söndag 25 januari 2015

Bortamatch den 24 januari


Inbjudan hade kommit flera månader i förväg och med den började en förväntan växa fram. Det är något särskilt med längtan, det är som att längta är lika härligt som att uppleva. Såklart blir denna längtan särskilt stor när en av ens närmaste, bästa och mest passionerade vinvänner bjuder in till hedonism på sitt högst egna sätt. Det blev en längtan som gav extra energi i mörkret och vinterkylan och lyfte dagarna inför det som komma skulle.

Att efter en minst sagt fantastisk kväll, då man blivit fullpumpad med intryck av idel ädelt vin och massor av god mat och skratt, ändå kunna träffa rätt på ett förhållandevis svårgissat vin tar jag som en komplimang till mig själv. Att hylla sig själv är annars något jag tycker är rätt fånigt. Men vinet i glaset tog mig till Nya Zeeland, mycket därför att det fanns en solrikt fruktig känsla i doften men en svalt strukturerad känsla i smaken. Att vinet inte kom från Bordeaux kände jag instinktivt, trots att vinet var väldigt bordeauxlikt. Det som tog mig bort från Bordeaux var den lite yppigare frukten. Det som tog mig bort från Kalifornien var den mer måttliga alkoholen och svalare känslan. Det som tog mig bort från Bolgheri i Toscana var den större fräschören i vinet. Alltså Nya Zeeland. Rent spontant föll min gissning på Stonyridge Vineyard Waiheke Island, en producent jag sedan länge vet gör enastående viner. Mycket riktigt, i glaset hade vi mitt i natten fått 2004 Larose, en superkläcker och faktiskt rätt klassisk cuvée av Cabernet Sauvignon, Malbec, Petit Verdot och Cabernet Franc.

Kvällen började dock med mogna champagner, den första med toner av mandlar, rostade nötter, gula äpplen och ett par andra nyanser som fick oss att tänka tydlig mognad (jag var nere på 1980-tal), men samtidigt en nästan skärande frisk citrussyra som vi faktiskt inte tyckte var särskilt balanserad. Stilmässigt fick jag gissningen till Krug och det var rätt, men vi var faktiskt rätt förvånade att det var 1996 Krug Brut, den kändes ju doftmässigt mycket äldre. Och vi var överens om att den inte var bättre än godkänd, just för sin obalanserade syra.
   Små salta tilltugg av friterad potatis, crème fraiche och löjrom gjorde sitt till för att balansera syran och lugna den stegrande aptiten. Den andra champagnen var betydligt bättre än den från Krug. Även den bjöd på mognadstoner av torkat gult äpple, mandlar och nougat, den hade en fin nyans av kanderade apelsinskal och bjöd på en riktigt fint krämig textur och underbar balans. Helt klart äldre än champagnen från Krug, men mycket bättre sammansatt. I glaset en 1979 Cristal Brut från Louis Roederer. God!

Till bords serverades ytterligare en champagne, denna påtagligt mycket mer mogen. Min känsla tog oss tillbaka till 1960-talet och mer specifikt årgången 1964, en årgång jag tidigare har njutit av en del champagner från. Den här hade underbart komplexa nyanser av aldehyd (som man finner i fin sherry som inte är oxiderad, bara mogen), gula äpplen och rostad brioche, men också med en lätt kryddig nyans av libbsticka. Smakmässigt bjöds en fint krämig textur, god men balanserad syra och måttligt mousse. Det vi hade serverats var en 1964 Brut från Louis Roederer, en utsökt champagne som flera av gästerna höll som den läckraste av de tre.

Som aptitretare till den mogna champagnen fick vi en hastigt sotad lax från Fröja med mild pepparrotskräm och tunt skuren rödlök som dessvärre var lite för hårt picklad för vinets bästa. Jag har aldrig förstått varför man ska pickla råvaror så hårt när de ska serveras till bra viner.

Det första vita viner kom tvivelsutan från Bordeaux. Jag är vansinnigt förtjust i vit bordeaux, dess läckert passions- och citrusfruktiga doft kopplad till vanilj och vita liljor väcker vällust i mig. Smaken var absolut ren, medelfyllig och fet med en frisk syra och härlig längd. Den här tappningen var inte särskilt gammal, mellan fem och tio år, och det borde ha varit ett av de bästa i sin genre i Péssac-Léognan. Jodå, så var det, 2009 Château Pape-Clément. Den här cuvéen bestod av 52 procent Sauvignon Blanc, 34 procent Sémillon och resten nästan lika delar Sauvignon Gris och Muscadelle. Oj vad jag blev glad av det här vinet!

Vi fick en saftig slider (liten hamburgare) med luftigt bröd och hastigt stekt anklever med ett litet inslag av rostade hasselnötter. Det var en god liten munsbit som passade lika bra till det vita bordeauxvinet som till den mogna champagnen.

Att det var Riesling från Tyskland i nästa glas tog ingen av oss fel på. I doften bjöds en ljuvlig gul stenfrukt med inslag av persika, en frisk fläkt av citrus och än mer av citrusskal, här fanns en stenig mineralitet och en absolut renhet som var förförisk. Alkoholhalten kändes låg (den visade sig ligga på 8.5 procent) och den nyans som tog mig bort från Mosel till Nahe var den större fetman i vinet. Min gissning föll direkt på Dönnhof och det visade sig vara rätt, men där tog också min ringa kunskap av tyska viner slut och djupare gissning än så mäktade jag inte med. Således tittade jag på facit, etiketten, och fick reda på att vinet var 2007 Riesling Norheimer Kirchheck Spätlese.

Rieslingvinet serverades till en tartar av albacore (en grönlistad tonfisk) med picklad rättika, rostade brödkrutonger och sesamfrön, en väldigt klokt vald rätt till det halvtorra rieslingvinet.

Sedan blev det åka av. Bourgognekuporna fylldes med ljusröda viner med tydlig mognadsnyans. Det första av dem hade en elegant men påtagligt intensiv doft med inslag av nyutslagna rosor och fina hallon, dess smak var sammetslen och elegant med en fin syra och silkiga tanniner. Det var ett underbart vin med finlemmad kropp och stor finess och det hade en tydlig mognad men fortfarande kvar en del primärfrukt. Möjligen var avslutet något kort och vinet tappade också en aning i doften under den halvtimma det stod i glaset. Röd bourgogne, helt klart, Domaine de la Romanée-Conti stod som första och även rätt förslag på producent och det vi nu hade i glaset var en 1969 La Tâche Grand Cru.
   Vinet intill led av en liten orenhet, men den falnade ju längre tid vinet stod i glaset. Den orena tonen förtog faktiskt inte särskilt mycket av den prakt som vinet ägde. Dess frukt var både större och djupare än den i föregående vin, vinet hade också en hel del mognad men kändes tack vare sitt djup yngre. Även i det här vinet fanns en del primärfrukt, allra mest solmogna jordgubbar och hallon och texturen var silkig och sensuell och vinets djup dröjde sig också kvar i en längre eftersmak. Vilket vin! Vi höll oss kvar på Domaine de la Romanée-Conti men siktade på ett större vin eller bättre årgång av samma och landade till slut på 1971 La Tâche Grand Cru. Alla gäster var lika begeistrade över detta praktfulla vin, men var också en aning ledsna över att flaskan inte var den allra bästa av det. Så kan det bli i viner med ålder.

Galenskapen med viner från Domaine de la Romanée-Conti höll i sig med nästa duo och även om det första av de två var ljusare i färgen och hade en tydligt lättare kropp, hade det också en alldeles förförisk parfym av röda bär. Den läckra fruktigheten fick komplexitet med inslagen av skogsgolv, tryffel och lite te, till och med av en nyans som av fin tång, och även denna 1982 La Tâche Grand Cru hade sammetslena tanniner. Årgången hör verkligen inte till de bästa här i Bourgogne, men flaskan var i riktigt bra skick och levererade över sin förväntade förmåga. Trots sin lättare kropp stod sig vinet också bra i glaset.
   Nästa vin hade också en relativt ljus färg, men djupet var större, frukten var något rikare och även en aning mörkare och eftersmaken var också längre. Dessutom hade vinet en fastare struktur och ett litet större inslag av te, en ytterst diskret nyans av de stjälkar man användes sig under jäsningen av vinerna från Domaine de la Romanée-Conti. Med det här vinet var vi på yngre årgångar och vi var också inne på att det inte var La Tâche, det var lite för djupt och strukturerat för det. Jag blev dock förvånad över att vinet var så gammalt, i glaset hade vi nämligen 1990 Richebourg Grand Cru, ett vin som jag själv ringade in som ett av kvällens allra bästa när galenskaperna summerades på nattkröken.

Jag älskar att åka på bakläxa när jag blint gissar på ett vin. Det är till och med så att jag tycker bättre om att gissa fel än rätt eftersom det lär mig mycket mer än om jag träffar vinet precis. Det här vinet blev en veritable käftsmäll för mig eftersom jag ”var helt säker” på att det var en La Tâche från 1999 eller 2000, kanske rent av 2005 eller mer troligt 2006. Icke sa Nicke! Det alldeles förföriskt hallon- och rosenparfymerade och silkiga vinet kom inte alls från Domaine de la Romanée-Conti, eller Vosne-Romanée heller för den delen. Det kom inte ens från Bourgogne! Rätt ursprung var Beechworth i Victoria i Australien och den smått kultförklarade firman Giaconda. Hoppsan, ser man på! I glaset en ljuvlig 2000 Pinot Noir. Tack för den läxan som vi alla åkte på och lärde sig en hel del av.
   I glaset intill var vi dock tillbaka på Domaine de la Romanée-Conti (eller, det var det vin jag provade först och även spikade innan jag åkte på däng med felgissningen på det australiska vinet). Jag höll mig till kvällens tema, det kändes logiskt och var också en av orsakerna till felgissningarna på vinet intill, och valde en årgång som var lite svagare och även präglad av en lätt grönörtig nyans med kryddighet som drog åt nejlikor. De två årgångar som då kommer på tal är framför allt 2004 och till mindre del också 2007. Den senare kändes mest rimlig eftersom frukten var rikare än vad den borde vara i 2004. Det oväntat fina och eleganta vinet, som hade större kraft än de tidigare vinerna, var 2007 La Tâche Grand Cru.

Därmed var själva provningsleken över och vi kunde fokusera på de två viner som var tänkta till maten. Helt klart en annan vintyp och om det fanns det ett tema (vilket det i stort sett alltid finns) borde det vara norra Rhône. Vinet i det vänstra glaset var både stenkrosskryddigt och mörkt fruktigt men hade en viss mognad, kanske 20 år eller så. Det som direkt förde tanken till Côte-Rôtie var den underbart blommiga tonen som avslöjade inslaget av Viognier. Därmed sattes vinet till toppfirman E Guigal och efter lite lirkande med årgångarna (jag trodde först 1991, eller kanske 1998) kom facit i form av 1990 Côte-Rôtie La Mouline. Det här var ett av kvällens viner för mig.
   Vinet intill lurade mig ordentligt. Till doften var det mörkfruktigt och rikt, det hade inslag av blåbär och upplevdes något sötaktigt, men inte så att jag direkt tog mig till Nya världen. Men visst, jag tvekade. Samtidigt var det stenmineraliskt, måttligt i alkoholen, det hade en god fräschör och en helt torr finish och därmed blev jag säker på att vinet kom från Frankrike och där norra Rhône. Det måste ha varit ett vin från Hermitage och dess kraft och mörka frukt antydde att det var ungt, troligen inte ens tio år gammalt. Att det serverades ur magnum kunde i och för sig spela en viss roll. När Superstekaren lade fram sin gissning trodde jag inte alls på den, men den var helt korrekt. I glaset 1990 Hermitage La Chapelle från Paul Jaboulet Aîné. Jag kunde knappt tro att detta täta vin var 24 år gammalt!

Lammet var rosastekt och väldigt gott, det serverades med en variation av jordärtskocka som gav rätten en större tyngd och en viss sötma. Här fanns rostad och smörstompad kocka, kräm av kocka och friterad kocka. Lammskyn var inkokt med ett friskt äpple och över det hela revs rikligt med fransk färsk tryffel som lyfte rätten rakt in i de mognadskomplexa vinerna.

Ytterligare ett moget Rhônevin kom in, som ett extranummer. Det hade en fin doft men var inte tillnärmelsevis så djupt och komplext som de två tidigare. En något gles och till och med metallisk bismak drog ner helhetsbetyget på den stenkrossdoftande, sötfruktigt mogna men också lätt tedoftande 1970 Côte-Rôtie Les Jumelles från Paul Jaboulet Aîné. Nej, det här vinet hade sett sina bästa dagar.

Ostserveringen var enkel, precis så som den bör vara. Tre ostar, en liten klick av kvittenkompott med en doft av rosmarin och ett kex med kål.  Ostarna var den svenska Norrbotten, som stilmässigt ligger mycket nära en vällagrad prästost som var lätt kryddig och väldigt god, en annan svensk ost i två delar (som en Morbier) av fjällkomjölk och getmjölk som heter Askkungen samt en fransk kittost som jag inte uppfattade namnet på.
   Det vin vi fick till ostarna var av kraftigt och fruktmättat slag. En första tanke var Napa Valley eller möjligen Washington State, men då jag fick en känsla av Syrah i vinet blev jag lite tveksam. Det fanns nämligen en mer europeisk struktur i det än de amerikanska syrahviner jag hade i huvudet och eftersom jag inte fick känslan av Frankrike i vinet lade jag min gissning i Spanien och där hos någon av firmorna Abadía Retuerta eller Castillo de Perelada. Fel! Det var Casa Gran del Siurana i Priorat som låg bakom detta vin, 2007 Gran Cruor, som är gjort till cirka 80 procent av Syrah och resten Cabernet Sauvignon med en liten släng av Cariñena i. Det är ett gott och kraftigt vin som egentligen inte är typiskt för Priorat.

Den första desserten var en i all enkelhet fint knäckig crème brûlée som hade fått en lätt fruktaromatisk touch av passionsfrukt.

Att vi var i Sauternes på vinet därtill gick inte att missa, den typiskt tropiska gula frukten och saffransaromen gick inte att missa och sötman var tydlig men inte överdådig. I den långa, spänstiga och silkiga smaken noterades också en lätt kryddig nyans av bittermandel. Nog för att det fanns en viss mognad i denna helflaska 1989 Château d’Yquem, men jag upplevde den som betydligt yngre än samma vin från halvflaska som jag har druckit ett par gånger de senaste åren.

Nästa vin var ljusare och hade en både svalare tropiskt fruktig karaktär (passionsfrukt och ananas), en friskare smak och lättare kropp. Någon tydlig ekfatskaraktär fanns inte, här var det renhet och elegans som präglade vinet, 2009 Château Doisy-Daëne från Barsac. Om Château d’Yquem är det större och mer komplexa vinet, är det här eleganten med lättare kropp. 

Det blev en dessert till, en bakad tryffel av Valrhonachoklad som serverades med en krispig hallonmaräng och färska bär.

Vinet till chokladen satte alla (inklusive jag själv) i södra Spanien med torkade druvor av sorten Pedro Ximenéz. Min gissning på det mörka, visköst söta, uppenbarligen gamla och mognadsoxidbetonade katrinplommonaromatiska men ändå något friska vinet gick till 1939 Don PX från Toro Albála. När jag fick nej på PX gick jag istället direkt till de faktiskt snarlika söta och vällagrade muskatvinerna från Rutherglen i Australien … och så var det. I glaset en ljuvligt trögflytande nektar i form av Rutherglen Rare Muscat från Chambers Rosewood Vineyards, troligen minst 50-60 år i fat om inte längre. Lycka!

Sedan blev det spritfest. Jag började med en 1934 Vieil Armagnac från Veuve J Goudoulin, en riktigt mörk och nästan sötknäckig armagnac med betydande känsla av rancio (mognadsoxidation) och toner av choklad, kola och knäck. I min smak en aning för långlagrad och fatig, men med stor komplexitet.

Jag hittade också en sprit som jag inte tidigare hade provat. Den kom från Alsace där man har en fin tradition att tillverka marc (av pressrester) av Gewurztraminer. Det här var dock en fine (av jästfällning och pressvin), vilket inte är så vanligt. Bakom denna 1976 Fine d’Alsace de Gewurztraminer som efter 24 års fatlagring hade buteljerats 2000 stod producenten Domaine Zind Humbrecht. Spriten var bärnstensfärgad, ganska djup, eldig (45 procent) och generöst fruktig och rosenaromatisk med en god fyllighet. Någon större finess bjöd den inte på, här var det kraft som gällde.

Kvällen till ära var jag tvungen att sluta spritfesten med ett glas (okej, två!) från Domaine de la Romanée-Conti, en av de allra bästa spritleverantörerna i Bourgogne. Här hittade jag deras senast lanserade sort, den under 20 år fat lagrade 1993 Fine de Bourgogne. Doften är medelstor men djup, en aning rustik men samtidigt elegant, här finns ett litet inslag av sultanrussin, men också karamell och vanilj från faten och smaken är väl sammansatt och intensiv med en fin initial druvsötma och en helt torr och stram finish.
   Det blev visst fler sorter och även ett par viner till, bland annat en riktigt fin 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru från Louis Jadot. Tänk var gott det är med lite uppfriskande och mineraliskt vitt sent på nätterna.

torsdag 15 januari 2015

Middag den 14 januari

 
För snart 17 år sedan klev jag in på Villa Källhagen med sju vinmakare, 14 viner och 60 gäster och arrangerade min första seriösa vinmiddag av större slag. Att det skulle bli början på en svit av över hundra riktigt bra vinmiddagar för vinälskare runt om i Sverige eller att det skulle bli starten för min egen vinklubb med idag bortåt 400 handplockade medlemmar hade jag såklart ingen aning om. Inte heller kunde jag drömma om att jag 17 år senare fortfarande skulle vara kvar på Villa Källhagen med mina vinmiddagar och exklusiva provningar. Nu när Villa Källhagen står inför en ny epok i och med att köket rivs ur, byggs om och moderniseras med målet att sjösätta ett helt nytt och bättre Villa Källhagen från och med februari kändes det riktigt roligt att få välkomna ägare och hela ledningen i kök, matsal, vinkällare och hotell till mig på Café Rotsunda för en inspirerande helkväll i matens och vinets tecken.

Chef Emil från Villa Källhagen tog kommandot i köket på Café Rotsunda och under eftermiddagens förberedelse njöts av källarsval 2009 Savigny-lès-Beaune från Emmanuel Rouget, typiskt för årgången i en lite mer slösande fruktig stil, men också med en något stram, mineralisk och jordig kvalitet. Rätt läcker, och helt klart överpresterande för sin appellation.

I pausen innan gästerna anlände knäcktes också en god belgisk trappistöl i form av Trappistes Rochefort 6 från Abbaye Rochefort i den södra delen av Belgien. Den här mellanmörka, något grumliga och 7.5 procent starka ölen hade cirka fem år på nacken, den hade utvecklats något och var nu lite knäckig och mer komplext nyanserad än för ett par år sedan.
 
Själva kalaset inleddes med champagne, NV Special Cuvée från Bollinger, som alltid är så god och rik med sin fina äppelfriska och lätt brödiga doft. Nog för att här alltid finns djup och viss kraft, men det är ändå en champagne och den är totalt sett lätt och elegant med en frisk syra och en liten antydan av mineralitet.  

Till champagnen blev det mingel med kockarna i köket, som serverade små delikatesser av friterad potatis med crème fraiche och Kalixrom, tunt skurna charkuterier som lomo och jamón iberico samt en kopp med smörslungad purjolök toppad med aubergine inkokt i dashi kokt av torkad svamp, bonito och sjögräs, detta sedan smaksatt med rostade sesamfrön och sojasås. Tack vare sältan från alla tilltugg blev kombinationen med champagnen lyckad.

Uppe i köket serverades också en stilfull chablis från en av mina favoritfirmor, Domaine d’Henri, grundad av den legendariska vinpersonen Michel Laroche så sent som 2012. Vinet ifråga var deras prestigetappning 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Héritage, en småskalig med högklassig cuvée gjord av druvor från stockar planterade 1937. Det är verkligen ett utsökt vin, rent och friskt med en delikat mineralitet och det djup som bara äldre stockar ger vinet, ingen kraft och koncentration till följd av konstlat låga skördeuttag eller vinmakning. Jag är verkligen förtjust i det här vinet.
   Jag hade kokat en soppa av schalottenlök sauterad i smör som toppades med färska ostron, spadet från dem och vitt vin, därtill dashi och lite grädde. Soppan mixades slät och luftig, silades sedan och smaksattes med lite mer salt, vitpeppar och pressad citron, den skulle ha en fin balans mellan mineralisk ostronsälta, syra och fett. Vid servering lade vi till lite smörstekta krutonger av brioche. En soppa som den här är alltid helt perfekt till chablis och vit bourgogne.

Sea Smoke Cellars är en intressant firma med fantastiska vingårdar i Santa Rita Hills i södra Kalifornien. Däremot är det en firma som ofta gör lite väl sent skördade och koncentrerade viner, de röda ofta med en lite för söt ekfatskrydda. Den här kvällen serverade vi deras 2008 Chardonnay ur magnum, ett vin med relativt god kropp men ändå distriktstypiskt frisk syra och en liten sötma, rondör och rostad vaniljnyans från faten. Det är i många avseenden ett rätt typiskt amerikanskt vin, men det har en distriktstypisk friska syra och utöver det fint fruktiga parfymer.

Till chardonnayvinet serverades två små rätter, båda i form av tartar. Den första av dem var gjord av nykokt hummer och kungskrabba som skars i små bitar och blandades med lite majonnäs, finskuret äpple av typen Granny Smith för att tillföra en frisk syra och en krispig känsla. Vi garnerade det hela med en tunn skiva färsk fransk vintertryffel, som var riktigt fint aromatisk och välsmakande. Den här eleganta tartaren fungerade bra till det smakrika och lätt fatkryddiga vinet, men vinet tog en ganska stor plats i mötet.

Den andra tartaren gjordes av huvudet av oxfilén, fint skuren och sedan hackad så att köttet var mjukt och hade texturen av malet kött. De smakades av med salt och nymald svartpeppar och blandades med lite majonnäs till en krämig men fast konsistens. Min tanke var att vi skulle ha smaksatt den med lite Dijonsenap, den var dessvärre slut. Så kan det gå. Tartaren lades upp på sprött grahamsknäcke och garnerades med kryddkrasse och friterad jordärtskocka. Jag tyckte personligen att den här tartaren var en bättre och mer harmonisk rätt till chardonnayvinet än vad tartaren av skaldjur var.

Vi fortsatte med Chardonnay, men nu i klassisk skepnad med en 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine Fontaine-Gagnard. Vinet kommer från en högt belägen vingård med tunn toppjord och massiv kalksten därunder. Dessa förutsättningar leder till att vinet får en markerad mineralitet och stram smak. Den känslan ligger i botten av vinet, men det som mer präglar vinet är en medelfyllig och gulfruktig kropp i lite rikare hustypisk stil och dessvärre också redan nu en mognadston som upplevs lite äpplig och med en första antydan av mognadsoxidation. Detta trots att vinet bara är drygt sex år gammalt. Detta är oroande, men jag har ofta märkt att vinerna från den här domänen utvecklas fort, till och med kan lida av förtida oxidation. De återstående flaskorna som ligger i vinkällaren på Café Rotsunda kommer att serveras under året.

Gösfiléerna sjöds i smör och lite vitt vin till 42 grader, lades upp på tallrikar och toppades med en slags kräm av schalottenlök, jordärtskocka och champinjoner och fick dessutom en liten touch av den franska tryffeln eftersom den i alla fall fanns. Garnityret kompletterades av smörslungade räkor. Fisken i sig var mild, det som gjorde mötet med det mogna bourgognevinet perfekt var krämen. Så är det nästan alltid, att tillbehören styr vinvalet mer än vad huvudråvaran gör.

Därefter bytte vi färg och skulle till de kommande två rätterna servera varsitt vin av Pinot Noir. Som en intressant och faktiskt väldigt uppskattad jämförelse serverades också en magnum av 2009 Moulin-à-Vent Champ de Coeur från Château des Jacques, en alldeles utmärkt firma som ägs av stora Maison Louis Jadot uppe i Bourgogne. Vinet visar med all önskvärd tydlighet att bilden av vintypen beaujolais är missvisande och till och med felaktig. Det vi hade i glaset var ett förhållandevis mörkt rött vin, det hade en mörkt bärfruktig doft med inslag av körsbär och blåbär, smaken var medelfyllig och tydligt bärfruktig, men den bjöd också på en fin strävhet. Även om frukten är mörk finns det också något bourgognelikt över doften och smaken. Helt troligt hade jag satt vinet hos en helt annan vintyp om det hade provats helt blint, därför är det viktigt att vi alla lär oss att det här är en klassisk stil på beaujolais som nu på 2000-talet har kommit att bli alltmer känd utanför distriktet.

Den första jämförelsen kom från den utmärkta producenten Jacques-Frédéric Mugnier och var hans 2006 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale, en monopol som ligger i den södra delen av appellationen. Som väntat av både vinet och årgången är vinet en aning sirligt (2006 har knappast gett några större och imponerande viner), det har en knappt medelfyllig kropp med finstämd rödfrukt, god syra och förhållandevis milda tanniner. På alla sätt och vis en klassisk röd bourgogne. Den har nu börjat öppna sig men det kommer nog att dröja minst fem till sju år till innan det börjat nå fullgod mognad med komplexitet.

Till det här vinet gjorde vi en rätt som har förvånat många gäster (eftersom ”normen” är att servera ett sötare och framför allt vitt vin till), men som vi tidigare har gjort med stor framgång till amerikanska pinotviner. En rostad brioche i botten, på den en skiva ankleverterrin som toppades med en skiva i smör och ankleverfett hårt stekt skiva ostronsvamp, vilket utöver det feta i terrinen var den avgörande nyckeln in till den röda bourgognen. Vi toppade det hela med lite grand av i citron och salt syrad rödlök. I sig var löken för syrligt smakande, men i mötet med det feta och rostade fungerade det hela riktigt bra.

Nästa pinotvin kom från Sonoma Coast i Kalifornien och där från firman Cobb Vineyards. Den här firman är känd att göra lätta och eleganta viner med frisk syra och måttlig alkohol (13 procent i det här vinet). Denna 2007 Pinot Noir Coastlands Vineyard föll i god jord hos gästerna, som älskade det tack vare sin silkiga kropp och friska rödfruktighet. Det passade också absolut perfekt till maträtten.

Vid ett antal tillfällen har vi gjort en annan maträtt som passar perfekt till rödfruktiga viner av Pinot Noir, även från Bourgogne. Morot skalades och kokades mjuk i smör och vatten, den blandades med den morotsfärgade franska hårdosten Mimoulette, också den i bitar, och sauterades i smör. Det hela smaksattes med rostade hasselnötter och riven fransk vintertryffel. Just den här versionen av rätten (med nötterna) var särskilt lyckad till pinotvinet. Prova den här rätten, den ger en absolut magiskt god kombination till fruktiga pinotviner.

Ett trevligt inslag på Café Rotsunda är de så kallade mellanspelen, att man helt enkelt reser sig från bordet (för att det är skönt att röra lite på sig under en större middag) så att cafévärden kan servera ett nytt vin ståendes i loungen samtidigt som bordet städas upp och görs i ordning för nästa servering. Den här kvällen hade sommelier Terrific önskat en riktigt bra röd bourgogne och en sådan fick det bli, 2011 Charmes-Chambertin Grand Cru från en av cafévärdens toppfavoriter, Domaine Armand Rousseau Père et fils. Det här vinet är såklart ungt och långt från utvecklat, men det har en nästan förförisk parfym av röda bär, rosor, kalksten och även en liten jordig kryddighet. Smaken är medelfyllig men intensiv, rent fruktig och påtagligt frisk – och alldeles fantastisk. Det här vinet tänker jag komma tillbaka till om låt säga fem år, sedan om ytterligare fem år.

Till nästa servering sköts ett extravin till, 2011 Flor de Pingus från Dominio de Pingus i Ribera del Duero. Vinet är ungt och mörkt, det har en medelstor och djupt körsbärsfruktig doft med ett lätt stenigt och nästan lite blåblommigt inslag. Jämfört med mina tidigare erfarenheter av det här vinet (men i andra årgångar) är det ett vin som behöver med tid för att dess storhet verkligen ska slå igenom, men det är ett riktigt fint och gott vin redan nu. Även om Tempranillo i den här skepnaden brukar ha ganska tydliga tanniner, upplevde vi dem väl integrerade och väldigt fint polerade.

De viner jag tidigare hade dekanterat då de var ordentligt källarsvala, började långsamt öppna upp sig med tiden och luften. Dessvärre visade det sig att den befarade korkdefekt jag svagt noterade i 2001 Château Haut Condissas Prestige från Haut-Médoc vid dekanteringen blommade upp något med luftningen. Dock, måste jag tillstå, var den bara diskret störande så det gick i alla fall att bedöma vinet, som är djupt mörkfruktigt och elegant med en god struktur och fint nyanserade fat, det är en förhållandevis intensiv och koncentrerad bordeaux som i normala fall orkar ge sig på både betydligt dyrbarare och högt klassificerade slott. Nu var den dessvärre lite skadad av korken.
   I glaset intill hade vi en riktigt läcker 1999 Diamond Mountain Cabernet Sauvignon från toppfirman Lokoya i Napa Valley. Det här vinet var betydligt djupare, men lika ungt och primärfruktigt, det hade dessutom lite mer uttalad mineralitet och tanninstruktur, men var mildare i faten. Även i normala fall, med två fullt friska viner, skulle jag i alla lägen ha föredragit vinet från Lokoya. Två timmar i karaff gjorde vinet väldigt gott.  

Två rejäla oxfiléer putsades och stektes runt om i olivolja med vitlök och rosmarin. De fick sedan gå långsamt i ugnen på först 80 grader i två timmar och sedan hastigt på cirka 200 grader för att träffa den perfekta stekytan och stekgraden (55 grader) när vi mer exakt visste att rätten skulle serveras. Till det hade vi gjort ett smör med vitlök och rostad jordärtskocka med en doft av rosmarin och tillbehöret var potatis och lök som råstektes i ugn med olivolja och vitlök samt haricots verts som fick bakas med mot slutet och även ugnsbakade tomater. Superklassiskt, supergott, superlyckat till de smakrika röda vinerna.

Desserten var vansinnigt god och väckte minnen från barndomen, en mörk chokladpudding med vispad grädde och fint skurna filéer av blodapelsin. Hur enkelt som helst.

Till det serverade jag ett exceptionellt sött vin som jag hade öppnat i söndags och serverat på en annan middag. Många viner, framför allt söta viner och starkviner, har inga problem att så i öppna flaskor och talar man dessutom om den extremt söta vintypen PX från södra Spanien (vars restsötma kan nå en bra bit över 300 gram per liter) som också är skyddad av sin långsamma oxidation i faten, är hållbarheten än bättre. Det jag skänkte upp i små cognacglas från Riedel var ett par centiliter var av 1939 Don PX från firman Toro Albala. Torkad frukt som dadlar, fikon, plommon och russin, men också nyanser av choklad och kanderade apelsinskal noterades i det mäktiga och påtagligt söta, simmigt texturerade vinet. Jösses vad det är gott med PX!

Därefter var den officiella delen av middagen över, återstod alltså bara bensträckarviner som nattfösare. Medan en flaska champagne lades på extra kylning öppnades en 2006 Pinot Noir Tondre Grapefield från Santa Lucia Highlands och firman De Tierra Vineyards upp. Det var ett par år sedan jag drack vin från dem, men minnet av det här väldigt eleganta och sirligt rödfruktiga vinet var uppenbarligen så gott eftersom det smakade precis så som jag hade förväntat mig. Det är alltid roligt och lärorikt att prova viner med flera års mellanrum och göra jämförelser hur man upplever att ett vin utvecklas. Mitt minne av just det här vinet är att det var lika ungt och friskt då som det är idag. Således ytterligare ett exempel på ett amerikanskt pinotvin som troligen har ett livsspann på cirka 15 år.

Kvällen, eller rättare sagt natten, avslutades i storstilat format med en 1999 Dom Pérignon Brut från Moët et Chandon, en god champagne med relativt rik kropp och större fruktighet än stram fräschör. Ett gott inslag är den fina mandeltonen, en nyans jag själv finner vara hustypiskt för denna min favoritchampagne.  

Summering: 11 gäster, 15 viner (2 ur magnum) och 55 Riedelglas

måndag 12 januari 2015

Middag den 11 januari


Sen långlunch eller tidig middag är egentligen den trevligaste umgängesformen, inte minst eftersom man hinner med så mycket mer innan det blir för sent. Den här söndagen intogs Café Rotsunda av svenska sommelierlandslaget, men någon tävling gästerna emellan var de inte tu tal om. Kul, trevligt, avslappnat och gott var planen och så blev det också.

Övningen inleddes med en ung och elegant champagne med stor fräschör, fin syra och sensuell krämighet. I normalfallet serveras alla viner blint, men denna 2005 Comtes de Champagne från Taittinger stod stolt och vidöppen på bordet. Comtes de Champagne är alltid en finstilt och len champagne, i denna unga årgång såklart frisk och citrusfruktig och med en perfekt avvägd dosage som ger en fin avrundning i den mellanlånga eftersmaken. Med tiden kommer den såklart utvecklas mot större komplexitet och min erfarenhet är att formtoppen infinner sig någonstans vid en ålder av 15-20 år. Det är således värt att fylla på vinkällaren med lite av den här godingen, för framtida njutning.

När BeBe bjöd på nästa champagne, blint  serverad i folie, blev det lite mer fart och stress på sommeliererna, som nu fick upp lite tävlingsinstinkter med analyser och förslag på vilken champagnen var. Här fanns en läcker första mognadsnyans med inslag av gula mogna äpplen och nygräddad brioche, till och med ett uns av nougat, men samtidigt också en frisk citrusfruktig nyans och en god men inte stram syra. Åldersmässigt var vi nära varandra, men Fantomen spikade rätt på både årgång och vin, 1995 Blanc de Millénaires från Charles Heidsieck. Vilken härlig champagne, perfekt mogen för min smak.

Måltiden inleddes som vanligt vid chefs table, där första smårätten blev aubergine som stekts i olivolja och sesamolja och därefter kokats in i en dashi av sjögräs, rökt bonito, torkad svamp och soja och slutligen smaksatts med lite peppar och pressad citron samt en nypa salt för att runda av all umami och göra mötet med vinet lite mer polerat. Den lilla rätten toppades med lite strimlat och torkat sjögräs som har fått en nästan salmiakliknande kryddighet.

I glaset slogs blint upp ett vitt vin av druvsorten Godello från Valdeorras i Spanien, 2012 Avancia Cuvée de O från Bodegas Avanthia. Vinet är vuxit i branta vingårdar med skifferjord och den delikata frukten, som tack och lov inte har gömts i några kryddiga ekfat, är så präglad av mineral och fräschör att en del gissningar till och med landade i Chablis. Jag förstår det, även om vinet har en annorlunda fruktighet än vad chablisvinerna brukar ha. Det är roligt att servera viner som för de flesta vindrickare, till och med slipade sommelierer, inte hör till vardagslistan men som är väldigt goda och väldigt användbara till modern elegant mat.

Att Spanien idag är ett vitvinsland att räkna med framgick med tydlighet i nästa vin, 2010 El Rocallís från Can Rafols dels Caus i centrala Penedés. Också det här vinet hade en stor finess och lätt kittlande mineralitet,  men frukten var lite fetare och något djupare än i vinet av Godello. Att gissa på det här vinet är sanna mina ord inte lätt, dels är produktionen liten (cirka 2 400 flaskor per år), dels är druvsorten mer eller mindre okänd för de flesta. Incrozio Manzoni, som den heter, är en korsning mellan Prosecco och Sauvignon Blanc, men då man också använde pollen från Cabernet Sauvignon fick den nya druvsorten ett blått skal. Den odlas framför allt (dock i väldigt liten skala) i norra Italien men finns också på ett par andra ställen i världen. Här planterades den redan på 1980-talet. Jag gillar det här vinet, det är frisk och elegant och har en livfull energi.
   Chef AJ Styles gästspelade i köket och grillade små bläckfiskar med citron, persilja och olivolja till vinet. Kombinationen var fantastisk.

Ytterligare en liten rätt skulle serveras vid chefs table, tunt skuren potatis som toppades med fin matjessill och lite brynt smör med en släng sojasås i. Det här är en rätt jag gärna serverar vin till och oftast när jag gör det blir gästerna väldigt positivt överraskade.

Vinet brukar oftast vara fylligt och fatjäst och allra helst av solmogen Chardonnay från Kalifornien. Den typen av vin har en perfekt fruktsötma att möta majtessillens sötma och sälta och feta textur och sillens kryddighet fångar också upp vinets fatrostade nyanser. Den här dagen tog jag en annan väg för att nå en fulländad kombination. Jag valde helt enkelt ett fylligt vin av Riesling, skördat relativt sent men ändå med torr smak, vars generösa fruktighet också speglade sillens sötma och sälta. Istället för ekfatskaraktär fanns här en lätt rostad mognadskomplexitet som gav en underbar aromspegling till sillen. Jodå, 2004 Riesling Smaragd Singerriedel från Weingut Hirtzberger i Wachau gav en väldigt lyckad kombination.

Till bords i matsalen skulle det serveras ett antal rätter med noga valda viner till. Först ut i ordningen var en riktigt god rätt av smörkokt kungskrabba på en bädd av smör- och vinkokt purjolök, till vilken en mixad krämig sås av smöret och krabbfettet hörde. Det hela toppades med lite kraftigt inkokt krabbfond.

Två viner serverades till krabban. Det första av dem var ljusast och helt klart yngre, att det var gjort av Chardonnay var alla överens om och alla placerade också vinet i Bourgogne och där lite närmare i Meursault. Jag förstår det, vinet är absolut fantastiskt gott och elegant och det har precis alla attribut av att vara just den typen av vin. Dock kom inte vinet från Bourgogne, eller ens Frankrike, faktiskt inte ens Europa. Kumeu River Wines är sedan mer än 20 år tillbaka en av mina absoluta favoritproducenter på Nya Zeeland och jag håller dem som en av världens bästa vitvinsproducenter totalt sett. Den här dagen hade jag skruvat upp deras toppvin 2010 Chardonnay Hunting Hill och serverades det vid 12-14 grader i stora bourgognekupor. Har du inte provat vinerna från Kumeu River Wines, gör det, du kommer inte bli besviken!
   Nästa vin hade en betydligt större mognad och tack vare den lite honungsliknande, feta och vaxiga karaktären ville jag dra mig mot druvsorten Sémillon, och eftersom vinet i sitt mogna skick inte var särskilt blommigt, snarare nötigt, fick jag det till att vara en kanske 20 år gammal tappning från Australien. När det var en felgissning tänkte jag om och tog mig mot Rhônedalen och druvorna Marsanne och Roussanne, eller möjligen Grenache Blanc. Också det var fel, och mer fel än min första gissning som faktiskt inte var så dum. Vi var nämligen i Bordeaux. Det vin som May hade tagit med var inget mindre än 1990 Château Laville-Haut-Brion. Moget, men väldigt gott.

Lammbogarna hade gnidits in med salt, peppar och olivolja och sedan stekts med vatten i långpanna under tre timmar i ugnen. Köttet plockades sedan i bitar och blandades med stora vita bönor som smaksatts med rosmarin och lammbuljongen. Det hela toppades med en kräm av getost och crème fraiche. Jag är väldigt svag för den här typen av rustik mat.
   Min tanke var att lammet skulle serveras till två röda spanska viner, så blev det också. Det var dock lika gott att dricka det vita bordeauxvinet till.

Vinerna till lammet kom från samma producent, Terroir al Limit i Priorat, och var av samma typ avseende druvsortsblandning och ursprung. Om båda hade en djup och mörk bärfrukt och mer eller mindre uttalad stenig mineralitet, dessutom ordentlig men inte markerad tanninstruktur, fanns det också skillnader mellan dem. I det första glaset stod 2005 Vi de Puebla Torroja, ett vin som vinmakaren Eben Sadie menade på var deras villages härifrån (han är strikt driven av fenomenet terroir och gör ofta jämförelser med Bourgogne). Det var en aning lättare till kroppen och hade därmed en lite större känsla av stenigheten, men det fanns också en försiktigt flyktig nyans som efterhand vädrades bort. Jag hade dekanterat vinerna bara en kvart innan servering, klokast hade varit att låta dem få lite mer luft än så.
   I det andra glaset stod deras toppvin 2005 l’Arbossar. Det hade en något större och djupare kropp, något yppigare men lika mörk frukt och en struktur som kändes stadigare. Av de två vinerna var det här det som upplevdes yngst och faktiskt lite knutet. Jag fick en känsla av att de flesta gäster föredrog det lite enklare vinet, som också var väldigt trevligt och drickbart. Båda viner skulle kunna lagras i minst fem år till.

Vi fick också ett fint instick av Nebbiolo genom 2010 Barolo Paiagallo från Giovanni Canonica, ett vin som trots sin ungdom kändes väldigt fint balanserat och drickbart. Visst fanns den druvtypiska tanninstrukturen, men trots sin myckenhet bäddades strävheten in i frukten, som var läcker parfymerad och blommigt.

AJ Styles gjorde ett magnifikt jobb med nästa varmrätt, rosastekt ankbröst med tryffelsauterad vitkål, en mörk tryffelsås inkokt av ank- och kalvfond med rött vin och mycket svart tryffel och till det nyfriterad potatis smaksatt med trumpetsvampsalt.

En varmrätt som denna är som klippt och skuren till smakrika mogna röda viner alldeles oavsett druvsort och ursprung. Sir Ausonius var inte införstådd med menyn eller min planering av viner, men hade ett moget rött vin i bakfickan. Här fanns en mörk bärfrukt med moget inslag av torkade bär och tryffel, därtill fina nyanser av krossad sten, egentligen ingen ek men ändå en vindil av kaffe. Vinet var helt klart moget, Napa Valley och cirka 20 år var min gissning, men det fanns fortfarande spänst och liv kvar i vinet. Jag lade min röst på Dunn Vineyards och var dessutom nära årgången, men trodde att det var ett exempel på ett fantastiskt vin från en svag årgång. Det vi hade fått i glasen var 1988 Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Riktigt kul.

Ännu roligare var att jag hade tänkt på samma sätt. Mitt första vin, eller rättare sagt AJ Styles första vin, var nämligen 1991 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Dunn Vineyards. Det här är firmans lite billigare vin, gjort till viss del av druvor från dalbotten och därmed med en något mildare tanninstruktur och mindre uttalad stenmineralitet. Ändå finns där en riktigt fin energi och struktur i vinet, som nu upplevdes lika moget som den lite kraftigare åttioåttan. I båda fallen finns det en fortsatt utvecklingspotential på säkert tio år.
   Frukten var en aning sötare och djupare i nästa vin, som också hade lite ursprungstypiska nyanser av svarta oliver och soltorkad tomat. Även om det också hade en god spänst, kändes det som att det kanske var en aning mer moget. Jag hade svårt att välja vilket av de två jag själv tyckte bäst om, men fördelen med vin är att man inte behöver välja ett, utan kan välja alla viner man tycker om. Således tyckte jag nog lika mycket om vinet från Dunn Vineyards som denna 1991 Cabernet Sauvignon Cask 23 från Stag's Leap Wine Cellars.

När sommelierer träffas talar vi väldigt ofta om den märkligt trenden med så kallade naturviner (ekologiska eller biodynamiska viner gjorda naturligt med minimal eller ingen svaveltillsats). De allra skickligaste sommeliererna, de allra flesta importörer och en förkrossande majoritet av vindrickare på restaurangerna och i hemmen har väldigt liten förståelse för naturvinerna, eller rättare sagt avarten av dem.
   Det jag själv motsätter mig är alla uruselt odlade och gjorda naturviner som lider av orenheter, oxidation, flyktighet och ojämnhet och både saknar druvkaraktär och ursprungskänsla, dessutom är instabila. Nu finns det ju både bra vinodlare och bra vinmakare som lyckas gör den här typen av viner och en av dem är Bernard Ott i Wagram, Österrike. För att rättvist och blint visa ett helt naturligt skaljäst vitt vin av riktigt hög kvalitet tog jag fram 2009 Qvevre Grüner Veltliner från Weingut Bernhard Ott. Trots fem års ålder var vinet ljust i till utseendet, en aning disigt möjligen, det hade en medelstor och både blommig och kryddig doft med fina nyanser av mineralitet och en god kropp som gav vinet en lång smak. Syran var kanske inte den allra friskaste, men vinet hade ändå fräschör och var riktigt gott. Hade de sommelierer som arbetar med naturliga viner gjort sina urval mot den här stilen och nivå på kvalitet, skulle restauranger med naturvinsfokus vara mycket bättre än de är idag. Då skulle det heller inte finnas någon motsättning mellan klassiska viner och naturviner.

Briochen rostades i torr varm panna, den lades upp på små tallrikar och täcktes med hyvlad treårig Comté. Över det revs ankleverterrin och ett par droppar 50-årig balsamicovinäger fick sätta extra spets på den delikata rätten. Lite flingsalt gjorde också sitt till.

Sir Ausonius stod för nästa vin, ett starkvin med djup, koncentration, ett uns russinsötma men helt torr eftersmak, en tydlig oxidation och alltför låg syra för att (som några föreslog) vinet skulle kunna vara en madeira med ålder. Jag fann vinet vara sensationellt bra och komplext och trots att det var så smakrikt fungerade det bra till osträtten. Efter lite gissningar hit och dit fick vi reda på att vinet var Oloroso Añada 1930 från den fantastiska almacenistan Emilio Lustau. Sånt här borde man dricka oftare.

May hade också med sig ett vin och med det skulle vi minsann åka på en märkligt rundresa till först Portugal där vi trodde det var en madeira eller till och med ett gammalt portvin, för att jag själv sedan tog mig och min vilda gissning Australien och ett sött starkvin av muskat. Så där höll vi på till dess vi hade gjort bort oss totalt och tömt förrådet på intelligenta och till och med knasiga förslag. Att vi skulle ha stannat hemma i Sverige var ganska långsökt, att vi dessutom skulle tagit oss till Gotland och Gute Vin (som jag aldrig har provat något drickbart från) var helt osannolikt. Men där var vi, med ett sött och faktiskt riktigt läckert starkvin vid namn 2004 Nattvarden Single Barrel. Det udda vinet är gjort av druvsorten Regent och har lagrats i ett litet fat under 24 månader. Det blev visst bara 25 liter av vinet 2004, det var således en par unika klunkar som rann ner.

En klassisk tarte au citron med bränd italiensk maräng och lättvispad grädde stod som efterrätt. Jag minns hur jag som 15-årig kockelev fick göra den här typen av citronpaj ett par gånger i veckan. Det är härliga minnen från en tid då jag aldrig ens kunde drömma om att jag ett kvartssekel senare skulle umgås med den gastronomiska eliten och skåla med världens främsta vinmakare. Ibland längtar jag tillbaka till min ungdom, just för den starka nyfikenhet jag hade på precis allt som hade med mat och vin att göra.

Till desserten serverades två viner, eller rättare sagt drycker. Det jag hade korkat upp hade en ljuvligt silkeslen och nästan lite fet textur, en påtaglig sötma och frisk syra. Frukten var sig inte lik i de viner vi brukar dricka, men flera av gästerna fick en känsla av eiswein, men med en påtaglig och absolut kristallklar ren äppelfrukt snarare än citrus och gula stenfrukter. Återigen en svensk dryck och en som jag alltmer imponeras av för sin ypperliga kvalitet och fantastiska smak, Brännland Iscider från Brännland Cider i Umeå. Denna iscider är gjord av fyra sorters äpplen som har skördats 2012 och sedan frysts för att precis som isvinerna pressas frysta. Den äppeljuice man utvinner har en fantastisk koncentration och sötma. Jag kan varmt rekommendera denna underbara dessertdryck.
   Den andra drycken var mer klassisk och bjöd på utsökta mognad med en viss nötighet och en typisk arom av saffran. Då denna 1990 Château Climens från Barsac skänktes ur halvflaska hade den en något större mognad än den helflaska jag fick i mig i somras. Jag gillade vinet ändå, men föredrog iscidern till citrondesserten.  

Jag hade fått en önskan om att servera ytterligare ett sött vin, men den 1990 Jurançon Quintessence de Petite Manseng från Domaine Cauhapé jag hade sparat i snart 20 år var dessvärre korkdefekt. Helvete också, som jag har längtat efter att återigen dricka det här vinet som när det var yngre var ett av de godaste söta vinerna jag dittills hade druckit. Istället tog jag upp ett annat storslaget och exklusivt vin som jag en gång i tiden var oerhört svag för men numera sällan dricker. Det kanske var lite overkill, den 1990 Vin Santo från Avignonesi i Montepulciano i Toscana var mäktig och översöt av torkad frukt, apelsin, choklad och nötter. Men gott var det.

Ytterligare ett extravin skulle serveras, sval direkt från vinkällaren. En klassisk bourgogne med viss mognad hade efterfrågats, därför drogs korken ur denna 2001 Gevrey-Chambertin Premier Cru Cazetiers från Domaine Bruno Clair. Som ungt var vinet en aning snålt, men med tiden har det både vuxit till sig och blommat ut, precis så som vinerna från den här domänen alltid gör. Nu var vinet väldigt gott, men hade ännu inte nått någon större mognad.

Summering: 7 gäster, 20 viner och 42 Riedelglas