torsdag 30 januari 2014

Middag den 29 januari


"Vi kan väl börja lite tidigare, så blir det inte så sent", var själv grundidén. "Och så kan vi väl ta det lite lugnt, inte göra det så märkvärdigt, bara lite kött och lite vin, typ", hörde också till planeringen. Som vi såklart misslyckades med. Jag är rätt bra på mycket, men det där med måttlighet och enkelhet verkar inte riktigt vara mig grej. Det blev nämligen både tidigt, sent och ganska mycket. Vi hade ju en del att fira!
   En 90 Minutes Imperial IPA från Dogfish Head Craft Brewery i Delaware fick kicka igång den tidiga middagen. Det här är en mäktig öl med god maltkropp och tydlig men inte överaromatisk eller kraftfullt bitter ale med lång smak och, tycker jag, en väldigt fin balans där de 9.0 procenten alkohol helt har integrerats på ett fullkomligt perfekt sätt.
   Vi körde på ytterligare en öl som aperitif till middagen, denna en ytterst ovanlig Ovila Abbey Ale som är brygd av Sierra Nevada Brewing Company i samarbete med munkarna vid klostret Ovila strax norr om staden Chico. Denna mörka ale är brygd med plommon från klostret, det har en stor och mycket elegant mörkrostad och fruktig doft, en fyllig och lent texturerad smak med fin fruktsötma, en nästan sojalik maltrostad men inte alls besk ton och en underbar längd och komplexitet. Etiketten säger 10.2 procent alkohol, gommen säger "var då någonstans". Sjyst start, skönt att slippa sur champagne!

Kvällens första vin kom från O'Shaughnessy uppe i Howell Mountain, men vinet 2010 Oakville Chardonnay var gjort av druvor från plattmarken i Oakville nere i dalgången. Färgen är vacker, nästan med en limeskimrande lyster, doften stor och rik i vad man skulle kunna beskriva som typiskt kalifornisk stil, men med finess och väldigt fint integrerad fatkaraktär som känns modern och fräsch. Smakmässigt är det medelfylligt, absolut rent och till och med stramt fruktigt med en uppiggande syra och god längd.

Vi njöt chardonnayvinet till en smörstekt toast med avokado och krabba i all sin enkelhet, gjort med rikligt med plockat krabbkött, lite majonnäs och en gnutta crème fraiche och dill. Superenkelt men gott. Kombinationen satt perfekt till vinet genom två små detaljer, dels den rostade toasten som speglade vinets fatkaraktär på ett sådant sätt att fatkänslan dämpades och därigenom lyfte fram frukten, som smakmässigt speglades av krabbköttets milda sötma. Snyggt …

Pausvinet 2007 Pinot Noir Chorro Creek Vineyard från Edna Valley och firman Stephen Ross gjorde oss besvikna. Vanligen är hans viner väldigt eleganta, friska och ljusrött fruktiga och det var också mitt minne av den här buteljering från mitt besök hos dem för ett par år sedan. Nu var vinet varmfruktigt och slappt, det bjöd på mörka plommon och jordighet och var rent generellt rätt onyanserat. Att vinet hade tangerat en alkoholhalt på 15.1 procent (som förvisso inte värmde) gav en tydlig förklaring till vinets plumpa smak. Druvorna var helt enkelt skördade för sent. Nej, hälften av vinflaskan ställdes i kö till kommande såskok!

Ett som däremot levererade på alla önskvärda sätt var 1996 The Maiden från Harlan Estate i Oakville, Napa Valley. Vinet har nu tagit sig in i en härlig och fin mognadsfas med stor komplexitet och en nästan sammetslen struktur, men det har fortfarande kvar en hel del rik och mörk frukt som ger smaken spänst och vitalitet, men nyanserad av tryffel och ett uns fin cigarr. The Maiden är firmans andravin, men det är på inget sätt ett sekunda vin, tvärtom ett vin som jag brukar beskriva som 75 procent av toppvinet Harlan Estate till omkring 25 procent av priset. Tur att det ligger en bunt av dem i vinkällaren på Café Rotsunda.

Tyvärr hade cafévärden varit mer fokuserad på samtalet än matlagningen, vilket resulterade i att renkalvsteken blev en aning överkörd. Inte så att den blev torr och seg, men den saknade tyvärr den saftighet som rosastekning ger. Denna miss räddades dock till viss del av en riktigt god klassisk genevergräddsås (jag gillar verkligen 1980-talets goda mat, som i min värld aldrig blir omodern) och en bädd av champinjoner och brysselkål som stekts i smör och ankfett och till det lite sockerärter. Över det hela lite friterad potatis. Jodå, det fungerade alldeles utmärkt trots det lite överstekta köttet. En rätt som den här passar ju alldeles fantastiskt väl till all världens smakrika viner. En gräddsås samlar dessutom ihop strävheten i röda viner och putsar av dess hårdare kanter till en len munkänsla. Inte för att det behövdes med just det här vinet, men ändå.

Ytterligare en besvikelse skulle vi stöta på denna kväll. Inte så att 2007 Vosne-Romanée Les Raviolles från Emmanuel Rouget var korkdefekt, men det var lite dovt, jordigt och till och med en aning murket. I och för sig är årgången av sådan art att man kan finna just den här typen av karaktärer i de röda vinerna, men det här kändes ändå inte riktigt så parfymerat som man vill ha sina röda bourgogner. Alltså blev det en ny räd ner i vinkällaren för att hämta upp något som var riktigt gott.
   Räddningen blev en 2007 Vosne-Romanée Champs Perdrix från Domaine Perrot-Minot, i och för sig samma årgång och med ett visst djup och jordig komplexitet av skogsgolv, men med den lite mer av den röda körsbärsarom som vi sökte och som man ska förvänta sig av röd bourgogne. I det här vinet var dessutom spänsten och mineraliteten mer uttalad. Lite vällagrad Comté fick göra vinet sällskap. Det behöver inte vara så mycket mer märkvärdigt än så, lite salt och lite fett gör alla viner extra goda.

En liten dessert får man alltid plats med och den här nu tidiga kvällen serverades en liten bakelse av mörk chokladmousse och hallon, mjäll i texturen men hög i smaken.

Två små glas gott till borde göra susen, tänkte cafévärden och serverade ett litet glas av Venerable Pedro Ximenéz 30 años från sherryfirman Pedro Domecq, mörk i färgen och djup i doft och smak. Här trängdes de vanliga tonerna av torkad frukt, russin och choklad, men i den fylliga och påtagligt söta smaken fanns också en fin syrlighet och den nötiga komplexitet som bara tidens tand under lång fatlagring kan färga viner med. Synnerligen gott till chokladen.
   Den andra drycken var en XO Perfection Lot No 53 från Tesseron, en över 50 år gammal cognac som har vunnit djup och silkighet under alla åren i fat, dessutom en synnerligen fin komplexitet med kanderad frukt, karamell, knäck, söt vanilj och allehanda lättrostade nötter. Det jag bara älskar med den här cognacen, är just den sammansatta smak och förunderligt långa smaken.

Den tidiga middagen hade nu blivit sen kväll, det är så vi gör när vi ses, jag och Mr Z, eftersom vi trivs så vansinnigt bra tillsammans och har så vansinnigt mycket att prata om och så vansinnigt mycket vi vill prova och så vansinnigt mycket … Ja, typ så.
   Alltså fick cafévärden ännu en gång ta sig ner till vinkällaren för att hämta upp något friskt och fräscht, detta i form av en alldeles förträfflig 2011 Corton-Charlemagne Grand Cru från Henri Boillot. Till en början var vinet en aning blygt och därför brukar jag alltid slå upp vit bourgogne i karaff för att luften ska få vinet att blomma ut. Nu fick den effekten ske direkt i glasen och det tog faktiskt bara tio minuter innan vinets kritmineraliska karaktär ställde sig i första rummet, tydligt i dominans av den rika men ytterst eleganta och till och med strama frukten. Ungt som vinet fortfarande är, växer det betydligt med den luft det får under tiden det står i glaset och den här effekten är just en av de förunderliga sakerna med vit bourgogne. Det känns nästan som att man får flera viner ur samma flaska. Inte mig emot, ju mer jag får, desto bättre!

Summering: 2 gäster, 2 öl, 6 viner och 10 Riedelglas

lördag 25 januari 2014

Middag den 24 januari


Jag gillar middagar som är högst spontana. Det kan bero på att jag dels inte tycker om alltför uppstyrda fester på självklara festdagar som exempelvis midsommar och nyår. Kalas närsomhelst är dock sjukt kul. Det är ju vardagen man ska fira, det är ju den man vill liva upp. Så blev det den här kvällen, spontant i all sin enkelhet.

Det började med en champagne jag inte minns om jag har druckit tidigare, NV Blanc de Chardonnay från Champagne Tribaut. Den var väldigt ljus och även relativt lätt till både doft och smak, mjukt guläppelfruktig och en aning citrusfrisk, ren och lättsam utan några större fel, men heller inga minnesvärda förtjänster. Visst går det att dricka champagne hur som helst och när som helst, men helt ärligt kan jag vara utan champagne om den inte är innerligt god. Den här blev lite gles och till och med något sur eftersom jag tyckte att den saknade kropp och djup. Men visst, två glas rann ändå ner i min torra och kalassugna strupe.

Den första lilla rätten var en rödingfilé som hastigt halstrades i olivolja och sesamolja och sedan smaksattes med salt, vitpeppar och lite citronsaft. Till det hörde avokado som jag mosade med samma smaksättning och lade ovanpå. Det som dock gjorde rättens excellenta smakbalans var den dashi jag hade kokt av bonito, sjögräs och torkad svamp och sedan smaksatt med soja och limesaft. Med den feta texturen från avokadon och framför allt sältan och syran i buljongen kom vinet att uppföra sig klart bättre …

Denner Vineyards ligger i Paso Robles i Kalifornien, de började sin vinframställning i en lite rikare fruktdriven stil, men har på senare år (med en ny vinmakare) anammat mer elegans och lägre alkoholhalter. Den 2008 Theresa jag hade skrämt upp ur vinkällaren hör till den första tiden i den nya skolan rent stilmässigt, alkoholhalten ligger på 13.5 procent och frukten är mogen men inte överdådig. Cuvéen i denna årgång utgjordes av 62 procent Roussanne, 24 procent Viognier och resten lika delar Marsanne och Roussanne. Med en sådan cuvée får vinet dels en yppig karaktär som drar åt tropisk frukt och tunga blommor, dels en lite lägre syra. Och det var precis den kombinationen som gjorde att vinet nu började känna sig lite trött och baktungt.

Därför öppnade jag upp ett vin som jag inte hade någon endaste förhoppning om, ett vin som har legat i källaren och blängt surt på mig i otaliga år eftersom jag själv troligen har sett både trött, likgiltig och misstänksam ut när jag själv har tittat på buteljen. Nu åkte korken ur denna 1996 Chablis Les Vieilles Vignes från La Chablisienne. Färgen var oväntat ljus, jag blev smått överrumplad av det eftersom jag var fullkomligt övertygad om att vinet sedan länge hade kroknat och oxiderat. Så var det alltså inte och helt plötsligt blev jag exalterad. Doften var vital och djup, den var tiofalt med intressant och komplex än vad jag ens hade vågat drömma om. Superläcker rent av, ostronskal, fet och jordig, nyanser av mandel, en fin mineralisk stringens i den av fin mognad något fet kroppen. Det hela satt ihop riktigt fint, faktiskt oväntat fint och smaken var lång och supergod. Jag måste säga att jag var precis lika förvånad som nöjd. Gott!

Jag hade tänkt att Theresa tack vare sin rikare frukt skulle passa bra till varmrätten, men det visade sig att det blev det fint mogna chablisvinet som tog hem segern som bästa matvin. Rätten var en krämig risotto, kokt med carnaroliris, vitt vin och hummerbuljong med ett par matskedar grädde och lite riven Comté i mot slutet för att reda risotton. Garnityr var fänkål schalottenlök, grön sparris och rikligt med kokt hummerkött. Och så lite dill. Rätt enkelt, men så är enkel mat alltid den bästa.

Pinot Noir, ingen kväll utan Pinot Noir, så lyder den enda regeln vi har på Café Rotsunda. Kvällens första pinotvin kom från svala Green Valley i den sydvästra delen av Russian River Valley i Sonoma, 2009 La Masía Pinot Noir Don Miguel Vineyard från Marimar Estate. Det visade sig vara en riktigt fin årgång för Marimar Torres, frukten var djup och mörkt körsbärsaromatisk med en silkig textur och fin syra, faten fint balanserade, tanninerna lena och längden angenäm. Av erfarenhet vet jag att hennes pinotviner mår väldigt bra av att mogna till sig i tre till fem år från lansering, de är oftast som godast vid åtta till tio års ålder, och det gäller även det här vinet, som förvisso är väldigt gott och njutbart redan nu. Jag spillde på det vid cirka 16 graders temperatur, i en klassisk bourgognekupa. Det blev ett riktigt gott pausvin.
 
Den eleganta och milt smaksatta soppan var kokt av champinjoner, vitt vin, hönsbuljong och lite grädde, mixad och silad och sedan uppkokt igen och mixad skummande med lite lättmjölk. Garnityret var små champinjoner som stektes i lite ankfett med fint tärnad confit av anka, därtill en liten näve finskuren persilja. Soppa är enkelt, gott och i regel underskattat.
 
Suget efter modernt, rikt och samtidigt rätt elegant modernt spanskt tog vid. Alltså öppnades en flaska 2006 Reserva från Bodegas Fernando Remirez de Ganuza i byn Samaniego i Rioja Alavesa, det distrikt som är allra bäst här. Ren tempranillo, lågt skördeuttag från relativt gamla och riktigt välskötta vingårdar, noggrann sortering på gränsen till det maniska, jäsning i små tankar och malolaktisk jäsning och lagring i franska 225 liter små ekfat. Resultatet har blivit snyggt och väl sammansatt, fortfarande ungt och en aning vaniljaromatiskt av faten, men mitt i all djup och mörk frukt finns också en liten mineraliskt kittlande sälta, därtill en fin men inte påtagligt frisk syra. Jag gillar det här, även om årgången inte är den allra bästa och även om vinet fortfarande är ungt och rätt primärt drivet. I den bästa av världar skulle jag ha velat att vinet var cirka tre till fem år äldre, vid den åldern börjar dess komplexitet att träda fram.

Vare sig ost eller dessert stod på kvällens meny, de tre rätterna var alltför mättande för oss. Däremot finns det alltid plats för mer vin, en liten röd ner i vinkällaren resulterade i en 2009 Sonoma Coast Pinot Noir från den allt bättre firman Kutch Wines (som du kan läsa om i nästa specialbilaga av Livets Goda, som utkommer om ungefär en månad). Jag är väldigt förtjust i hans viner, som på den här tiden var lite djupare och mer fruktigt intensiva, just det här vinet syndigt charmerande och inbjudande i sin läckra frukt och silkighet. Sedan 2010 och än mer 2011, har vinerna vunnit en något lättare kropp med högre syra och dessutom en fin kryddighet tack vare att de nu är jästa i hela druvklasar. Det här blev en ruskigt läcker avslutning av kvällens vinlista.

Men ett eller ett par glas Chartreuse Verte kan man ju inte vara utan, detta elixir, denna magiska nektar, denna spritvärldens allra finaste kryddbod, söt och eldig, kryddig och blommig, retfullt bitter, samtidigt fruktig och frisk, och något alldeles vansinnigt komplex!

Summering: 3 gäster, 6 flaskor vin, en halvflaska sprit och 12 Riedelglas

torsdag 23 januari 2014

I luften med Air New Zealand


Att flyga är kul, att äta på flygplan är i stort sett aldrig kul. Oftast är det mediokert, ibland till och med fullkomligt oätbart. Jag begriper inte att något som egentligen är så enkelt, som att laga mat i volym som smakar bra två dagar senare, så ofta ska resultera i ett misslyckande. Åker man lite högre biljettklass kan maten emellanåt vara mycket bättre, men man ska aldrig sitta i sin fetare flygplansstol i tron att det kommer att bli höghöjd även på det kulinariska planet. Med det sagt ska man tolka min positiva överraskning på Air New Zealand med en nypa salt, samtidigt måste jag medge att maten stundtals var rätt bra, till och med oväntat bra för att vara flygplansmat.

Efter ett glas oidentifierbart mousserande vin, som uppfyllde sin del av avtalet om förfriskning och en första kalaskänsla men inte levererade något direkt minnesvärt eller väckte intresset att fråga vad det var för något, fick jag fritt välja bland de vita viner som serverades. Jag satsade på en 2012 Sauvignon Blanc från Cotterell’s i Marlborough som visade sig var ett riktigt gott vin, egentligen ett helt perfekt flygvin i det att det har en stor och tydlig parfym (här uppe i luften är vårt doft- och smaksinne reducerat till omkring 70 procent av sin normala förmåga) med inslag av krusbär, nyskuren grön paprika, vita vinbär och fläder, men det var samtidigt måttligt och elegant, inte alls påträngande. Kanske var det just höghöjden som spelade in? Smaken var lätt men intensivt fruktig och god, ren och frisk och absolut torr. En känsla av krusbär och Granny Smith infann sig i den ändå rätt långa eftersmaken.
 
Vinet passade som perfekt måttbyggt hatt på huvud till den första rätten, en carpaccio på ytterst diskret rökt hälleflundra med en kräm av kapris och oliv, lite nypotatis som bundits samman med lite mild majonnäs till en potatissallad och till det späda, krispiga toppar av grön sparris samt lite körvel. Det hela var sjukt väl genomtänkt!

Med Pinot Noir är det inte lika lätt att bli exalterad. Jag valde bort vinerna från Villa Maria Estate, förvisso bra och stabila viner med typicitet, men alldeles för ofta använda av mig på utbildningar, provningar, matlagningskurser och middagar för att jag ska tycka de är direkt spännande att dricka i egen hög person. Nej, ombyte förnöjer. Jag valde därför en 2011 Pinot Noir från Lawson’s Dry Hills, också det här vinet från Marlborough, framför allt den sydvästra hörnan av Wairau Valley. Frukten var intensiv, ren och rödfruktigt aromatiskt och på sitt sätt rätt charmerade i sin saftighet, men det hade också en lite örtighet som om man hade vinifierat det med en liten mängd stjälkar (vilket inte var fallet då druvorna faktiskt är maskinskördade!), men det tillförde hursomhelst en viss komplexitet. Tanninerna var som väntat mjuka och syran frisk och det allmänna omdömet var helt okej, men inte imponerande. Äh, det var faktiskt rätt gott. I alla fall här upp i luften! Den positiva känslan skulle med råge bekräftas när jag besökte vineriet och provade igenom flera viner från dem, bland annat samma vin i den förvisso lite bättre årgången 2012 (bilden).
 
Det fanns en del intressanta detaljer med varmrätten, ett långsamt bräserat lamm (det hade kunnat köras på lite till, en del bitar var fortfarande sega) med en hög smak med diskret sötma i såsen som på ett föredömligt sätt mötte upp vinets rika frukt. Jag förnam en diskret ton av apelsin, som på ett trevligt sätt kompletterade den lilla nyans av röd citrus som också vinet hade, och den lille örtigheten i vinet fångades upp på ett fantastiskt fint sätt av de gröna ärterna, den strimlade kålen och den lilla nyansen av mint (i mitt tycke en superfånig brittisk tradition i lammrätter). Men, det fungerade. Dessutom var potatisgratängen godare och bättre än ett genomsnitt av de gratänger jag har ätit à la carte i Stockholm. Det är precis den här typen av mat man ska servera i luften.
   Jag vill gärna tro att den välmeriterade restaurangkocken Peter Gordon, som har anlitats för att utveckla flygmaten på Air New Zealand, både är en duktig matlagare och har arbetat fram maträtterna lite grand till den typ av nyzeeländska viner som serveras ombord.

Okej, allt kanske inte är så bra. Förrätten på en annan flight var väl mer typisk flygstolsmat, en terrin av ricotta med oliver, tomat och prosciutto var väl i och för sig rätt god, ändå lite tråkigt. Vinet som jag hade valt till var kanske inte direkt matchande, denna 2012 Riesling från Distant Land Vineyards i Marlborough hade en liten släng restsötma som kändes lite obalanserad till skinkan och oliverna. Men som vin betraktat var det trevligt fruktigt, friskt och fräsch med en liten blommighet, en nästan citrusskalsfet känsla med en liten bitterhet precis i slutet av den fruktiga eftersmaken.

Nästa rätt, nästa vin: 2011 West Brook Pinot Noir från Ivicevich Family Wines, också det ett vin från Marlborough. Det är väl lika bra att vara ärlig, det här pinotvinet var absolut inte kul. Frukten var sötaktig, det brukar den vara i nyzeeländska pinotviner, men den här var nästan lite kolalik och dessutom var vinet för fatkryddigt och även om det också fanns en typisk fräschör, kändes vinet mest jolmigt och obalanserat. Det skulle var kul att gå till marken med det här vinet och på ett mer ärligt sätt prova det väl tempererat i en stor pinotkupa, och kanske allra helst i någon av de bättre årgångarna 2010 eller 2012.
 
Till varmrätten fungerade det i och för hyfsat, men särskilt speciellt var det ändå inte. Ett kycklingbröst som märkligt nog inte var torrt, serverades på en bädd av råstekt sötpotatis (vars sötma mötte upp vinets fruktsötma på ett helt okej sätt) och med lite pepparrotssås på toppen.

Den långa hemresans första tolvtimmarspass i flygstolen började bra. Ett av vinerna som erbjöds var 2011 Chardonnay från Neudorf i Nelson, en av landets bästa producenter av chardonnayviner. Det gick ju helt enkelt inte att motstå, även om första rätten troligen hade suttit bättre till ett fruktigt rieslingvin. Strunt samma, även om kycklingen med rostad chile, paprika och aubergine var god, valde jag helt enkelt den här gången att snabbt äta upp den lilla rätten, skölja munnen med mineralvatten och sedan i full rättvisa till vinet njuta av dess mineraliska fräschör, stilfulla frukt och härliga balans bara precis som det var. Utan störande moment. Det är hur trevligt som helst det med!
 
   Det känns orättvist att bråka om presentationen och uppläggningen av flygplansmat. Hur katten ska det kunna bli snyggt och stilistiskt tilltalande i en liten skål motsvarande två cigarettpaket som ska värmas under folie i värmeskåp? Nej, det är smaker och texturer man ska se till, inget annat. Den bräserade biffen var god, kanhända hade det blivit ännu godare om köttet hade fått gå lite till, så att de mer eller mindre hade fallit sönder i skålen. Gott var det hur som helst och det var också den lena potatiskrämen som var rikligt smaksatt med parmesanost. Till och med bunten med haricots verts var krispigt tillagade och smakade färskt, något jag sällan upplever på flyg.

Till köttet hade jag valt ett pinotvin före ett av Syrah, egentligen av den väldigt enkla anledningen att man på Nya Zeeland gör avsevärt mycket godare pinot- än syrahviner.  Dessutom hade de 2011 Saddelback Pinot Noir från klassiska Peregrine Wines i Central Otago. Solklart val med andra ord. Det här vinet har förvisso lite grand av en mörkare bärfrukt som är så typiskt för Central Otago, men det är ett mycket lättare och mer elegant vin, mer försiktigt extraherat och fartbehandlat, och i alla fall här uppe i luften. Det blev ett glas till av det goda pinotvinet … och såklart också ett glas till av chardonnayvinet från Neudorf. Resan är ju rätt lång, bäst att bunkra näring och energi, tänkte jag.

Sista etappens middag inleddes med lite rökt lax med en salsa av gurka och mango, vars milda sötma gjorde att ett fruktigt vin skulle sitta fint. Men så stod den där på serveringsvagnen igen och pockade på min lustfyllda uppmärksamhet, så det blev ett glas 2011 Chardonnay från Neudorf  i Nelson igen. Och ytterligare ett. Det här gillar jag!
   Visst, det kan säkert tyckas vara lite fantasilöst att inte prova något nytt, något av de andra vinerna som också stod där, men bara för att man har ett intresse för vin innebär inte det att allt hela tiden måste vara nytt. Det finns ju faktiskt en enorm poäng med att göra sina urval och återgå till det säkra, det man tycker är ruskigt gott. Man ska inte glömma att livet är ett kalas, inte primärt en upptäcktsresa.

Till varmrätt beställde jag en rostat kycklingbröst med en vitlöksdoftande kräm av palsternacka, till vilket rödbetor och en mild senapsdressing hörde. Återigen en rätt där smakerna satt samman och som man med en lite vackrare uppläggning på ett stort fat skulle kunde ge ett mycket mer elegant utseende.  

I glaset blev det en 2011 Stoned Crow Syrah från Gimblett Gravels i Hawkes Bay, ett väldigt bra område för smakrika och på samma gång eleganta och komplexa röda viner, särskilt av Cabernet Sauvignon och Merlot, men numera också av Syrah. Bakom just det här vinet stod firman Squawking Magpie Wines som jag inte kände till. Precis som jag befarade var vinet hyggligt gott, nyzeeländska viner är av någon underlig anledning oftast det även om det per se inte betyder att de alltid är fantastiska. Frukten i detta vin var ren, som väntat, mer åt det blåfruktiga hållet till än kryddigt, men det fanns en liten jordighet som bidrog till någon slags komplexitet. Godkänt … inte mer. Oftast känns det faktiskt som att man gärna vill haka på trenden med exempelvis Syrah för att bredda sin portfölj, ungefär enligt den aldrig hållbara tesen ”jag tycker om att dricka vintypen X, därför har jag planterat druvsorten X”. Typ!
   Nyzeeländarna måste fortfarande, med ett par undantag, bevisa för mig att Syrah också sa ha en given plats i deras vinflora.

Så vad har jag då att säga om Air New Zeeland? Efter fyra riktiga långflygningar och sju inrikesflygningar under två veckors tid kan jag faktiskt bara säga att de är toppen. Vilken fantastisk service, vilken vänlighet, professionalism och punktlighet. Lägg därtill att både maten och vinerna är väldigt väl valda och av god kvalitet. Jag får nog lov att hålla med om att Air New Zeeland absolut har förtjänat titeln som Airline of the Year 2014. Bravo!
   Ett extra stilpoäng för att man mitt i all oantastlig och personlig service (väldigt ofta blir man tilltalad med sitt namn, ett enkelt med absolut makalöst framgångsrikt servicetrick) är totalt opretentiösa. Sånär som med den improviserande stewarden på en flight med United Airlines för tio år sedan, som på ett fenomenalt sätt rappade sig igenom hela säkerhetsgenomgången i värsta gangsta-stil – såklart till hela planets jubel och stående ovationer i två minuter – har Air New Zeelands så vitt jag kan avgöra världens allra härligaste genomgång av flygsäkerheten. Man har nämligen låtit Sir Peter Jackson, som ligger bakom de framgångrika filmerna The Lord of the Rings (som till stor del utspelar sig utanför Wellington på Nordön), regissera och spela in genomgången. Som såklart innefattar både hober, Gandalf, älvor och Gollum. Plus honom själv och barnbarnen till JJR Tolkien. Fantastiskt underhållande! Till och med luttrade flygresenärer som jag, som kan rabbla säkerheten i sömnen, sitter som klistrade och bara njuter av filmen. Tummarna upp i alla avseenden, med andra ord.

måndag 20 januari 2014

En dygn i Auckland den 20 januari



The Foodstore är en riktigt trevlig och ambitiöst gastronomiskt satsande restaurang som drivs av den kända tevekocken Mark Southon. Den ligger nere i Waterfront i Auckland och är absolut väl värd ett besök. Såklart är maten bra, vinlistan likaså, därtill är servicen kunnig och trevlig. Och så är det lite fart och fläkt också. Inte illa med andra ord. Här kan man antingen beställa hela rätter eller dela upp dem i mindre portioner, det senare extra trevligt eftersom det då blir möjligt att smaka många rätter. Det var precis så vi gjorde den här lunchen.


Ett glas 2012 Chardonnay från Neudorf Winery fick inleda måltiden. Vinet kommer från Nelson och firman är en av landets allra bästa i sin disciplin. Det här vinet, förvisso deras instegsvin, var mycket fint balanserat med en ren frukt som drar åt gula äpplen, citrus och inte direkt söt gul stenfrukt. Det är absolut drivet av finess och klassisk elegans, strukturen är frisk och förhållandevis len, men inte smörig och fet. Jodå, ett riktigt bra och elegant chardonnayvin är det.

Vi valde att beställa in ett par halva portioner fisk och några med kött, mest för att jag alltid är så nyfiken på att smaka så mycket som möjligt. Den första rätten var en gammaldags klassisk cocktail av stora kräftor, milda i smaken och perfekt tillagade med helt rätt tuggmotstånd. I botten en kräftsallad med avokado och till det lite krispig sallad och en aning chilehet majonnäsbaserad sås. Suveränt gott, och bra passande till vinet, som i mötet med den lite fetare såsen upplevdes lite friskare.

Nästa rätt var en tartar av tonfisk med grapefrukt och tomat, ganska mild med en liten sälta och överlag mjukt smakande och på så sätt mycket behaglig till vinet. En liten sked sorbet med wasabi satte en fin krydda på det hela. God, men inte enastående.

En av mina favoriter var rätten med halstrad John Dory, en vit rundfisk, välsmakande och ganska fast i köttet med en diskret rostad halstringsyta som utgjorde en perfekt spegling av den i och för sig väldigt diskreta fatkaraktären i vinet. Filén låg på en bädd av krämig majspuré med couscous och blomkål med inslag av mandel och sultanrussin. Även dessa tillbehör speglade vinets fina fruktighet och nötiga nyans på ett föredömligt sätt.

Det röda vinet jag hade valt var en 2011 Pinot Noir Earnscleugh Vineyard från Grasshopper Rock i Alexander, det sydligaste distriktet i Central Otago. Det här är en av de tidigaste firmorna här nere, en pionjär om man så vill. Det är dessutom en firma som jag uppfattar som väldigt bra, inte minst med tanke på att 2011 är en lite svårare årgång och inte alls lika yppig, silkig och fint texturerad som exempelvis de utmärkta årgångarna 2010 och 2012. Trots det var frukten fin, len och elegant, en lätt jordig och till och med bläckig nyans gav det eleganta vinet en extra komplexitet.

Till pinotvinet var nästa rätt absolut perfekt, sett till både smakintensitet, textur och arom. Rådjursfilén från Raukmara var ytterst försiktigt rökt, vilket gav en riktigt fin spegling till vinets nyans av fat och jordighet. Den milda rotsellerikrämen och de friterade sellerichipsen är tillbehör som får nästan varje pinotvin (särskilt från soliga breddgrader) att jubla i balans och så blev det också här. Till och med de märkliga potatiskroketterna, som var försiktigt smaksatta med rökt ål, var synnerligen lyckade till både rätten och vinet.

Däremot var fläskrätten en aning tråkig eftersom köttet var en aning överlagat. Smakmässigt satt det dock ihop. Till denna fläsksida hörde en ragu av majs och konfiterat fläsklägg.

En liten dessert hann jag också med innan det var dags att lätta för ett spontanbesök på fantastiska Kumeu River strax utanför Auckland. Jag tog något som kallades för Classic Kiwi Pavlova, vilket visade sig var en fruktdessert med maräng snarare än en klassisk pavlova. Två typer av kiwi, både gul och grön, lite jordgubbar och hallon, fina maränger och lite citronkräm.
   Till den goda desserten rekommenderades jag att ta ett glas 2011 Late Harvest Sauvignon Blanc från Marlborough och producenten Jules Taylor Wines. Det gyllengula vinet var riktigt läckert och visade att man också har potential att framställa väldigt goda sent skördade viner här också, i detta fall ett vin med en medelfyllig och tydlig söt, len och nästan viskös smak och kropp, och med en god balans mellan sötma, syra och alkohol, i detta fall 10.5 procent.

Kvällen innan hade jag tagit en snabb middag i baren på den thailändska restaurangen Grasshopper intill hotellet mitt i Auckland. Tyvärr var vinlistan ganska medioker, men jag brukar inte förvänta mig fantastiska vinlistor på asiatiska restauranger. Det blev ett glas småflirtigt fruktsöt 2011 Equinox Riesling från Waipara Vineyards i Canterbury, mjukt fruktig och len med en hygglig syra och ett litet inslag av söt citrus och persika. Helt okomplicerat, men troligen passande till maten jag hade beställt.
   Den första rätten var räkor som var panerade i panko och kokos, sedan friterats och nu serverade med en sötkryddig chile- och limesås som vinet absolut både klarade av och gjorde sig gott till.

Till varmrätt fick det bli anka, dels det saftigt stekta och skivade bröstet, dels låret som var kokt confit. Även i den här rätten fanns det en liten sötma från både buljongsåsen och grönsakerna (blomkål, broccoli och kål) och rieslingvinet skulle därför också till ankan fungera bra, om än inte helt superperfekt.

En par intressant vingårdsbesök och en avslutande middag med grundaren och vinmakaren på stora familjeägda Villa Maria Estate på praktiskt tiominutersavstånd från flygplatsen kändes som en rätt lyckad idé. Villa Maria Estate gör förvisso en hel del lite enklare viner, men rättframma och typiska. Jag imponerandes särskilt av deras riktig fina 2010 Cabernet Merlot Reserv Gimblett Gravels från Hawkes Bay, ett vin med rätt intensiv mörk bärfrukt som landade precis mitt emellan Bordeaux och Napa Valley, men med en syra och struktur som snarare var fransk. Det är precis den här typen av vin man gör på grusjordarna i Hawkes Bay. Ofta är de riktigt goda, som just det här exemplet. Ge vinet fem års flasklagring så ska du se att lurar byxorna av rätt många blindprovare...

Jag var helt ärligt inte så hungrig efter den rejäla lunchen, därför blev det bara en varmrätt. Återigen fick jag John Dory på tallriken, denna filé lite större än lunchversionen, men lika fint tillagad och precis lika fast i hullet och god i smaken. Den serverades med spagetti slungad i en krabbsås med en hel del umamisött och gott krabbkött.

I glasen valde jag ett vitt och ett rött från två olika firmor. I den vita ringhörnan en alldeles förträffligt god 2012 Chardonnay Reserve Series från Vidal i Hawkes Bay, en liten kvalitetsfirma som gör riktigt fina, karaktärsfulla och eleganta viner med klassisk struktur och till och med en liten livgivande mineralitet. Faten var fördömliga, bara en liten gnutta rostade. Den känslan bantades ner en liten aning i mötet med den fina krabbsåsen, som också hade en diskret rostad nyans.
   Det röda vinet kom från Esk Valley och var en något alldeles livsfarligt förtjusande hallonaromatisk och rent fruktig 2012 Pinot Noir från Marlborough. Jag kanske inte riktigt blev lika tagen av smaken, som förvisso var ren, frisk fruktig och silkig, men jag måste tillstå att det var ett alldeles underbart och framför allt riktigt drickbart vin. Det kändes som en värdig avslutning på äventyret för den här gången.

Så återstod bara 35 timmars resa hem, och hur det rent smakmässigt gick får du veta i nästa post.