfarande på en rätt intensiv björnbärsliknande frukt. En liten kopp espresso kunde också skönjas, liksom grafit. Att smaken var lika innehållsrik och dessutom stadigt men sett till tanninerna mycket fint strukturerat gjorde mig än mer imponerad. Ett av årets viner, faktiskt.
   Varför bara ha ett stort vin från Bordeaux och 1959 tänkte Rune och struttade iväg till vinkällaren för att plocka fram en referens. Jämförelser är ju viktiga för att förstå storheten i det ena eller det andra, det är en del i vinprovningens ABC. Att plocka fram en precis lika imponerande men faktiskt ännu större, mörkare fruktig, tätare och ungdomligt strukturerad 1959 Château Mouton-Rothschild lärde oss egentligen mest att årgång 1959 är fullkomligt lysande och att Château Mouton-Rothschild verkligen kan få till det på himmelsk nivå när året är det rätta. Femtioåtta år verkar inte vara någon ålder ur det hänseendet (annars är 1961 Château Mouton-Rothschild min favoritårgång från den här perioden).

Rioja är en annan vinregion som har levererat vinet med dokumenterad hållbarhet. Om förklaringen i Bordeaux heter Cabernet Sauvignon, tanninstruktur och en lång och stabil tradition inom odling och framställning, har Rioja fördelen av en annan lagringsduglig druvsort (Tempranillo) och en oxidativ vinframställning. Därmed lär sig vinerna att umgås med syre under den långa lagringstiden i ekfaten och står därför emot en del av oxidation och tidens tand. Ett vin från Rioja och toppårgång 1922 visade sig var defekt, sådant händer ju, men jag måste säga att 1954 Viña Tondonia från den klassiska firman Bodegas Lopez de Heredia bjöd precis på den läckert nyanserade riojakaraktär jag så innerligt älskar. Fördelen med vin är man får älska många stilar och att ingen är mer fel eller rätt än den andra. Att dricka en så här härlig mogen rioja, med len fruktighet, fin syra, lite vaniljsöt och dillkryddig fatkaraktär och en märkligt nog fortfarande kännbar kalkstensmineralitet efter en mäktig bordeaux av yppersta snitt känns mer befriande än att nödvändigtvis behöva jämföra dem mot varandra.

En god champagne brukar ofta föreslås som en skön nattfösare, även om det inte kändes som en nödvändighet just efter den här kavalkaden. Men, är man på kalas så är man och därför skulle Rune sabrera en 1970 Cristal Brut från Louis Roederer. Sabreringen gick galant, men vinet var trött och kändes mest som en lite väl dyr mogen äppelmust. Återigen, inget vin i världen blir bättre med ålder, det blir annorlunda och ibland också för gammalt, som just den här flaskan.
  Så vad gör man då om aperitifvinet inte är i funktion så här mot slutet av natten? Då tar man såklart in ett sött dessertvin istället. Det blev inte vilket som helst, utan 2001 Château d’Yquem från Sauternes. Jösses vilken intensitet, vilken djup tropisk frukt, aprikoser och kanderad citrus, en gnutta saffran, söt vanilj från de dyra faten, en bukett vita liljor och ett djup som fick mig att fastna i stolen. Sjukt gott. Varför kan inte alla nätter sluta med Château d’Yquem? Bättre fördrink till frukosten kan jag inte tänka mig!

måndag 24 augusti 2015

The Nordic Magnum Dinner den 22 augusti



Idén är lika fantastisk som självklar, ett riktigt gott och intressant vin blir på något sätt mer än dubbelt så kul och gott om det kommer ur en magnum. Någonstans ur den idén växte det för 14 år sedan fram en ännu bättre idé, att samla kompisarna till en middag som enbart handlade som de bästa vinerna serverade ur magnumbuteljer. Allt började i Stockholm, men den första middagen var i Oslo, sedan i Stockholm, därefter tillbaka i Oslo för att senare vid ett par tillfällen ha varit lokaliserad i Tyskland, Bordeaux, Penedés och Portugal. För den fjortonde middagen var vi tillbaka i Oslo igen, men det var ett något vingklippt gäng, bara tolv vänner i gänget kunde vara med den här gången (oftast är vi mellan 18 och 22 smokingklädda sommelierer på middagarna). Dessvärre blev det här också en av de svagaste magnummiddagarna sett till vinerna, många viner var alldeles för enkla och oinspirerande för vad den här middagen ska handla om. Inte heller maten på den nyöppnade och mycket fint designade restaurangen BA53 var minnesvärd, de flesta rätter var enkla, påminde om men nådde absolut inte upp till nivån på den typ av fine dining jag själv försökte mig på för 25 år sedan. Lika tråkigt var det att menyn inte alls var synkad till vinerna, något jag tycker var en jättestor miss efter kombinationerna mellan vinet och maten är en mycket viktig del av en vinmiddag och något som en sommelier ska ha en ära i att lyckas med.

Vi började som vanligt med champagne. Den första av kvällens två champagner var lätt och ljust citrus- och äppelfruktig med en finstämd frukt, frisk syra och delikat brödighet. God och uppfriskande, ung och lite knuten, men inte särskilt imponerande. Det vi hade fått i glaset var 2004 Extra Cuvée de Réserve Brut från Pol Roger, en cuvée gjord till cirka 60 procent av Pinot Noir och 40 procent Chardonnay.

Nästa champagne gick jag faktiskt helt bet på. Sett till fruktigheten kändes den något varm och mogen, här fanns citrus, citronskal, päron och gula äpplen och då jag inte kände någon större komplexitet av lagring på jästen och dessutom fann en märklig bitterhet i smaken, utgick jag från att det var en cava vi hade fått i glasen. Någon cava var det inte, det visade sig att det var en champagne, en rätt sällsynt tappning från firman Vranken som heter 2003 Champagne Demoiselles. Nej, det här var inte alls min typ av champagne, den kändes lite obalanserad och stökig i kombinationen av en nästan övermogen frukt och en frisk citrussyra.

Ostronen till var matiga och smakrika med en hög havsälta och de passade utmärkt till champagnen och gjorde att den också uppförde sig lite godare. Vi fick också små spröda flarn med löjrom från Kalix, som med sin höga halt av umami gjorde att champagnen från Vranken blev ännu beskare. Jag är alltid tveksam till att servera löjrom till torra och strama vita viner och champagner och lägger därför alltid till rikligt med crème fraiche eller motsvarande för att mota den negativa effekten av umami. Den crème fraiche vi hade till räckte dessvärre inte till.

Väl till bords inleddes middagen med två vita viner, det första helt klart en riesling med viss mognad. Doften var läcker, gul stenfrukt och nästan sötaktig citrus med en liten nyans av botrytis i doften, detta tillspetsat av en fin stenig mineralitet. Vinets fyllighet, rika frukt, friska syra och tydliga mineralitet drog mig från Tyskland till Wachau i Österrike, vilket var rätt. Mognaden kände jag som tio till 15 år, men vinet var strax äldre än så, 1998 Riesling Smaragd Kellerberg från Domäne Wachau (som ungefär vid den här tiden började bli en bättre producent, idag är de riktigt bra).
   Vinet intill hade en stramhet och lite vegetal känsla av ogräs kopplat till kalk, men det fanns också en ton av Pommac som gav mig en känsla av första oxidationsnyanser. Samtidigt var vinet stramt och kändes nästan knutet. Det var först när jag fick facit, 2004 Sancerre La Grande Côte från Pascal Cotat, som jag kopplade ursprunget och vinstilen. Dock var vinet förhållandevis koncentrerat, mineraliskt och syrarikt, men det hade inte någon direkt uttalad druvkaraktär.

Första rätten blev en slags krämig krabbsallad på en bädd av syrad gurka och till det lite laxrom och friterat sjögräs, en rätt som inte alls var märkvärdig och faktiskt inte ens riktig god. Var det den här nivån maten skulle vara på? På något sätt ambitiös, men känslan av att den skulle vara gammaldags och tråkig kom nästan direkt.

Nästa rätt var nämligen heller inte särskilt märkvärdig, en hastigt halstrad men fortfarande rå svärdfisk med avokado (som inte var smaksatt) med rostade sesamfrön och kryddkrasse och till det en helt vanlig teriyakisås. Inte vidare japansk, inte vidare gott och definitivt inte anpassat till det vita vin vi nu hade fått serverat.

Vinet däremot, det var enastående. Till en början var det lite blygt och oförlöst, men det rådde ingen tvekan om att ursprunget var Bordeaux. Den djupa frukten drog åt citrus och passionsfrukt, men där fanns också stråk av vanilj från ekfaten och en utsökt blommighet med nyanser av vita liljor och därtill en nästan vaxliknande fetma, allt det som kommer från Sémillon med inslag av Sauvignon Blanc som har vinifierats i små ekfat. Denna 2001 Château Laville Haut-Brion från Péssac-Léognan var fortfarande ung, till färgen fortfarande blekt halmgul, och det kom att blomma ut till större djup, fetma och längd med tiden det stod i glaset. Jag hade gärna sett att vinet hade dekanterats minst en halvtimma innan servering och att vi hade fått det i ett större Bordeauxglas, då hade vinet varit ännu mer exceptionellt. Kvällens vita vin var det hur som helst.

Nästa vin hörde också till de bästa för kvällen, 2006 Meursault Premier Cru Perrières från Domaine Roulot. Även det hade behövt luftas ordentligt, direkt från flaskan hade det en så oväntad kraft och rik frukt, till och med lätt rostade nyanser som jag först tog för ekfat (i själva verket hör de till känslan för vinets ursprung), att jag innan jag smakade på vinet trodde det kom från en superklassisk producent av eleganta chardonnayviner i Kalifornien. När jag smakade på vinet och noterade den påtagligt kalkstensmineraliteten och strukturen, och att frukten inte alls var fyllig och solmogen, insåg jag ju såklart gissningsfelet och placerade vinet i Bourgogne. Återigen ett vin som växte i finess med luftningen. Ett superbt vin!

Maten därtill var väldigt märklig och passade absolut inte alls, rätten till och med tog över vinet och dess finess och lämnade vinet i bakgrunden. En tråkig miss. Hur man tänkte när man satte ett pocherat ägg med strimlad blekselleri, söta gröna ärter och en väldigt smakrik fläskbuljong till denna enastående vita bourgogne begriper jag över huvud taget inte.

Ytterligare en vit bourgogne serverades och jag trodde först att det var en grand cru från Chablis. Årgången gick det inte att ta fel på, i min värld kunde det inte vara något annat än 2004 tack vare stramheten och den tydliga vegetala gräsigheten med inslag av tagetesblad och krossad kalksten. Doften var dessutom tyvärr lite oren i det att jag noterade toner av rå potatis och nyplockad svamp. Dessa nyanser vädrades dock bort efter cirka tio minuter och då upplevde jag vinet som bättre. Smaken var desto bättre, torr och frisk med tydlig mineralitet och viss längd och jag tror faktiskt att vinet kommer att utvecklas positivt under de närmaste tre till fyra åren, trots att det redan nu är elva år gammalt. I glaset 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru La Garenne från Marc Colin et fils, en firma i Saint-Aubin som jag håller mycket högt och som gör en stor svit att utomordentligt fina vit bourgogner.

Och så kom ytterligare en tråkig maträtt, en totalt överstekt och smaklös filé av sjötunga med en vitvins- och musselsås som i och för sig var god men inte alls särskilt speciell. Till det små duttar av broccolipuré som inspirationsmässigt återigen hörde mer till början av 1990-talet än till dagens mer utvecklade gastronomi. Nej, vinet förtjänade en mycket bättre maträtt än den här lunchaktiga rätten.

Två viner som verkligen krävde mat för att upplevas som drickgoda fick märkligt nog bli så kallade pausviner, viner man provar men inte äter något till. Märkligt. Det första av dem var de mörkaste och tätaste, jag noterade plommon och björnbär men också en mognadston och en liten oxidation. Jag utgick från att det var en svag flaska av denna 1990 Brunello di Montalcino Riserva från Col d’Orcia, för det här vinet borde ha varit bättre och mer vitalt. Frukten tynade nämligen bort efter tio minuter i glaset, när vinet snarare borde ha blommat ut.
   Det andra vinet var precis lika tanninrikt men hade en fint bordeauxlik nyans av ceder och blyerts i doften. Strukturen var dock inte bordeauxlik, med sina markerade och torra tanniner placerade jag vinet i södra Toscana och i samma by som vinet intill (vi visste just då inte vinernas ursprung) och någonstans i ålder 20-25 år gammalt. Det vi hade fått var en specialtappning av 1993 Brunello di Montalcino Riserva som gjordes av Frescobaldi and Ferré som ett jubileumsvin för att fira millenniumskiftet 2000. Av de två vinerna var det här det bästa, men jag begriper inte varför vi inte fick någon mat till. Det hade räckt med en god krämig polenta med smörstekt sommarsvamp och lite av en ragu av vildsvin eller något annat gott kött. Lite krämig textur och salt smak hade gjort underverk för vinerna.

Doften var stor, parfymerad, lite blommig, men framför allt syrligt rödfruktig med inslag av slånbär, tranbär och nypon, men där fanns också en något stjälkkryddig ton som bidrog till komplexiteten. Det här vinet, 2010 Vosne-Romanée Premier Cru Les Suchots från Domaine de l’Arlot, var ungt och friskt, precis den typen av lättsam men superelegant bourgogne jag var sugen på. Ett härligt vin just för sin yppighet, silkiga kropp och ungdomliga parfym.
   Vinet intill kom från den klassiska producenten Domaine de Montille och var både mer rustikt, djupare, mer strukturerat och mognare. Men trots åldern kändes denna 1988 Volnay Premier Cru Les Mitans yngre. God var den och hade jag en eller ett par magnum av den, hade jag inte varit rädd för att låta dem bli ytterligare mellan fem och tio år äldre.
   Det tredje vinet var lite skumt, stilistiskt var det till en början som ett ganska rikt och mörkt pinotvin från Kalifornien eller Australien, men det fanns också både blommiga och gummiliknande nyanser i doften, som växte och blev allt finare med luft. Tanninerna var tydliga, vilket gjorde att jag strök tanken på Pinot Noir och medan vännerna runt bordet började gissa på ett antal olika vintyper, dök förslag på Nebbiolo upp. Men någon skolboksmässig barolo tyckte åtminstone jag inte att denna 1997 Barolo Runcot från Elio Grasso var. Vinnaren i flighten var vinet från Vosne-Romanée, tydligt!

Varmrätten bestod av kyckling med en veloutésås, morötter, sparrispotatis och lite dragonolja, en god men ganska vardaglig rätt som inte gav någon större upplevelse i sig eller till vinerna.

Nästa duo viner blev återigen pausviner utan mat. En rätt mörk frukt, något dillkryddig, ung men inte purung, något komplex och fint sammansatt med förhållandevis lena tanniner och en mild fatsötma var det som bäst beskriver vinet 2005 Calvario, ett vingårdsbetecknat vin från en vingård som planterade 1945 på en sluttning i Rioja Alta. Producenten bakom vinet är Finca Allende, en av de bättre totalt sett i Rioja. Jag slår alltid ett slag för Rioja, som jag tycker är ett av vackraste vindistrikten i världen och som också gör viner som kan vara riktigt bra. Jag hoppas innerligt att Rioja får den renässans som vindistrikt det behöver och förtjänar.

Jag kan lika väl erkänna att jag blåste bort mig totalt på nästa vin, som borde vara en självklarhet för mig eftersom det kom från Kalifornien, inte Priorat som jag själv trodde var vinets ursprung. Men frukten var mörk och tät, här fanns gott om tanniner och mineralsälta, en god men inte påtaglig syra och en fatkaraktär som drog åt vanilj. Ett mycket seriöst och fortfarande ungt vin som jag tyvärr inte alls tog som 2001 Monte Bello från Ridge Vineyards. När jag väl hade facit, förstod jag precis vinet, dess dofter och smaker. Men, som sagt, när man kliver av vid fel avfart på vägen fram till rätt svar, blir allt helt fel.

Sedan kom de två bästa röda vinerna för kvällen, båda med magnifik komplexitet och fin mognad. Det första hade jag med mig, därför behövde åtminstone inte jag gissa något. Denna 1985 Volcanic Hill Cabernet Sauvignon från Diamond Creek Vineyards hade en perfekt mognad, doften var så vansinnigt bordeauxlik på hög nivå att alla gissningar också landade just där. Vinet från den branta vingården Volcanic Hill är alltid det stramaste och mest mineraliskt strukturerade av dem från Diamond Creek Vineyards, men nu 30 år gammalt hade tanninerna polerats betydligt. En fortfarande vital men mogen frukt, fina nyanser av cigarr, tryffel och torkat kött och en läcker stenrökig mineralitet. Kvällens bästa röda tyckte jag och många med mig.
  Vinet från Saint-Emilion, 2000 Château Beau-Séjour Bécot, stod inte långt efter, om ens alls. Det här vinet bjöd på ett större djup och kraft, logiskt med tanke på att det var yngre och årgången som sådan rankad som storslagen. Frukten var tät men elegant och inte alls solsöt och den hade sällskap av både finstilta kaffenyanser och rikligt med grafit och ceder. Det här vinet hade dekanterats, men det behövde ändå mer tid i glaset. Jämfört med vinet från Diamond Creek Vineyards, som var helt perfekt drickmoget nu, skulle jag inte ha något emot att återkomma till bordeauxvinet om tio år, eller 15.
   Det sista vinet av de tre var på inget sätt dåligt, tvärtom var det fint fruktigt, nästan violblommigt och kryddigt och det hade en god struktur som högst troligt hade varit betydligt mer påtaglig för några år sedan. Problemet med det här vinet var att det serverades som tredje vin i uppställningen efter de magiska vinerna från Napa Valley och Saint-Emilion. På så sätt hamnade 2004 Château de Pibarnon från Bandol helt i skuggan och gjordes sig inte alls så bra som det skulle ha gjort om det fått stå som eget vin. Vinet var gjort till 95 procent av Mourvèdre och resten Grenache och av de helt nya franska ekfaten som vinet hade mognat i noterades egentligen inget alls.

Ostserveringen utgjordes av en bit Comté, alltid gott, och en lokal komjölksost som heter Rosalita, som också var riktigt god. Till det en marmelad av krusbär. Allt detta gott, precis som desserten som var en mandelkaka med glass och svarta vinbär. Den senare var god, men rent utseendemässigt var det en ytterst märklig och inte alls särskilt stilig dessert.

Stiligt var dock det avslutande vinet, 1970 Riesling Rauenthaler Baiken Spätlese Eiswein (det var först 1983 som eiswein blev ett eget prädikat, dessförinnan gjordes eiswein som tillägg i de andra söta prädikaten) från Kloster Eberbach. Det var ett riktigt läckert vin, det visa överträffade ost- och dessertserveringarna, här fanns en ljuvlig initial sötma som långsamt klingade av mot syra och mineral som gjorde eftersmaken nästan helt torr. Söt citrus, torkade aprikoser och små stråk av torkad svamp som gav vinet en nästan rostad nyans. Sjukt gott, verkligen!
   Så var den 14:e Nordic Magnum Dinner över och även om det alltid är lika roligt att träffa sina internationella sommeliervänner och tillställningen utöver själva middagen har ett antal andra fantastiskt roliga och lärorika övningar, var middagen som sådan en ren besvikelse. Men, om cafévärden får tid över, kan det komma en mindre rapport om ett par minst sagt minnesvärda viner som dracks "utanför" själva middagen.